Tomb Raider Legend

Som jag har väntat. Som jag har längtat. I tio år har jag drömt om en rättvis fortsättning på Laras fantastiska ursprungs-äventyr. Ordspråket "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" är därmed, givetvis, i mitt fall - en enda stor, missvisande lögn. För min väntan har varit förgäves, och drömmen om ett nytt Tomb Raider-spel av samma fantastiska kvalitet som Toby Gards trendsättande milstolpe - bara just det, en dröm.

Det var ändå så mycket som på förhand kändes helt rätt. När Eidos för 18 månader sedan meddelade att Crystal Dynamics (Soul Reaver-spelen) tagit över utvecklingen av nästa del i Tomb Raider-serien, och att de anställt Laras ursprungliga skapare som konsult för spelet, var min lycka fullständig. Nedräkningen kunde börja, mina förväntningar skenade iväg och för varje bunt bilder som skickats från Eidos till oss, för varje liten demosnutt jag fått nöjet att testa - har jag längtat mer och mer efter Laras stora comeback.

Och här sitter jag nu. Besviken och vemodig. Liknar mest en slokig sällskapshund som just misshandlats med styv livrem. Äventyret Tomb Raider Legend är slut och en 15 timmar lång resa över det oregelbundna och ojämna spellandskap som Crystal Dynamics skapat har nått sitt slut.

Äventyret tar sin början då Lara efter att ha hittat spår efter en uråldrig, persisk artefakt påbörjar jakten på vad som visar sig vara en av historiens mest eftertraktade skatter. På sin väg genom mörka grottor, enorma gravar och högteknologiska huvudkvarter (där arga, tjocka och blokiga, japanska superskurkar härjar) stöter Lara på såväl gamla bekantskaper som nya rivaler, forna minnen och ett och annat onaturligt, eldsprutande monster. Handlingen är skriven som en sammanfattande hyllningshistoria till de tidigare sex spelen. Här blandas klassiskt utforskande av jämngrå ruiner från det första spelet med explosivt stjärtsparkande i ljusbruna stadsmiljöer.

Och visst, det går såklart att förlåta, blunda och hymla bäst man vill. Lara är alltid Lara, och alla härligt nostalgiska spelminnen från seriens första spel skulle enkelt kunna få mig till att förtränga det faktum att Tomb Raider Legend egentligen inte är ett dugg bättre än Tomb Raider 3. Så mycket älskar jag det första spelet i serien. Jag hade mycket väl kunnat spendera hela denna text med att berömma den förbättrade spelkontrollen, eller den urläckra originaldesignen och bara hållit mig ifrån att klaga på den oregelbundenhet och ojämnhet som Tomb Raider Legend faktiskt innehåller. Eller den frustration som spelets alla eldstrider faktiskt innebär. Men jag är inte den som hymlar. För hur gärna jag än skulle vilja är inte det här spelet alls vad jag hade hoppats på, utan ännu ett oförtjänt medelmåttigt äventyr för spelvärldens coolaste hjältinna.

Vissa moment, då Lara hoppar mellan klipphyllor i jakt på ytterligare ledtrådar i de dödstysta afrikanska ruinerna, känns både välgjorda, atmosfäriska och väldigt underhållande medan de många actionsekvenserna känns framtvingat slarviga och allmänt usla. Varje bana bjuder på en helt ny omgivning, oftast i helt olika delar av världen, vilket varvas med krystade fordonssekvenser där Lara bland annat kör motorcykel på hustak i Tokyo eller tävlar med skjutglada hejdukar på Afrikas slätter.

Helheten känns därmed tämlingen ojämn, tempovariationen överdriven och spelmomenten ibland halvfärdiga. Vilket är så synd, så synd då Tomb Raider Legend regelbundet gnistrar till och avger ursköna äventyrsvibbar som bara Lara kan. Inte minst då Lara hänger på en avsats, i en arm och samtidigt konverserar med henns uppdragsgivare på samma bitska engelska som hon alltid gjort, för att sedan med hjälp av ett enkelt knapptryck graciöst kastar sig upp på klipphyllan. Eller är hon svingar sig runt välplacerade grenar och liksom voltar uppför ett enormt vattenfall och den där storslagna musiken tilltar, då är Tomb Raider Legend riktigt bra.

Men även fast Crystal Dynamics hämtat hälsosamt mycket inspiration från Ubisofts Prince of Persia-spel beträffande spelkontrollen, fungerar det faktiskt inte speciellt bra då Lara konfronteras av tio stycken generiskt jämngrå fiendesoldater (vilket hon gör regelbundet). Kameran kastar och svänger och det tidstypiska autosiktet lyder ofta spelkameran och gör det allt för ofta omöjligt att hålla redan på vem man egentligen skjuter mot. Inte blir det bättre av att actionmomenten nästan kräver att man hoppar, gör volter och glidtacklar sina fiender för att inte ta allt för mycket skada av deras eldgivning. Stressade infall från en utvecklare som velat för mycket, som haft ambitionen att blanda lika stora delar suggestivt äventyrande med graciös action á la Max Payne.

Motsägelserna är många och de föds ur mina förväntningar på en bättre, mer genomarbetad spelmekanik. Hur kunde Crystal Dynamics inte själva förstå att hektiska eldstrider inte är och aldrig har varit poängen med Tomb Raider? Och hur kunde de konstruera en spelkontroll som ena stunden glänser men nästa stund framkallar abrupta kräkningar?

Legend är dock inte alls utan överiga förtjänster. Förutom momenten då man likt den persiske prinsen svingar sig mellan olika avsatser, rullar enorma stenklot eller undviker livsfarliga fällor är grafiken fullkomligt utsökt. Crystal Dynamics har alltid varit begåvade både beträffande det rent tekniska och framförallt när det gäller design. Den nya, moderna Lara Croft är smaklöst utformad, fräsch, snyggt klädd och ser äntligen ut som en människa snarare än en uppblåst robotbimbo med bröst som badbollar. Den bolivianska djungeln och Perus outforskade massgravar är superläckert formgivna med mängder av smaskiga detaljer och ursnygg färgsättning. Även röstskådespeleriet är bra liksom spelets actionproppade presentation.

Men om allt hade handlat om utseende skulle Laras alla tidigare floppar idag istället vara kritikerrosade favoriter. Vi vet dock bättre och enligt samma premisser är det lätt att se Laras efterlängtade återkomst för exakt vad den är - en besvikelse.

---------------------------------------------------------------------------------

Jonas Mäkis 2:a åsikt
När Tomb Radier Legend är som bäst är det riktigt bra. Jag svingar mig genom ödsliga grottor, över djupa raviner och kastar mig mellan klippblock i djupt belagda gravar. De väl implementerade Quicktime-momenten fungerar riktigt bra och grafiken är läcker. När Tomb Raider Legend är som allra sämst är det olidligt dåligt med hemsk spelkontroll och krystade spelmoment som känns som hämtade från det ytterst mediokra Tomb Raider 3. Jag hade, precis som Petter, förväntat mig mer. 6/10

De första 14 bilderna är från Xbox 360-versionen. De följande åtta är från PC-spelet och de sista sju från Playstation 2-upplagan.