The Lord of the Rings Online: Shadows of Angmar

Jag står på en avsats, längst upp i ett förfallet torn. Här har ingen förutom björnar och vildsvin varit på århundraden, känns det som. Men helt plötsligt är jag inte ensam. En annan äventyrare har också sett tornet på avstånd, och gjort sig omaket att ta sig hit. Han nickar, och ställer sig sedan för att beundra utsikten västerut över Vinfloden och bort mot Fylke samtidigt som han stoppar sin pipa. Vi står där ett tag, innan jag tar farväl. Det börjar skymma, och jag vill hinna till Sjöstorpsbron innan det blir mörkt.

Länge har jag väntat. När vi först tittade på Lord of the Rings Online hette det Middle-Earth Online, 2003 någon gång, och var ett helt annat spel. Det dök aldrig upp, och jag vände uppmärksamheten mot World of Warcraft, som jag kom, såg och segrade över. Men nu är det äntligen här, och jag kan återuppta mina äventyr i Eriador.

För det är förstås inte första gången jag och Shaana (som ursprungligen var en svart numenorit men skrevs om till rohirrim när jag insåg att det var totalt omöjligt att hon skulle kunna vara blond och ha blå ögon) besöker Bri, slåss mot orcher och banditer eller uppsöker Vattnadal. Shaana, handplockad från Ultima VIII och sedan omstöpt efter en Dragonlance-hjältinna och kryddad med drag av Samus Aran, sprang runt och gjorde stordåd för över tio år sedan. Från det gamla bordsrollspelet på nittiotalet, via en textbaserad MUD vid millennieskiftet, har vi alltid varit i Midgård på ett eller annat sätt, och Lord of the Rings Online är bara den logiska vidareutvecklingen för min del. Och vilken lysande vidareutveckling det är! Nu blir väl nästa steg att vänta på neurala kopplingar för att uppleva Midgård på ett ännu bättre sätt.

Vad som först står uppenbart är att Turbine har tittat hälsosamt mycket på World of Warcraft. I praktiken kan man, med några omarrangerade knappar, spela spelet precis likadant som Blizzards mästerverk. Det har precis samma upplägg med snabbtangenter för alla färdigheter, en rad väskor, samma system för att hålla koll på gruppen, samma praktiska system med brev, auktionshus, extra erfarenhet när figuren är vilad, möjlighet att prova nya kläder innan man köper dem, och så vidare. En ren stöld, rakt av. Och det är en stor lättnad, för efter det bedrövliga Dungeons & Dragons var jag rädd att Lord of the Rings också skulle göra enkla saker onödigt omständliga bara för sakens skull.

Azeroth i all ära, men Midgård är den bästa tänkbara rollspelvärlden, punkt, och det tror jag faktiskt att Chris Metzen själv skulle hålla med mig om, fantasynörd som han är. Utvecklarna har varsamt anpassat den etablerade världskartan så exakt att man praktiskt taget kan navigera utifrån kartorna i böckerna. Värt att påpeka är dock att det inte är hela världen det rör sig om, utan bara Eriador, den nordvästra delen av Midgård. Alltså praktiskt taget sträckan mellan Grå Hamnarna i väst till Vattnadal i öst, med en avstickare till Angmar i norr. Ändå finns det stora skillnader mellan alvernas höstfärgade dalar, hobernas gröna kullar och de rejäla människostäderna i mitten, och hela tiden kännetecknas spelet av samma melankoliska känsla som filmerna.

Också värt att poängtera är att Turbine förstås tagit sig friheter för att fylla i luckor som Tolkien aldrig såg sig nödgad att utveckla. Thorin Ekensköldes fäste i Blå Bergen är till exempel ett massiv som kan mäta sig med Ironforge precis när som helst, och då kan man fråga sig varför han begav sig till Erebor för att återta sitt rike till att börja med. Själva titeln, Shadows of Angmar, är en grov fritolkning eftersom Angmar strängt taget är totalt övergivet vid den här tidpunkten. Men samtidigt går det inte att tolka Tolkien utan att fylla i luckor, se Peter Jackson för vidare exempel, och jag tar hellre det alternativet än ingen värld alls. För övrigt vill jag minnas det gamla rollspelet från Iron Crown Enterprises som friskt utvecklade och lade till, och gjorde Gundabad till världens coolaste dungeon och de nio anonyma nazgülerna till nio separata karaktärer kompletta med bakgrundshistoria och häftiga magiska vapen. Det må inte vara Tolkien-certifierat, men kul är det... och viktigast av allt, så pass påläst att det hade kunnat hända "på riktigt", även om det förstås inte har det.

Man kan spela som människor, alver eller hober av båda könen. Dvärgarna är dock enbart män (åtminstone har de skägg), vilket alltså inte besvarar den uråldriga frågan om hur deras kvinnor faktiskt ser ut. Oavsett vilken ras du väljer får du en flygande start där du ensam upplever intensiva berättarsekvenser och får lära dig grunderna i spelsystemet innan du slussas ut i världen där alla andra befinner sig. Shadows of Angmar utspelar sig ungefär parallellt med den första boken. Till en början skyddar man (som människa) Frodos släktingar som också jagas av nazgülerna, för att senare i spelet möta brödraskapet i Vattnadal där de förbereder sig inför rådslaget och resan österut. Det ska bli intressant att se om Turbine kan åstadkomma en löpande historia allt eftersom de öppnar mer av världen i nya expansioner.

Även spelmässigt är Lord of the Rings troget förlagan. I Midgård existerar ju bara fem trollkarlar och att helt plötsligt ha en hel hord mini-Gandalfar springande runt hade dödat trovärdigheten direkt. Istället känns klassutbudet mer verklighetstroget med fokus på närstrid. Den magi som förekommer lutar mer åt druidhållet och spelets helare är helt enkelt barder som spelar stärkande sånger. Att som krigare äntligen vara den som faktiskt sköter slaktandet är helt enkelt ljuvligt. Och klassen "kapten" som koncept är så genuint Tolkien att jag bara myser. Även fiendeutbudet är noga grundlagt i bokens fauna, vilken alltså mest begränsar sig till vilda djur, banditer och olika former av orcher. Att sedan orcherna, den klena sorten alltså och inte de rejälare uruk-hai som Saruman skapade, glatt strövar omkring även om dagarna ser jag mellan fingrarna med.

Det finns förstås storslagna strider att ta del av, enorma troll och gastar och allt möjligt, där tjogtals med spelare måste samarbeta, men det känns inte lika nödvändigt som i World of Warcraft. Nej, Lord of the Rings passar bättre för folk som faktiskt vill rollspela. Om inte världen vore inspiration nog finns det betydligt fler sociala redskap, som att bilda familjer och släktband. Man samlar hela tiden på sig titlar att använda, som "banditdräpare", "pajätarmästare" eller "den skygge". Kanske det mest imponerande är möjligheten att spela instrument helt på fri hand. Med tre oktaver till sitt förfogande är det bara att musicera på bäst du vill, och redan tidigt hittade jag många skickliga barder på Bris gator. Kombinera det med det inbyggda röstchattsystemet och rollspelskänslan kan bli komplett i rätt sällskap. Midgård vore förstås inte Midgård utan rikliga mängder piptobak, och varje karaktär äger en pipa som man kan blossa på i tid och otid. Inte konstigt då att spelet tar slut redan på nivå 50, lungcancer är allvarliga saker...

I Midgård finns ju egentligen bara en god sida att spela på. För att skapa intressanta strider mellan spelare finns därför möjligheten att skapa en orchsoldat, jättespindel eller liknande, som man sedan kan attackera de fria folken med i särskilda arenor. Framgångsrikt stridande på båda sidorna ger extrapoäng som kan spenderas på användbara bonusar och förstås ännu fler imponerande titlar.

Även om det tekniska kommer i skymundan bakom själva spelmekaniken i ett onlinerollspel förtjänar det ett omnämnande. Lord of the Rings Online når inte riktigt upp till Oblivion-klass, men det är riktigt tjusigt. Särskilt vatteneffekterna imponerar och den närmast obegränsade sikten gör det till ett nöje att utforska högt belägna platser bara för sakens skull. På redaktionens testdator flyter det på utmärkt på högsta detaljnivån, men på min World of Warcraft-dator, fyra år gammal, får man dra ner på det mesta för en acceptabel spelbarhet.

Överhuvudtaget verkar designen ha hämtats från Alan Lee och John Howe, med omvägen över filmerna. Häxmästaren själv och många av karaktärerna har ett liknande utseende med kläder och annat som hade kunnat vara gjort i Weta Workshop. Samma sak gäller musiken som påminner om filmernas fantastiska kompositioner men aningen mer lågmälda.

Visst, synar man spelet i sömmarna är det inte lika briljant upplagt som "det där andra spelet". Ibland känns fiendeplaceringen lite slumpmässig, ibland är ödemarken lite öde. Men Midgård är inte en värld uppbyggd kring spelbarhet, feta explosioner och klatschiga färger. Midgård är en riktig värld, och nu kan jag äntligen utforska den helt på egen hand. Med tanke på det vansinnigt rika grundmaterialet skulle jag också vilja ha mer detaljer, sånt som inte kräver så mycket arbete, som böcker med dikter, sagor och annat ur Tolkiens outtömliga arkiv. Men det är sånt som förhoppningsvis kommer med tiden. För alla Tolkien-fans är Lord of the Rings Online ett absolut måste. För alla andra är inte frågan om man ska spela World of Warcraft eller Lord of the Rings Online, utan hur i hela friden man ska ha tid med båda.