The Elder Scrolls Online

Det är med en smula trötthet - men också spänning - i kroppen jag anländer till Zenimax Online Studios i London för att testspela The Elder Scrolls Online. I receptionen blir jag varmt mottagen av en PR-representant som leder mig till ett stort, mörkt och glest inrett rum i form av fyra datorer varav en är påslagen. Effekterna av det tidiga morgonflyget avtar helt när jag sätter mig ned för att skapa en egen karaktär. Jag har sett fram emot det här länge, och att flera andra skribenter från Gamereactor fått testa och berätta om upplevelserna har knappast hjälpt.

Precis som i Skyrim, och Oblivion innan det, tilldelas jag en överväldigande mängd verktyg för att skapa en unik karaktär. Kanske fler än någonsin. Jag justerar allt från höjd och bredd till minsta ansiktsdrag på min Wood Elf innan jag till sist är nöjd och bestämmer mig för att han ska bli en trollkarl.

Det här är första gången som Aldmeri Dominion, alliansen som utgörs av Wood Elfs, High Elfs och Khajiit, visas upp i spelbart skick. Deras huvudsakliga ståndpunkt är att de yngre raserna, såsom människan, måste hållas på sin plats och inte få för stort inflytande över landet. Alliansen skapades då mänskliga anhängare av Daedra-prinsen Molag Bal tog över Imperial City.

I sann Elder Scrolls-anda börjar min spelsession med en flykt från en fängelsecell. Ett spöke från en gammal man berättar om en annan fånge som kommer att hjälpa mig härifrån. Tillsammans måste vi fly och leta reda på den gamle mannen för att inte fångas för evigt i Molag Bals dimension - en otäck plats där själar hålls som slavar. Nåväl.

Här börjar spelet på riktigt, och för en onlinerollspelsentusiast som mig känns konceptet omedelbart bekant. Inramningen är klart Elder Scrolls-baserad i det att jag ser mig omkring med musen genom förstapersonsperspektiv snarare än att klicka på fiender och föremål, men grunderna har anpassats för att passa onlinerollspelsgenren.

Stridssystemet är ett bra exempel som har påverkats av det här. Fiender omges av röda konturer som för att markera vart mina attacker kommer att landa, och inkommande attacker går inte att undvika på riktigt samma sätt som i exempelvis Skyrim. Istället har man inspirerats av duck-systemet från Guild Wars 2 där man trycker två gånger åt ett visst håll för att kasta sig och på så vis undvika slag. Det fungerar bra, men Elder Scrolls-veteraner kommer förstås inte att känna igen sig omedelbart.

Jag letar mig fram till min medfånge och vi rör oss konsekvent genom den dystra dimensionen på jakt efter den gamle mannens cell. Det finns gott om möjligheter att betrakta och beundra den vackert designade spelvärlden, som målats med mörka moln över en violett himmel, längs vägen. Tyvärr saknas delar av Skyrims grafiska charm där de mjuka ljuseffekterna gav spelet en viss värme, men så är det också ett onlinerollspel jag sitter med.

Efter en lång kamp mot horder av fiender och samtal med invånare som inte är ute efter att döda mig når jag till sist den gamle mannens cell. En kort ritual senare och han är befriad, och här visar spelet för första gången upp hur olika val påverkar mitt äventyr. Jag väljer att rädda en grupp soldater, och som resultat kommer jag att kunna prata med dem senare i spelet och bygga vidare på relationen som påbörjades här. Jag hade lika gärna kunnat strunta i dem, och då hade de istället stannat kvar - fängslade för evigt.

Min medfånge och kompanjon tar den gamle mannens plats i cellen medan jag hjälper honom utföra en ritual som tar oss tillbaka till den vanliga världen. Efter att ha klivit in i en nyöppnad portal landar jag i Khajiit-staden Elsewyr, men gubben är plötsligt åter ett spöke som förklarar att han inte vet vart han har hamnat, men att vi säkert kommer att ses igen.

Här är prologen slut och jag är fri att utforska världen efter eget bevåg. Det första jag lägger märke till är miljön, och eftersom att de nyare spelen i serien inte har bjudit på några tropiska sandstränder känner jag mig märkligt malplacerad. Den grönskande naturen med palmer, grönt gräs och vackra sandstränder där vattnet glittrar och mina fotsteg lämnar spår i den våta sanden är inte precis vad jag normalt associerar med The Elder Scrolls.

Jag börjar konversera med lokalbefolkningen och det dröjer inte länge innan min quest log är full. Uppdragen leder mig rakt ut i vildmarken och jag följer en kompass som direkt replikerar den jag lärt känna från Skyrim. Det dröjer inte länge innan jag åter ryker ihop i slagsmål, den här gången med ett gäng sura djur, och jag konstaterar ledsamt att Elder Scrolls-känslan inte riktigt finns där.

Istället för att utforska en genuint spännande och inbjudande värld med levande flora och fauna springer jag från uppdrag till uppdrag i strukturerade och grupperade områden. Det är lite svårt att leva sig in ordentligt på grund av detta, och jag erkänner att jag blir en smula nervös och skeptisk inför slutresultatet.

Efter att ha spelat i ett par timmar till vill utvecklarna visa mig en instans anpassad för level 15, så jag får göra en ny karaktär som startar på rätt nivå för det här ändamålet. En PR-representant och en spelutvecklare ansluter sig, och snart ger vi oss ned till instansen The Banished Cells.

Som van onlinerollspelare känner jag mig direkt hemma här. Vi har alla antagit varsin arketypisk roll; tank, healer och dps, och jag hör till sistnämnda. Fienderna är, som väntat, lite härdigare än ute i världen men med en tank som håller deras uppmärksamhet och en healer som håller tanken vid liv medan jag delar ut skada blir det hela en enkel och välkoordinerad sak.

Instansen visar sig vara riktigt kul. Omgivningen imponerar med kusliga skuggeffekter och dämpad belysning som inger den där karaktäristiska Elder Scrolls-känslan, en känsla som bara förstärks av facklor hängandes på väggarna och skelett som ligger och tynar bort på marken. Samtidigt är det nästan som att The Elder Scrolls Online härmar serien snarare än att vara en naturlig del av den. Som när en animatör bakom en tecknad serie plötsligt slutar. Något känns annorlunda, och det är svårt att sätta fingret på vad.

När vi kommer in till ett stort rum med tre knappar på väggen får jag äran att trycka först. Plötsligt står en enorm fiende i rummet och samtliga i vår lilla trupp är nära döden vid flera tillfällen innan vi till sist lyckas vända striden till vår fördel. Det är tydligt att vi behöver varandra, och det gläder mig. Det rör sig om ett onlinerollspel trots allt. Efter att ha tryckt på de två andra knapparna (med liknande resultat) får jag veta att tiden tyvärr är slut.

När jag så sätter mig på planet hem för att låta dagen sjunka in konstaterar jag att The Elder Scrolls-känslan finns kvar, om än utspädd med förvånansvärt generiska onlinerollspelsinslag, och det är absolut inga fel med det. Genren som sådan är älskvärd, men jag hade väntat mig betydligt mer innovation från Zenimax.

Förväntningarna och förhoppningarna på slutresultatet är höga, och det märks att man har en bit kvar innan dessa kan uppfyllas. Såväl spelmekanik som grafik behöver finputsas, men personligen väljer jag att hålla mig optimistisk inför den stundande premiären som äger rum den i vår till Mac, PC, Playstation 4 och Xbox One.