Första gången vi fick stifta bekantskap med Yooka-Laylee var år 2017. Spelet utvecklades av Playtonic, en studio grundad av Rare-avhoppare som ville göra ett traditionellt 3D-plattformsspel - en andlig uppföljare till Banjo-Kazooie om du så vill. Men uppföljaren, Yooka-Laylee and the Impossible Lair, är annorlunda upplagt och den här gången har de tre dimensionerna bantats ned till två.
Det är kort sagt ett tvådimensionellt plattformsäventyr, även om du mellan varven kommer skifta till ett fågelperspektiv när du rör dig runt på världskartan för att välja bana och leta hemligheter. Det är kort sagt väldigt annorlunda jämfört med det första spelet, men det är också mycket som går att känna igen. Du har fortfarande karaktärer som pratar med oefterhärmliga ljud, klara färger samt till stor del samma uppsättning av figurer du spelar och träffar på. Det är lite som hur Majora's Mask förhöll sig gentemot Ocarina of Time, ett annat äventyr i en etablerad värld.
Grundpremissen är annars enkel. Som vanligt har Capital B hittat på otyg och har även satt ihop en helvetiskt svår Impossible Lair-bana som du såklart måste klara av. Faktum är att du kan gå direkt till banan för att ge den ett försök, men sannolikt kommer du inte ha någon chans att klara av den. Du behöver helt enkelt assistans från Queen Phoebee och hennes Royal Beetallion, där sistnämnda ger dig rustning som gör att du tål extra träffar i Impossible Lair.
Din uppgift blir alltså att samla ihop Royal Beetallion, vilket fungerar som en bra röd tråd i äventyret, även om jag inte är helt förtjust i tanken på att jag ska göra det får att tåla stryk i en orimligt svår bana. Det blir som att samla hälsa nog att kunna balansera en orimlig svårighetsgrad, snarare än att faktiskt försöka klara en intressant och givande utmaning.
Du hittar spelets kapitel via världskartan, och alla har en Royal Beetallion-soldat i slutet. Det går att rusa igenom dem (under E3 sade Playtonic rakt ut att spelet delvis är byggt med tanke på speedrun-fans), men det rekommenderas att du tar det lugnt och utforskar ordentligt för att på så sätt kunna hitta de fem mynt som finns gömda längs banorna. Dessa använder du för att betala Trowzer the Snake som därmed låser upp portar såsom Moneybags the Bear i Spyro.
Banorna spelas som klassiskt tvådimensionella plattformare, men som du säkert redan anat, handlar detta om så kallad 2,5D. Det vill säga pannkaksplatt perspektiv uppbyggt av tredimensionella polygoner (tänkt New Super Mario Bros). Spelmässigt påminner det om något slags mellanting mellan Mario och Sonic, och sämre förebilder än så kan man ju såklart ha. Du kan rulla, hoppa på fiendernas huvuden och hålla föremål i munnen. Dessutom finns saker i bakgrunden du kan nyttja mellan varven såsom linbanor.
Det är en bra spelmässig mix som tar ett tag att bemästra. Du tål hela tiden en träff utan att dö, vilket får Laylee att flyga iväg och du måste sedan fånga henne igen för att få tillbaka det där extralivet. När du rör dig ute på världskartan handlar det istället om pusslande, där du måste komma på hur du ska ta dig runt hinder samt använda buskar och deras bär för att ta dig framåt. Röda bär kan exempelvis användas till att elda upp grönska med blå bär får buskar att växa. Undan för undan avkräver du världen på alla hemligheter och det är faktiskt riktigt trevligt upplagt.
Genom att förändra saker på världskartan, som att låta vatten rinna över ett kapitel eller droppa honung på ett, kan du även låsa upp alternativa versioner av varje bana. Vips har du ytterligare en uppsättning om fem mynt att samla in samt ytterligare ett Beetallion Bee. Upplägget påminner om de utökade banorna i originalet, men dessa kan växla mellan de olika iterationerna och fundamentalt förändra hur banan ser ut och fungerar, exempelvis genom att göra väggar klibbiga, flippa hela världen på tvären eller starta rejäl vind.
Därmed är alla banor egentligen två banor och du får gott och väl räkna med tio timmars speltid för att få det antal bin du behöver för att klara spelet. Och vill du verkligen hitta allt snackar vi gott och väl det dubbla eftersom det finns Pagies att samla in, gömda områden och skyltar som pekar mot gömda Tonics. Sistnämnda fungerar som skallarna i Halo-spelen och förändrar grundpremisserna genom att exempelvis göra saker enklare, ge andra grafikstilar eller förse alla med stora huvuden.
Yooka-Laylee and the Impossible Lair är absolut underhållande, men också skoningslöst svårt mellan varven - och detta inkluderar naturligtvis banan Impossible Lair i sig självt med. Lyckligtvis krävs inte mycket "backtracking" och liknande utan tempot rullar på i en behaglig lunk. Jag spelade Nintendo Switch-versionen och tycker att detta är ett perfekt spel för formatet. Laddningstiderna får dock gärna filas på.
Men sammantaget är detta ändå en värdig fortsättning på Yooka and Laylees resa, och trots att det är en helt annan typ av plattformsspel, känns det som en naturlig fortsättning snarare än en spinoff. Äventyret har massor av personlighet och variation, och karaktärsgalleriet är ljuvligt.