Watchmen: The End is Nigh

Det är något speciellt med engelska serieförfattare och våld. Warren Ellis, Grant Morrison...åtminstone en person jag känner klarar inte av att läsa Garth Ennis mästerverk Preacher på grund av den överdrivet våldsamma karaktären Saints of Killers. Alan Moore, mannen bakom serien Watchmen, är väl kanske inte den direkt våldsammaste av de brittiska serieskapare som jobbat med DC och Vertigo, men han är just långt ifrån oskyldig.

Och våldet är just något som Deadline Games tagit fasta på när de har översatt den kommande Watchmen-filmen till ett spel. Rorschach och Nite Owl, spelets två spelbara karaktärer, tar till det mesta när de slår sig fram genom kapitlen - de bryter armar, ben och skallar sin väg fram genom Watchmen: The End is Nigh. Det finns något direkt osympatiskt, men samtidigt otroligt belönande, med det övervåld de utövar på de horder av gängmedlemmar och förrymda brottslingar som hamnar i deras väg.

Jag är en ganska luttrad spelare. Jag har skjutit upp folks magar i Soldier of Fortune, kört över fotgängare i Grand Theft Auto IV, utfört regelrätta folkmord i World of Warcraft och hackat demoner i småbitar i God of War. Trots det är det något mer personligt med våldet i Watchmen: The End is Nigh. När Rorschach lägger en fiende över låret och armbågar honom i skrevet är det plötsligt inte roligt längre. Det är mellan mig och honom, jag utsätter stackaren för den smärtan. Det är inte ofta jag sitter framför datorn och ryser av någon form av medkänsla för de virtuella personer jag tar livet av på skärmen.

Det känns dock rätt. Det kanske säger något om vissa problem jag har som person, men just det grafiska våldet är det enda som gör Watchmen: The End is Nigh intressant. Det är ett riktigt snyggt spel, Deadline har lagt mycket krut på fysik och ljussättning, men om att knäcka folks käkar inte är din grej finns det faktiskt inte så mycket att hämta här.

Först och främst handlar det om variation - det finns helt enkelt ingen. Fienderna ser lite annorlunda ut och vissa är bättre på att ducka än andra, men mer spännande än så blir det egentligen inte. Till en början blir jag imponerad av grafiken och hur versatilt och snyggt stridssystemet flyter, men efter ett tag känns det mest som att jag har hammrat på samma knappar om och om igen. Det ser fortfarande lika snyggt ut när jag slår ut tänderna, och antagligen stora delar av kraniet, på någon stackars motorcykelknutte med ett baseballträ, men det är inte riktigt lika roligt när jag redan gjort det ett par hundra gånger den senaste halvtimmen.

Det finns en del lustiga småbuggar i Watchmen: The End is Nigh, men det är först och främst det faktum att det är sjukt enformigt som gör det sämre än det egentligen förtjänar att vara. När du har gått igenom samma strid 15 000 gånger är det inte speciellt roligt längre. Att spela i längre sessioner än 15 minuter blir snabbt tråkigt, vilket är synd - lite mer tid och en hel del mer pengar och det hade faktiskt kunnat bli ett ordentligt spel av det här.

Samtidigt så känns det dumt att avfärda Watchmen: The End is Nigh helt. Är du ett stort Watchmen-fan (vilket du borde vara) så räcker det långt att du äntligen får spela Rorschach (Nite Owl är, och har alltid varit, en stor mes). Grafiken är snygg, mellansekvenserna är riktigt kärleksfullt gjorda, och karaktärsdesignen är precis där jag vill ha den (förutom fienderna, som alla ser mer eller mindre likadana ut). För att vara ett licensspel så får man väl faktiskt säga att det är klart godkänt. Fler borde satsa på den här formen av spel för att hypa sin film - ett helt ok spel, för en billig peng, som får jobbet gjort.

Helt ärligt så har jag spelat spel som kostar flera hundra kronor mer än Watchmen: The End is Nigh som är hundratals gånger sämre. Det här är knappast det bästa spelet du någonsin spelat, det kommer inte heller i närheten av det bästa licensspelet du kanske spelat, men det är fortfarande underhållande. Det är väl inte bara jag som finner våld underhållande, eller hur, speciellt när jag kan spela tillsammans med en kompis?