Svenska
Gamereactor
recensioner
The Last Story

The Last Story

Pappa Final Fantasy är tillbaka för att berätta sin "sista" historia ännu en gång. Banalt genrespel eller de japanska rollspelens frälsare? Viktor har svaret i en fet recension

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

En timme in och jag hatar The Last Story. Det är precis allt som jag fruktat. En smetig känslosentimental rollspelssoppa som förväntar sig att vi är så svältfödda på nostalgi att vi är fullt villiga att äta vad för skit som helst för att stilla våra japanska rollspelsmagar. Jag plockar ut skivan och slänger den i omloppsbana runt jorden. Går och lägger mig. Arg, ledsen och besviken.

En ny morgon gryr och jag fortsätter. Driven av kritikerpiskan på gränsen till att blodet rinner ned längs med ryggen. Hatar vidare i blint raseri. Och då plötsligt så händer något! Den där fjortissmetiga känslohinnan i The Last Story tycks liksom stelna runt spelet. Bit för bit faller det sedan av likt bränt papper och under den visar sig spelet vara något helt annat. Och efter fem timmars uppförsbacke är jag sedan helt såld. The Last Story är ett riktigt bra spel.

The Last Story
Mäktiga och roliga bossar finns det gott om i The Last Story.

Låt mig göra något väldigt klar redan från början. Det är väldigt lätt att göra sig lustig över The Last Story. Lustig över hur det liksom slänger sig skoningslöst med huvudet före rätt in i skitstormen för all den kritik som de japanska rollspelen brukar få. Final Fantasys fader, Hironobu Sakaguchi, återvänder nämligen här med ett rollspel som fullkomligt exploderar av absurda frisyrer, MTV-inspirerad medeltidsestetik och sagor så hormonstinna att de torkar sig om munnen med ett exemplar av Twilight.

Detta är en annons:

Och det är alldeles underbart! Det borde inte funka och till en början gör det verkligen inte det, men trots alla fel The Last Story har så lyckas det ändå flyga. Det lyckas för att spelet är så ärligt i sina ambitioner. Mistwalker vill både vara sentimentala och bjuda på smånostalgisk rollspelsromantik samtidigt som spelet likt förra årets Xenoblade Chronicles också är villigt att ta subgenren till en helt ny nivå av innovation och framåtanda.

Hironobu Sakaguchi bjuder visserligen på ännu en typisk rollspelsmelodram med melankoliska hyrsvärdar, prinsessor som drömmer om ett liv bortom slottsmurarna och onda makter som hotar sagotillvaron. Skillnaden är att som spel The Last Story är en mycket rakare, filmisk, västerländsk och modern upplevelse än om vi jämför med resten av genren. Det blandar Sakaguchis Final Fantasy med lika delar Mass Effect, Tactics Ogre som Gears of War på ett alldeles lysande sätt.

The Last Story
Att utnyttja miljöerna i spelet är A och O. Det kan handla om att riva ner en pelare, sparka omkull ett eldfat eller bara gömma sig bakom en vägg.

Ta bara stridssystemet! Ett Gears of Fantasy där miljön du slåss i är betydligt viktigare än vilken för utrustning du bär på. Du tar betäckning bakom väggar, gör smygattacker, växlar mellan närstrid och avståndsvapen, delar ut order och aktiverar magi i realtid. Stelt menybläddrande har bytts ut mot ett tempo så intensivt att det känns som att försöka lösa en brinnande Rubiks kub med fötterna. Du slänger dig över hinder, springer upp för väggar och delar ut specialattacker samtidigt som ditt belöningscentra ringer likt ett krigslarm. Det är ett stridssystem som belönar genomarbetad strategi såväl som ren improvisation och kanske är det rentav bland det bästa som genren har sett.

Detta är en annons:

Värre är det då med The Last Stoyrs presentation. Designen går visserligen hem i många av fallen, särskilt fienderna och bossarna ser ofta väldigt läckra ut. Men av någon anledning är grafiken så färglös och urtvättat grå att jag var tvungen att maxa färginställningarna på TV:n för ens orka med att se på eländet. Miljöerna gapar tomma och egentligen är det bara under striderna som grafiken briljerar genom att låta karaktärerna fullkomligt bada i fyrverkerier av eld, magi, bråte och monster. Synd bara att bilduppdateringen ofta förvandlas till sirap som följd.

The Last Story
The Last Story kommer också med ett gediget onlineläge. Där kan upp till sex spelare antingen slåss motvarandra eller ge sig på spelets bossar.

Även ljudet lämnar en del att önska. Lustigt nog inte där man kanske skulle trott. Lokaliseringen av spelet är snudd på overkligt bra med en hel ensemble av skickliga röstskådespelare från det brittiska rikets alla hörn. De lyckas med konststycket att ta de ganska allmänna karaktärerna i spelet och ge dem en trovärdig kemi och dynamik. Dubben är faktiskt så bra att jag inte ens orkar ge mina puristtankar tillfälle att kolla upp om det japanska originalspråket ingår i spelet.

Nej, tvärtom är det självaste spelmusikens alfahanne, Nobuo Uematsu, som verkar ha glömt talangen hemma. Hans namn står klart och tydligt insprängt bredvid Sakaguchi på omslaget men ändå sträcker sig inte hans kompositioner till högre höjder än blygsam fantasymuzak. Lite plockande på en harpa här, någon fiol där. Bortsett från en del spår, som det vackra huvudtemat, så tycks musiken i spelet nästan be om ursäkt för att den finns. Det är långt från dåligt men knappast i närheten av Uematsus vanliga nivå. Vilket förstås svider.

The Last Story
Låt dig inte trollbindas för mycket av bilderna. The Last Story är ett väldigt bra spel, men särskilt snyggt är det inte.

När jag spelar The Last Story är det svårt att inte bli lite kosmiskt filosofisk kring huruvida vi befinner oss i en silverålder till de japanska rollspelens gyllene 16-bitarstid på Super Nintendo. Där spel som Final Fantasy VI, Chrono Trigger och Secret of Mana nu kan speglas till Wii-spelen Xenoblade Chronicles, The Last Story och stundande Pandora's Tower. Om så är fallet får förstås tiden avgöra, men redan nu är det svårt att undgå från att dra paralleller mellan de båda tidserorna.

Framförallt känns det förbaskat roligt att Hironobu Sakaguchi i så fall fick vara med båda gångerna. Särskilt eftersom hans 2000-tal i övrigt varit så bedrövligt med superfiaskot Final Fantasy: The Spirits Within och spel som Blue Dragon och Final Fantasy XI.

The Last Story är verkligen inte det bästa han gjort. Stundtals är det väldigt ojämnt men ändå borde inte det hindra något fan av rollspel, väst som öst, att njuta i fulla drag för vad det är. Ett kärleksbrev till en genre som efter många svåra år återigen blivit något att bry sig om igen. Och en bekräftelse på att Sakaguchi borde låta detta bli allt annat än hans sista historia.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Fantastiskt stridssystem, grymma bossar, enkel men hjärtlig historia, strålande röstskådespelare
-
Trist startsträcka, färglös grafik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Akurei
    Efter en alltför lång väntan så anlände äntligen The Last Story även till våra breddgrader. Har Sakaguchi i och med denna titel lyckats skapa... 8/10

Relaterade texter

The Last StoryScore

The Last Story

RECENSION. Skrivet av Viktor Eriksson

Pappa Final Fantasy är tillbaka för att berätta sin "sista" historia ännu en gång. Banalt genrespel eller de japanska rollspelens frälsare? Viktor Eriksson ger dig svaret i en fet recension



Loading next content