Vart tog alla timmar vägen? (Henric)

Sedan jag introducerades för Pac-Man innan jag ens hade lärt mig att skriva har TV-spel varit en stor del av mitt liv där det mesta har prövats. Under de första åren spelade jag enkom på Nintendos konsoler med deras mest ikoniska karaktärer för att under tonåren blicka bortom det barnvänliga. Xbox, Playstation och PC tog över och idag försöker jag variera mitt val av format och typ av spel så gott det går. Något som förmodligen kommer att spegla sig när jag nu ska lista mina sex mest spelade spel. Någonsin.

Pokémon Crystal (Gameboy Color)
Som jag berättade i artikeln om min första spelkonsol så lirade jag kopiösa mängder Pokémon på min Gameboy Color som grabb. Jag minns när jag packade upp den lila, genomskinliga kassetten ur spelkartongen när jag bara var i dryga femårsåldern. Den var så läcker och passade så bra med min lila, genomskinliga Gameboy Color. Från att tidigare bara ha lirat Pokémon Red, Blue och Yellow var Crystal så förbannat snyggt. Med lite nya animationer var det inte lika stelt som tidigare och med alla nya Pokémon blev detta till någonting helt annat än vad jag tidigare hade upplevt (kraven var kanske inte så stora i den åldern). Totodile var ett självklart val som start-pokémon men med tiden kom jag att börja om äventyret många gånger och jag föll även stenhårt för Cyndaquill och, tids nog, Chikorita. Pokémon Crystal hängde med mig överallt. När det skulle inhandlas nya höstkläder, när vi skulle åka på semester eller när vi skulle hälsa på mormor (och ramlade nedför hennes trapp två gånger eftersom jag inte släppte blicken från spelet). Jag törs inte ens föreställa mig hur många timmar jag tillbringat med Pokémon Crystal men jag gissar på ett par hundra timmar. Ångrar jag det? Absolut inte.

Dead by Daylight (Playstation 4, Playstation 5, PC)
2017 hörde Jonas Mäki av sig till mig och frågade om jag kunde testa på Dead by Daylight som precis hade släppts på konsol. Jag hade aldrig hört talas om spelet förut men jag gick med på att testa det och skriva några rader om vad jag tyckte om spelet. Aldrig någonsin hade jag då kunnat föreställa mig att jag skulle spela det än idag. Varenda år sedan jag började spela det har det spelet toppat listorna på mina mest spelade spel. Vid lanseringen hade det många brister och jämfört med idag var det på sätt och vis ett helt annat spel med extremt lite innehåll. Endast sju mördare fanns att spela som, kartorna var extremt få och rent grafiskt fick man nästan skämmas. Idag har antalet mördare ökats till hela 30 stycken där många av dem är ikoniska skräckfigurer. Michael Myers (Halloween), Sadako (Ringu), Freddy Krueger (A Nightmare on Elm Street), Albert Wesker (Resident Evil) och Pinhead (Hellraiser) är bara ett par av de många karaktärerna att spela som vilket gör Dead by Daylight till ett otroligt episkt skräckspel som revolutionerat subgenren. Aldrig någonsin har vi sett så många gästkaraktärer från filmer och spel i ett och samma spel. Idag är Dead by Daylight proppat med innehåll och sedan 2020 har spelet fått kontinuerliga uppdateringar som förbättrat grafiken och animationerna vilket hindrat spelet från att se lastgammalt ut. Nästan varje dag spelar jag Dead by Daylight. Det kanske blir en kvart eller så blir det ett par timmar. Jag kan bara inte få nog av det.

Counter-Strike: Global Offensive (PC)
Jag kom först i kontakt med Counter-Strike när jag började hänga på fritidsgården som tolvåring. På den tiden spelades Counter-Strike 1.6 på fritidsgårdens datorer och jag tyckte det så brutalt tråkigt ut. Jag spelade därför mycket hellre Halo 3 eller Guitar Hero III på Xbox 360 som också fanns där. 2012 släpptes Counter-Strike: Global Offensive och inte ens det var jag sugen på att testa, men året därpå flyttade mina äldre kompisar till olika städer för att studera vidare och de hade ganska nyligen skaffat CS:GO. För att kunna hänga med dem på något sätt köpte jag det spelet fastän jag inte tyckte det såg särskilt kul ut. Idag, knappt tio år senare, har jag spelat CS:GO i 1216 timmar. Efter att mina polare stack blev det en rutin att spelare minst en match ihop varje kväll i flera år. Därefter gick de vidare men numera älskade ju jag spelet och jag började istället lira det tillsammans med andra vänner. Nu på senare år har det däremot blivit desto mindre CS:GO men jag kommer aldrig kunna glömma de där åren när CS spelades varje dag och gjorde att vi höll ihop, trots att vi nu bodde så långt ifrån varandra. Tack för det, Valve.

The Elder Scrolls V: Skyrim (PC)
Jag har aldrig spelat något annat spel i Elder Scrolls-serien. Men Skyrim kom rätt i tiden och 2011 snackade alla mina kompisar om Skyrim. Jag också. På sommaren samma år hade jag köpt min första speldator och jag var mer än redo för att upptäcka Skyrim för första gången. Aldrig någonsin hade jag sett fram emot en spellansering så mycket och naturligtvis hade jag reserverat ett exemplar. Idag blir jag alldeles varm inombords när jag tänker tillbaka på första gången man satt på den där vagnen på väg till avrättningen. Jag har upplevt den så många gånger då jag börjat om äventyret flera gånger än vad jag kan räkna, och det har alltid varit en fröjd att få återbesöka det. Enda undantaget är när jag recenserade PSVR-versionen som var tortyrliknande. Annars älskar jag Skyrim och de hundratals timmarna jag tillbringat med spelet.

Super Smash Bros. Melee (Nintendo Gamecube)
Super Smash Bros 64 var ett av de få spelen jag och min bror hade till Nintendo 64. Men när han sedan köpte Nintendo Gamecube och vi upptäckte Super Smash Bros. Melee blev jag helt paralyserad av det. Tju... Tjugof... Tjugofem karaktärer?! Var det ens lagligt att ha så här många karaktärer att välja mellan när förra spelet bara hade som mest tolv stycken? Melee var en så enorm uppgradering gentemot 64 att det nästan alltid kändes som det fanns något mer att göra i det. För när det inte fanns det längre så raderade jag sparfilen och började om på nytt. För att inte tala om de absurt många matcherna som jag spelat mot mina kompisar för att se vem som egentligen var den bästa spelaren.

The Witcher 3: Wild Hunt (Playstation 4, PC)
Månader innan The Witcher 3: Wild Hunt skulle släppas hade jag aldrig rört de två tidigare spelen och det ville jag åtgärda för att bestämma mig för om jag skulle ge trean en chans. Efter att ha gjort det var svaret ett självklart ja. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att detta genast skulle bli ett av mina favoritspel genom tiderna. Jag gjorde varenda liten sak jag kunde göra i spelet och jag föll pladask för kortspelet Gwent. Fastän jag hade ett brådskande uppdrag fanns det alltid tid för att slå sig ned med en främling för att spela ett parti. Och jag gjorde allt för att romantisera Triss Merigold. Ända fram till att jag lyssnade på alla ljudböcker och insåg att jag varit en idiot som behandlat Yennefer så illa. Jag var helt enkelt tvungen att börja om på nytt igen och göra allt för min käraste. The Witcher 3: Wild Hunt var ett perfekt spel på så många sätt och ibland undrar jag om jag någonsin kommer att kunna känna likadant för ett spel igen som jag en gång kände för Witcher 3.