Svenska
Gamereactor
artiklar

Vart tog alla timmar vägen? (Marie)

Det är nu dags för Marie att avslöja hur många speltimmar hon slösat bort sin tid med när hon istället kunde stickat en tröja till jycken sin eller lära sig gå på offentliga toaletter.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Speltimmar är något man talar tyst om när man rör sig bland Mugglare. Mugglarna i detta fall är ickespelare som tycker att TV-spel är till för barn under tio år och att spela är lika med att leka, ungefär som kurragömma. När du dessutom råkar vara en vuxen kvinna som fyllt 40 år då lär du dig av dina misstag och tiger som muren, du nämner knappt tillslut att du är en gamer. Om jag skulle få en slant för varje gång någon hånlett och tittat nedlåtande på mig när jag nämnt att mitt största fritidsintresse är att spela så hade jag levt ett gott liv på en strand på Bahamas nu med mer pengar i fickan än vad Elon Musk förlorade förra veckan.

Men att sitta varje kväll och sticka en kofta till ett stackars barnbarn i grälla färger som sedan kommer gömmas i en garderob och bara bäras när stickaren kommer på besök för den kliar värre än klamydia det är ingen sysselsättning någon klagar på. Men ve den som kopplar av i en härlig fåtölj med en handkontroll mellan händerna och piskar zombies och blåser skallen av clickers några timmar efter jobbet. Och det är just det som spelning är för mig, ren och skär avkoppling. Hjärnan tar semester ett par timmar och jag kan koppla av alla måsten och ibland problem som härjar runt i skallen på mig. Min speltid kan nog inte mäta sig så mycket med alla andra idag då jag varken kör några som helst multiplayerspel eller onlinespel utan är vad jag själv klassar som en egospelare, en TV-spelseremit som föredrar mitt egna sällskap framför finniga småpojkar som blir höga på åtta burkar Nocco på daglig basis och inte vuxit i från kiss och bajsåldern. Så vilka spel har stulit mest tid från mig genom åren?

Vart tog alla timmar vägen? (Marie)
Sågen jag ibland kommer på mig själv att nynna på kördes i en sinnessjuk loop på denna startskärm

Super Mario 3
(NES)
Det är lätt att glömma var det hela började och först lista ett långt rollspel, men det var faktiskt med Mario det hela började. Visst, Super Mario Bros var mitt första och även det en långkörare men Super Mario 3 nötte jag verkligen till förbannelse. Och kanske inte så konstigt då jag knappt ägde några spel på den tiden. Man körde om och om igen samma banor, även om man ibland tog en annan väg med en flöjt eller två. Jag kunde till slut köra med ögonen lätt stängda för jag kände till banorna lika intimt som mitt egna vardagsrum. Vilken tegelsten som gömde ett extraliv och vilken som skulle krossas för att hitta gömda godsaker. Jag kan inte säga på rak arm hur många timmar vi pratar om men med tanke på att detta spel var ett av de få jag hade under några år så kan vi ju komma överens om att det är fruktansvärt många.

Detta är en annons:

Och det konstigaste av allt var ju att man trots dagligt spelande, av samma banor, samma fiender och samma gamla Mario aldrig längtade efter nyskapande och något mer. Man tröttnade liksom inte. Idag däremot kan jag tröttna på ett monotont spel på en kvart. Men nej, Mario han kunde sina saker, han visste hur han skulle roa en jänta i timmar utan att bli utbytt mot en snygg Nathan Drake eller en stenhård Chis Redfield. Kanske var det hängselbyxorna? Den feta mustaschen som gjort Månsiboy avundsjuk varje Movember? Eller så kan det ju ha varit den sexiga inte alls fördomsfulla italiensk/engelska dialekten? Itsaa Mee Mario! Vad det än var kan vi ju komma överens att det var tid väl spenderat och inget jag ångrar det minsta.

Vart tog alla timmar vägen? (Marie)
Jag och min älskade Dogmeat är ute på äventyr.

Fallout 3
(Playstation 3, Xbox 360, PC)
Jag vet inte vad det var med Fallout 3 som fick mig så fast som det faktiskt fick men jag misstänker på att det var den enkla anledningen att du kunde plundra precis allt i spelet. Och är det något jag älskar i spel så är det att sniffa runt och hitta saker att samla på även om jag inte ens behöver dom. Jag la runt 350 timmar i den apokalyptiska ödemarken där precis allt var ute efter att döda mig, till och med dricksvattnet och en och annan fluga. Det finns inte en millimeter av The Capital Wasteland som jag inte undersökt under lupp på jakt efter loot och hemligheter och jag har nog dödat fler Super Mutanter och Ghouls än vad digerdöden gjorde under medeltiden i Sverige. Jag och min älskade packåsna Fawkes gjorde verkligen allt för att tömma landet på fiender och med honom i sällskap bärandes på en minigun växte Majsans mod från en liten mus till en T-Rex.

Jag till och med skrattade Deathclaws i ansiktet en gång tills jag insåg att min stackars sidekick fastnat mellan två stenar och lämnat mig för mitt öde utan möjlighet att rädda mig. Så vad gjorde jag då? Jag dog. Oskrattande. Men spel som Fallout är evighetsspel för sådana som jag. Såna som inte bara följer den röda tråden och kör igenom storymode för att sedan nöjt stänga av och sätt på ett annat spel. Jag slutar inte förrän spelet är tömt på både loot, sidouppdrag och huvuduppdrag. Alla som går att prata med har pratats med och alla datorer har hackats och kistor och låder har dyrkats upp. Så, nä jag behöver aldrig undra varför det tog så många timmar. Min samling av stimpacks på 2500 stycken berättar precis vad jag gjord alla dessa timmar. Mina hundratals Nuka Cola Quantum som ligger i en låda i mitt lilla hus vittnar om samma sak.

Detta är en annons:

Än i dag är jag orolig att Bethesda ska starta upp nått DLC där Marie-Louise och Marlene från TV4:s Rent Hus ska ha huvudrollerna och de ska komma och domdera i mitt lilla hus i Megaton och skrikande fråga varför jag inte slängt de där gamla bensintankarna och lunchboxarna från före krigstiden? Varför jag har en hel kista full av Dandy Boy Apples? Och vet jag hur mycket bakterier det sitter på min shishkebabkniv? Värsta mardrömmen hade ju klart varit att sätta på spelet och inse att alla mina prylar som tagit hundratals timmar att samla är puts väck. Att kanske Marie-Louise varit där med sin sopborste.

Vart tog alla timmar vägen? (Marie)
Drakarna hade alltid en förmåga att dyka upp när man kom och var för tung i fickorna och bara skulle dumpa av lite loot hemma hos morsan och ta ett snabbt glas Oboy

The Elder Scrolls V: Skyrim
(PC, Playstation, PSVR)
Skyrim är ett av de där spelen som jag verkligen kan säga har tagit mest tid från mig. Det farliga med stora pampiga spel som just detta är att det finns tusentals saker att göra, att uppleva och att besöka. Och att släppa in blodhunden Majsan i denna världen är ungefär som att släppa loss en kleptoman med ADHD, man ber liksom att bli plundrad. Efter mer än 400 timmar ägde jag så mycket rikedomar att ingen av handlarna någonsin hade kunnat köpa de av mig på grund av bristande finanser. Så i min trollkarlslya i Winterhold ligger ton efter ton av de finaste svärden och sköldarna man kan tänka sig. Rustningar i finaste dragonscale och ädelstenar att bada i.

Alla åtta masker från drakprästerna ligger i en byrålåda och samlar damm. Jag spenderade timmar att hoppa fram som en svensk groda runt midsommarstången för att få upp min uthållighet och jag dyrkade varje dörr jag gick förbi för att bättra på mina dyrkaregenskaper. Men mest tid la jag nog på att agera Missing People när min husslav och packåsna Lydia Klamydia hade den dåliga smaken att rymma med allt mitt loot under ett uppdrag. Mitt i en fight försvann hon som en fis i vinden med en ryggsäck proppad till kanten med de finaste vapen och dyrgripar som samlats på våra strapatser.

Jag vet inte om hon var trött på att kånka runt på två ton prylar eller om det var mitt sällskap hon rymde ifrån men under den största delen av spelet var hon lika borta som min dagboksnyckel. Tills en dag då jag bröt mig in i ett litet hus och hittade hennes lata lekamen sittande i en stol framför den varma brasan där hon låtsades som det regnade medans hon rörde om i en gryta. Så jag tvingade henne med mig så jag kunde tömma av all hennes stöldgods i min skattkammare innan jag dräpte henne genom att offra henne i ett uppdrag som straff för hennes olydnad. R.I.P Lydia Klamydia. Vårt samarbete var underbart men kort som min käre Thomas Ledin skulle säga.

Vart tog alla timmar vägen? (Marie)
Undrar om Arthur har skavsår och kånkelbär?

Red Dead Redemption 2
(Playstation 4)
Jag kan inte säga på pricken hur många timmar som jag och Arthur Morgan spenderade tillsammans i Red Dead Redemption 2 men det är fruktansvärt många. Och inte nog med att vi gjorde alla uppdrag och sidouppdrag ihop, jag spelade om det två gånger direkt efter varandra när jag kört igenom det första gången. Så mycket älskade jag spelet. Jag kunde liksom inte få nog av att rida genom det vilda landskapet med vinden fladdrande i håret och kulor vinande förbi öronen på mig. Jag har alltid varit sjukligt fascinerad av vilda västern och slukat allt i bok och filmväg och muttrat sen jag var en liten knodd att jag är född under fel tid. Vad jag inbillar mig med det vet jag inte för jag vet varken fram eller bak på en häst och jag hatar att tälta och vara utan en vattentoalett mer än två timmar.

Mitt mantra i livet är ju "Jag håller mig tills vi kommer hem" och det gifter sig illa med sadelliv och bajsa i en buske. Men i spelet kunde jag uppleva allt det jag drömt om utan att få kånkelbär av för många timmar i sadeln, utan att få gula tänder av tuggtobak och utan att behöva bli skalperad av en indian för min blonda kalufs. Det spelade liksom ingen roll hur många timmar man spelade och red runt i den Amerikanska västern, man stötte hela tiden på folk och händelser som man aldrig sett trots man passerat samma korsning tusen gånger innan. Spelet levde sitt egna liv och det var mycket det som fick en att spendera så ofantligt mycket tid på hästryggen. Man visste liksom aldrig vad som skulle hända. Sen att spelet hade en grym story och helt fantastiska karaktärer gjorde det ännu svårare att stänga av i tid och det blev sjukt svårt att slita sig. "Bara en timma till" blev mitt mantra i spelet, och det är klart ett bättre mantra än "Jag håller mig tills vi kommer hem". Lite sexigare åtminstone.

Vart tog alla timmar vägen? (Marie)
De snyggaste gråhåringarna om man inte räknar med Asta på Kullingshemmet

Witcher 3: Wild Hunt
(Playstation 4)
Långt innan alla satt och dreglade efter Henry Cavill som Geralt of Rivia satt Majsan och la flera hundra timmar på att vara honom i spelet Witcher 3. Alltså Geralt och inte Henry. Och som tidigare nämnda rollspel så är även detta massivt. Man kan liksom rida i timmar på ens trogna Roach och ändå känna att man knappt tagit sig över halva spelvärlden, utan mer bara naggat i hörnet lite grann. Och för mig var det inte ett lätt spel, vissa fiender fick min inre fegis att skrika rätt ut och jag fick verkligen stoppa mig själv från att inte bara springa för mitt liv och gömma mig under någons säng och bara hoppas att monstren skulle glömma bort mig och det faktum att jag försökt döda dom. Många timmar lades på otaliga bossar som gjorde mitt liv till ett helvete, den värsta av dom alla var Detlaff, en vampyr som var ute efter mitt blod och som visade noll sympati att jag var synligt sämre än honom på att fightas. Jag var tydligt utklassad och jag fick se mig själv dö fler gånger än vad som är hälsosamt för en stackars vek spelnörds ömtåliga självförtroende. Men nu kanske det låter mest som om jag tillbringade fyrahundra timmar i spelet för att jag sög men så var inte fallet.

Jo, jag sög lite men framförallt njöt jag av livet som monsterjagare att jag faktiskt inte ville stänga av spelet även när John Blund var och drog i mina ögonlockar. Att få ströva genom landskapen och njuta av de tvära kasten i utsikter, från Kaer Morhen, Velen och Novigrad. Jag älskade att gotta ner mig i läran om magi och pulver och hitta de bästa vapnen för att göra min Geralt till den starkaste och grymmaste witchern i hela riket. Men framför allt behövde jag lägga mycket tid på att bygga upp min karaktär för fienderna var inte alltid de lättaste och det var allt för många gånger man fick surande titta på startskärmen som färgades röd medans en vattenhagga stod ovanför en och skrattade rått.

Men om man lägger Majsans kasshet åt sidan så är det framför allt det faktum att det var ett så fruktansvärt bra spel som gjorde att det inte var några som helst problem med att lägga 400 timmar av mitt liv på spelet. Berättelsen var skönt beroendeframkallande och man ville ju veta hur det hela skulle sluta och karaktärerna blev älskade från första stund. Efter att ha tittat på serien och fått se sig förstörd för alla framtida män efter att ha kärat ner sig i Henrys gestaltning av Geralt med en röst som kan skära smör så är det nog dags att bättra på de där 400 timmarna med några hundra till, för nu är jag sugen på att svinga mina dubbla svärd igen.

Vart tog alla timmar vägen? (Marie)
Många statyer att klättra på, men Majsan njuter mest av utsikten under bältet

Assassins Creed Odyssey
(Playstation 4, Xbox One, PC, Nintendo Switch)
258 timmar, det är precis så många timmar som jag har båt-luffat runt i Assassins Creed Odyssey. Och det är också det Assassins-spelet där jag lagt mest tid på att utforska, vilket lätt förklaras genom att det också är ett av de allra största. Det tog liksom aldrig slut, det var en ständig pånyttfödelse av uppdrag, och kartan var så otroligt stor och näst intill omöjlig att göra klar. Många spelare kastade in handduken tidigt just för att det var för stort men inte jag. Jag lider nog av en släng OCD och att bara göra färdigt halva spelet är inte ens att tänka på. Så jag tog mig fram med båt, med häst och med mina två fötter. Jag lät min fågel Ikaros få sträcka på sina vingar och utforska vad jag hade framför mig.

Allt skulle utforskas och alla uppdrag skulle slutföras, och de var många vill jag lova. Sen kröp den grymt perversa Majsan fram lite då och då och jag får väl erkänna att jag klättrade upp på varje grekisk staty som rests runt om i Grekland och lät stackars Kassandra hänga och dingla i deras alabasterklockspel medans hon djupt road tog bilder och skickade till mina ickespelande väninnor och det tog sin lilla tid. Men om jag får säga det själv så var det väl spenderad tid. Man lär sig ju rätt mycket. Om historia och hmm anatomi och att greker har små snoppar vilket mina halvgrekiska släktingar högljutt dementerar. Men Zeus ljuger inte.

Odyssey var ett av mina favoritspel i serien, strax efter Black Flag som än idag står sig som mitt nummer ett av de spelen även om jag älskar Enzios äventyr. Men det var lätt att fastna i spelet för det fanns så otroligt mycket att göra, om du så slogs som gladiator, dräpte monsterstora djur eller dök efter skatter när du tog en paus från huvuduppdragen eller sidouppdragen. Tiden liksom bara försvann och för en mästerundersökare som jag var det en perfekt sandlåda att gå vilse i. 258 timmar med att lönnmörda, simma i kristallklart vatten, leta efter en get som svalt ett öga och klättra upp för meningslösa torn. Vilket faktiskt låter som typ alla mina semesterresor de senaste åren om man slänger in ord som Montesumas hämnd och bonnabränna.



Loading next content