Super Nintendo fyller 20 år

Läget kunde inte vara mer gynnsamt inför Kyoto-företagets andra internationella konsolsatsning. Nintendo hade på några få år ersatt "matteläxa" och "lördagsgodis" som de vanligaste orden i svenska barnfamiljer. Lekrum översvämmades av kartonger med Mario och Mega Man i hem som helt tonsattes av Koji Kondo och "Hip" Tanaka. Spelande hade gått från något som ägde rum på sporadiskt utplacerade arkadkabinett, eller på sin höjd en primitiv Intellivision-konsol, till ett folkligt nöje, om än mest för barn.

Skillnaden mot bara tio år tidigare var total och förståelsegapet mellan föräldragenerationen och deras barn hade troligen inte varit större sedan Hans och Greta lämnades i skogen av sina föräldrar.

Affärsmässigt hade förvisso Sega växt ut till en respektingivande motståndare via Megadrive, som fått 1,5 års försprång gentemot Super Nintendo. Men i en snabbt växande bransch och med ett större antal inarbetade varumärken siktade Nintendo på förstaplatsen i ett 16-bitars-race som hade utrymme för två tävlande. 1992 var året då vi svenskar fullt ut fick förstå vad framtidens spelande handlade om. För egen del skedde den första kontakten i samband med en populär uppvisning i den lokala leksaksbutiken.

Framför mig låg ett stycke märklig industridesign. En platt plastlåda i toner av grått och grått, med inslag av pastellfärgade knappar på handkontrollerna. Och vilka handkontroller sen! Formade som utdragna lussebullar låg de förvånansvärt skönt i handen och hade dessutom konstiga knappar, kallade "L" och "R", vars funktion ännu var höljd i dunkel. Den såg inte mycket ut för världen där den låg och väntade på att någon skulle trycka "start".

Samtidigt visste ju varenda kotte att här måste bara finnas massor av potentiella dunderhittar. Och visst var det så. Inledningsvis var trumfkorten två till antalet. Super Mario World byggde vidare på öppenheten i Super Mario Bros. 3 och spädde på med den kanske bästa nivådesign världen sett. F-Zero var å sin sida en uppvisning av spjutspetsteknik via dödsföraktande lopp i 500 knyck i roterande 3D-världar.

Hemligheten bakom den då häpnadsväckande tredimensionella grafiken stavades Mode 7. Den beskrivs enklast som en teknisk genväg för att rita upp vad som egentligen är tvådimensionell grafik med djup- och rotationseffekter och därmed åstadkomma illusionen av tre dimensioner. Beväpnade med detta verktyg var Nintendos förväntade succé ett än mer självklart faktum. I spel som Pilot Wings, Super Castlevania IV och Super Probotector fortsatte Mode 7 att imponera. Det var i detta läge man sjösatte nästa grafiska begivenhet, Super FX-chipet.

Med lika delar kreativitet och galenskap, som en hårdvarans motsvarighet till ett Hideo Kojima-påfund beslutade Nintendo att uppgradera sin spelmaskin via en extern processor som helt sonika monterades på kassetter tillhörandes spel som kunde tänkas behöva några extra hästar under huven. Främst bidrog Super FX med 3D-effekter som fick Mode 7 att blekna. Istället för genvägar och illusioner presterade spel som Star Wing äkta polygoner och en djupkänsla som inget annat hade varit i närheten av tidigare.

Som ett led i lanseringen av detta Fox McClouds debutspel anordnades stora tävlingar över hela världen där den som bäst rattade rymdrävens skepp genom farligheter och otyg kunde vinna spännande priser. Inget att reagera på med dagens ögon sett kanske, men mer ovanligt på den tiden. Så hur mycket karaktärerna, banorna och de häftiga polygonerna med sina fula texturer än satte spår i undertecknads huvud är ändå minnet av tävlingen, TV-spelsmästerskapet, allra klarast.

Och vad kunde vara mer tidstypiskt än att stå i kön till tävlingsmontern inne på varuhuset Robin Hood i Valbo Köpcentrum, strax utanför Gävle och nervöst vagga av och an med händerna i fickorna. Hur många poäng skulle krävas? Vilken strategi bör jag välja? Svaret på den första frågan visade sig vara "fler än jag mäktade med", och det har väl i ärlighetens namn varit tunnsått med vunna resor till Euro Disney även på senare tid.

Men kommersiella spektakel, Mario-perfektion och tekniska landvinningar kan aldrig berätta hela historien. När vi har räddat prinsessan, gett Rymdpiraterna på nöten och lärt oss Guile utan och innan så är det upp till de övriga 99 procenten spel att bibehålla vårt intresse. Till dessa mina personliga favoriter hörde Super Tennis, Super Off Road, samt ungefär sextiotvå andra spel som börjar på "Super". En gimmick Nintendo borde slutat med redan 1992. Men mest kärlek av alla fick rollspelen och äventyren. Secret of Mana, så klart. Actraiser likaså. Och givetvis Shadowrun. Men mest av allt älskade jag Lufia 2.

Trots goda och ytterst rättvisa omdömen från recensenter, men kanske lite på grund av undertiteln, "Rise of the Sinistrals", fick utvecklaren Neverlands mästerverk aldrig riktigt det erkännande det förtjänade. Även om återutgåvan till Nintendo DS häromåret återställde ordningen någorlunda.

Vad gäller spelets kvalitéer så var det en ganska ordinär rollspelssaga, med den lilla twisten att det fungerade som en prequel till föregångaren, samt med något mer minnesvärda skurkar. Utmärkande för Lufia 2 var istället nivådesignen, fylld av pussel så kluriga att de hade fått Link att sadla om till flöjtlärare vid blotta åsynen. Bland dessa klurigheter, omöjliga frisyrer och vänliga så kallade kapselmonster hittade jag rollspelet där allting klaffade. I sanning en pärla, som med lite otur aldrig hade nått hit.

Super Nintendo är ju idag ihågkommen som en rollspelens högborg. Som den enda maskin som dräpt fler slemhögar än Robocop. Kruxet är bara att vi stackars svenskar länge var lyckligt ovetande om den uppsjö av höjdartitlar som aldrig ens var nära ett släpp i vår del av världen. Smaka bara på namn som Final Fantasy VI, Chrono Trigger, Seiken Densetsu 3 och Super Mario RPG. Samtliga här på redaktionen minns fortfarande Super Nintendo med glädje för dess utbud av storslagna äventyr, men det är svårt att inte känna viss bitterhet över att i detta fall ha fått förlita sig på importer och nyutgåvor på modernare format, tio år senare.

För att återknyta till de inledande orden om 16-bitars-eran som en tävling mellan de japanska giganterna Nintendo och Sega, så var verkligheten den för 20 år sedan att den som spelade var tvungen att välja, antingen var man Sega-människa eller Nintendo-människa. Sega Force eller Nintendomagasinet. Om inte minnet sviker helt så tror jag även att Riksdagen klubbade igenom en serie lagar för att motverka dubbelagenter och överlöpare, vilka bestraffades med utvisning till Danmark. Med räktrålare.

Kort sagt var det, åtminstone socialt, lite i svajigaste laget att vara spelälskande och polygamerös. För egen del hade jag mottagit Segas hela produktlinje - Master System, Game Gear, Megadrive - i samband med födelsedagar och var därför lite utestängd från Nintendo mot min vilja. Äkta kärlek stryps dock som bekant inte så lätt, utan hölls i mitt fall vid liv via starka vänskapsband med Nintendo-barn, lån av konsoler, samt ett starkt driv att "köpa ikapp" så snart pengar till det fanns.

Därmed vill denne Sega-åttiotalist tacka för ordet och utbringa ett leve för tjugoårsbarnet - pixelmagins nestor och de svindlande äventyrens hemvist. Grattis Super Nintendo! Hipp hipp hurra! Må du leva i tjugo år till.

På fredag kommer vår topp 10-lista över de allra bästa spelen till Super Nintendo.