Vart tog alla timmar vägen? (André)

Gwent
Alla har ju sitt tröstspel, som man alltid kan vända sig till eller återvända till när man har en dålig dag. CDPR:s kortspelsprojekt Gwent har därmed länge funnits vid min sida och jag spelar det än idag, trots att den polska spelstudion i princip redan har bekräftat att de inte längre kommer att uppdatera spelet. Det är som en gammal bekantskap; hur mycket spelet än har förändrats de senaste åren har det alltid lockat fram goda skratt och jag kommer att fortsätta spela det fram tills det är dags att dra ur sladden.

Team Fortress 2
Sist jag spelade Team Fortress var det i princip ospelbart tack vare bot-invasioner, men det här var länge ett spel som fungerade som en daglig vardagsrutin för mig mellan tentor och sociala aktiviteter. Jag håller fortfarande The Orange Box som spelvärldens största skatt tack vare de nästan tusen timmarna jag har lagt på denna komiska skjutare och det finaste med spelet var att många matcher kunde sluta med att bara hänga med nya vänner och vänta ut tiden på långdragna CTF-matcher.

Counter Strike-spelen
Betygen må ha dalat i samband med Counter Strike-hysterin, men jag ångrar aldrig de ändlösa timmarna jag lade ned på att åka till närmaste Internetcafé under lunchrasterna och skjuta terrorister med mina klasskompisar. Jag var aldrig direkt vass på detta spel och minns att jag fick ta emot mycket skit från både kompisar och ryssar online, men jag brydde mig aldrig om deras tävlingsinriktade ilska. Jag spelade CS för att det var roligt, snabbt och löjligt beroendeframkallande.

Overwatch
Jag har egentligen inte spelat Overwatch särskilt mycket sedan Blizzard grävde upp dess lik igen, penetrerade det i alla sin hål med sin girighet och klistrade ett Battle Pass, men under flera år var detta spel rena religionen för mig. Allt från estetiken till hjältarnas bullshit-förmågor tilltalade mig. Det var ett av de mest geniala och roligaste online-shooters jag någonsin har spelat, som dessvärre fick något av en långsam död till mötes när prioriteringar hos spelstudion skiftade rejält och intresset för denna spelvärld svalnade rejält.

Killzone 2: Multiplayer
Jag har alltid varit selektiv med mina onlineupplevelser till konsol, men under ett bra tag dominerade Killzone 2-multiplayern helt och hållet och ingick till och med i en Killzone 2-klan här på GR kallad RKR. Denna multiplayer gjorde egentligen ingenting nytt eller särskilt unikt, men jag älskade den mörka tonen och spelseriens tillfredställande vapen och hade många roliga kvällar ihop med vänner. Jag har många varma minnen från denna krutfyllda era...

Mass Effect-spelen
Varje år drar jag jag igång denna klassiska Bioware-trilogi och varje år slukar den hundratals dyrbara timmar, men de timmarna används alltid till sitt absolut yttersta. Visserligen brukar jag inte ändra min val och jag påminns varje gång om hur bitter slutet av Mass Effect 3 faktiskt är, men timmarna som leder mig hela vägen till finalen är alltid lika förtrollande. Jag hoppas kunna inkludera Mass Effect 4 i denna årliga tradition, men fram tills dess kommer jag att fortsätta lägga tid på att skapa nya Shepards till tidens ände...