Two Point Hospital

Two Point Hospital är enligt mig ett perfekt exempel på en avstickare till den omåttligt populära stadsbyggargenen. Konceptet som helhet behöver nog ingen närmare presentation - du spelar som en allsmäktig, osynlig övervakningsgud och ditt uppdrag är att se till att sjukhuset rullar på som det ska. Detta innefattar allt från placeringen av rum efter behov, till anställning efter kvalifikationer, till specifikation av lönespecifikationer, till manuell tömning av papperskorgar. Allt medan livet konstant fortgår...

Detta betyder att du inte behöver sitta och sekundkommendera varje liten filur som vandrar in på sjukan (The Sims-style). Istället blir det bäst om du har ett lättsamt öga överallt samtidigt. Dels på de lerliknande filurerna som vandrar, lunkar, springer eller dansar sig fram i korridoren och dels på alla grafer, mätare och informationsrutor som tidvis kan ockupera vad som känns som hela skärmen. Som ett exempel på detta kan vi ta det mest uppenbara när det kommer till sjukhus - läkare. Läkaren kan jobba antingen på kontoret eller i något av de olika undersökningsrummen. Denne (och övrig personal) har i huvudsak två mätare som är bra att ha koll på.

Det är humör och stressnivå. Stressnivån är rätt enkel att justera - se bara till att vederbörande går på rast då, då. Detta kan dock leda till att kön av patienter, som redan innan Dr. Betald-av-Skattepengar lämnat sin post för sovande på personalrumssoffan (istället för bakom skrivbordet), varit lagom lång, växer sig ännu längre. Då blir det till att ha fler läkare till hands, eller tvinga tillbaka slashasen. Och ju fler som köar, desto större är risken att sagda patienter tröttnar och försvinner. Och försvinner de så sotas sjukhusets rykte. Sämre rykte betyder mindre patienter och ju mindre patienter - desto mindre pengar. Mindre pengar betyder mindre kapital att betala av din svindyra utrustning och löner... Ja, ni ser ringarna på vattnet.

För att då råda bot på dessa onda vanor kan du ta allehanda föremål till hjälp. Installera kaffebryggare för att pigga upp, godisautomater för att mätta. Tidningsställ för att ha något att läsa. Och toaletter för att lätta på trycket. Allt detta kommer hålla humöret uppe och detta i kombination med tidigare nämnda stressnivå, ger en bra förutsättning för väl utfört arbete. En annan sak som kan motivera är den alltid lika uttjatade dollarn. Och det är här som Two Point Hospitals olika nivåer kommer in.

Med jämna mellanrum kommer möjligheten att befordra dina medarbetare. I samband med det (eller om du bara kliver förbi budgetfliken) kan du även justera hur mycket lön denna medarbetare får. Beroende på summa kan humöret öka rejält. Vad jag menar med "flera nivåer" är att du antingen kan strunta i att betala mer och bara balansera tillgodogörandet av behoven. Eller leka löneförhandlare. Eller, om du är ruskigt tät på kapital - strunta blankt i dina medarbetarens klagan över "inga toaletter", "tråkig omgivning" eller "sömnbrist" genom en fet muta.

Sistnämnda är faktiskt rätt enkelt. För med det första sjukhuset (du låser upp fler ju mer du spelar) lyckades jag ständigt hålla mig på plus. Detta kan ha att göra med att jag var smart och verkligen gick igenom anställningskostnader kontra kvalifikationer innan jag tog tag i deras virtuella nackskinn och släppte dem strax ovanför tilltänkt yta. Eller att jag höjde lönen enbart med den exakta procent som krävdes för att de skulle gå från neutralt till leende, leende. Även om mitt andra sjukhus var lite mer av en utmaning kände jag aldrig den där kvävande känslan som kommer då du konstant balanserar mellan att gå back och med vinst (som andra spel i samma genre oftast är väldigt noga med att få med).

Skulle du däremot ha problem med det ekonomiska går det att ta lån. Du kan också, om kostnaderna blir för höga, avskeda den institutionaliserade vaktmästaren. Är du å andra sidan mer omtänksam och gärna ser att dina anställda "växer inom företaget" (som det så ofta heter i professionella sammanhang) går det utmärkt att, efter att ha låst upp möjligheten, träna dessa. För varje medarbetare besitter nämligen speciella förmågor (som kan utökas via sagda träning). Det kan vara en sköterskas förmåga att prata med patienter, en läkares motivation, eller en vaktmästares deltidsjobb som Ghostbuster.

För hur tråkigt det än må vara, så kommer inte varje patient att klara sig. De kan dö som en följd av en misslyckad behandling (vilket i min mening är inget annat än ett vågspel beroende på läkaren) och då gör de det på fläcken. En döskalle dyker upp ovanför huvudet och sedan faller de ihop. Försvinner och blir till spöken. Dessa kaxiga lakan kommer sedan hemsöka stället (om du har otur), vilket sabbar inlevelsen för andra patienter. Jag menar - du sitter och ojar dig inför ett besök. Och det blir väl knappast bättre av att närgångna Poltergeists svävar omkring? Vilket kan åtgärdas med en vaktmästare med möjlighet att städa bort dem.

En annan aspekt som höjer spelet är just dess komik (vilken bara förstärks av dess grafiska stil). En av sjukdomarna gör exempelvis att en patients huvud byts ut mot en lampa. Som sedan måste skruvas av för att botas. Eller slås på med hammare. Min favoritpassage är inom psykiatrin (andra sjukhuset), där alla patienter har fått för sig att de är rockstjärnor (seriöst, de ser alla ut som mini-karikatyrer av Freddie Mercury och Eddie Murphy) och följaktligen Saturday Night-Febrar sig fram.

Den tekniska sidan är relativt felfri den också. Bortsett från min första timme med spelet (till en början fungerade varken zoomningsfunktionen eller roteringen), vilket var rätt problematiskt, men som lyckligtvis visade sig vara en engångsföreteelse. I övrigt slapp jag buggar, dipp i skärmuppdateringen och andra, elaka, stämningsdödare.

Sammanfattningsvis är Two Point Hospital Theme Hospital i nytt utförande. Upplägget, personal-, patient- och bokföringshantering är alla identiska och om du gillade Bullfrog Entertainments rendering av något som egentligen är rätt obehagligt (jag har sprutfobi, okej?), så kommer du inte bli besviken av Two Point Foundations spirituella uppföljare. Tack vare att det går att spela med mer eller mindre kontrollbehov, dess komiska inramning och att det är allmänt lättillgängligt, ger det en plats hos såväl noviser som inbitna veteraner.