The Messenger

Det vore enkelt att bara avfärda The Messenger som en simpel Ninja Gaiden-klon. Det skulle dock innebära att du missar årets bästa indiespel. Med det sagt finns givetvis inspiration hämtad från bland annat just Ninja Gaiden, men här hittar du även ett närmast rollspelsliknande level-system, ett smart manus där det kärleksfullt drivs med konceptet i sig självt och ett ljuvligt användande av tidsresor. Att spelet dessutom känns fullständigt klockrent till Switch (enda format utöver PC; Playstation 4 och Xbox One kommer först senare) gör heller inte saken sämre.

I denna underbara, underbara retroflirt hotas världen av något så otroligt ovanligt som en minst sagt ilsken demonarmé, och föga otippat är det upp till dig i rollen som The Messenger att rädda hela skiten, i detta fall genom att leverera en skriftrulle till en legendarisk hjälte som nu bor på toppen av ett avlägset berg. Givetvis är det ingen lätt resa - detta eftersom det skulle bli ett mycket tråkigt spel i stil med Destiny 2 - utan överallt väntar faror. Massor av faror. Undan för undan bygger du upp en rejäl samling oumbärliga ninjaförmågor som gör att du faktiskt har en sportslig chans att lyckas leverera den heliga skriften till farbrorn på bergstoppen.

The Messenger är i grunden ett ganska traditionellt, sidoscrollande plattformsspel där det är upp till dig att med vältajmade hopp och hugg ta dig igenom sinnrika, pixelbaserade banor. Eftersom du hela tiden förses med nya egenskaper som att kunna klättra på väggar, glida längs rep och sväva som en normalstor säl med propeller - är variationen genomgående bra och äventyret precis lagom utmanande. När jag efter en tids träning kan glida ner från en hög brant och i farten slunga en kaststjärna i ögat på en intet ont anande hejduk, går det inte att låta bli att skrikfnittra så det ekar i radhuset.

Precis som i alla andra spel idag som har ett level-system finns här ett så kallat "skill-tree", där du kan förbättra dina befintliga förmågor och även skaffa dig helt nya sådana. Det kan handla om saker som mer hälsa eller möjligheten att bära med sig fler ninja-kaststjärnor, alternativt simma fortare eller attackera medan du glidflyger. Time Shards används för att skaffa uppgraderingarna och du hittar dem runt om på banorna, ofta som lysande föremål. Att samla alla dessa är en extra utmaning för den som vill, något som kräver en hel del eftersom du vanligtvis hittar dem i närheten av farligheter.

En sak jag uppskattar med The Messenger är annars att utvecklarna inte gått i fällan att tro att snorhögt ställd svårighetsgrad är lika med extra spelglädje. Det är därför inte sadistiskt svårt på samma sätt som många retroinspirerade spel är, och inte heller behöver du spela om långa passager eller samla på dig Time Shards du redan plockat (även om en liten röd djävul kallad Quarable tar några som betalning för att du får fler försök). Denne krabat är dock både charmig och ganska rolig, så det är svårt att bli särskilt upprörd på honom trots att han konstant trollar mig sedan jag fått bita i gräset.

Precis som i Deadpool krossar The Messenger den så kallade fjärde väggen ganska ofta, och resultatet är underbart. Spelets försäljare hänvisade exempelvis till spelets första trailer vid ett tillfälle och straffade mig med dialog som inte går att trycka bort efter att jag inte följt hans instruktioner. Boss-mötena är också fulla av humor och flera av dem är helt otroligt välgjorda. Under första halvan av äventyret mötte jag exempelvis en neongrön stengolem som började storböla efter att jag besegrat honom då han menade att allt berodde på ett missförstånd.

The Messenger erbjuder även dolda objekt för den som väljer att utforska lite mer. Gröna, diskformade objekt kallade Powerseals gömmer sig här och var, och hittar du alla 45 så får du öppna en specialkista i spelets butik. Jag varken kan (för jag har inte lyckats) eller vill (ingen gillar väl spoilers) berätta vad du får som lön för mödan, men jag kan med säkerhet säga att flera av dessa diskar är riktigt kluriga att hitta. Bättre ledtrådar hade varit trevligt, men det är en ren petitess i sammanhanget.

En unik grej med spelet är dess tidsresor. När du hoppar mellan tidsperioder övergår världen runt omkring dig från grafik i 8 bitar till 16 bitar. En förvandling som ligger helt i linje med hur lättsamt utvecklarna ser på sitt spel och som gör att det känns som att utforska två helt olika tidseror i spelvärlden. Det är dock ingen förmåga du får tillgång till tidigt utan först under den andra halvan av det 15 timmar långa spelet.

Shovel Knight är den okrönte kungen när det kommer till vackra, moderna pixlar. Men frågan är om inte The Messenger rent av är snäppet bättre. Det är bland det läckraste jag någonsin sett med otrolig detaljrikedom samt variation, och chip-musiken är så makalöst bra att jag kan lyssna på den i timmar på Youtube, så tack för detta Rainbowdragoneyes (som gjort de medryckande tonerna).

För att sammanfatta, så visst, det finns absolut drag från NES-enhetens bästa ninjaäventyr, men The Messenger står på helt egna ben och är inget mindre än en modern klassiker och tillika det bästa spelet till Nintendo Switch. Det är en ultracharmig actionfest för smarta gamers som varit med länge, det är respektlöst och högt i tak men samtidigt fyllt av kärlek och ren oförfalskad spelglädje. Quebec-baserade Sabotage Studio har skapat ett mästerverk och om deras nästan spel blir ens hälften så bra så är de en ny favoritstudio för min egen del. Missa för sjutton gubbar inte detta, vad du än gör.