Svenska
Gamereactor
recensioner
S.T.A.L.K.E.R.: Shadow of Chernobyl

S.T.A.L.K.E.R.: Shadow of Chernobyl

Jag hade givit upp hoppet. Efter två timmar ville jag kräkas på allt vad ukrainska utvecklare heter. Nu sitter jag fast i Zonen och det är inte helt lätt att ta sig ut

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Resan har onekligen varit lång och tuff. I många och långa år har GSC Gameworld kämpat med sitt Stalker. Många av oss som har följt utvecklingen från början hade för länge sedan slutat hoppas på att det ukrainska miraklet någonsin skulle ta sig ut ur östblocket. När nu THQ meddelade att spelet faktiskt skulle släppas så kändes det istället som om risken för ett framkrystat hafsverk var överhängande. Har man fått snäva av omfattningen? Hade man inte erfarenheten att förstå att det skulle vara omöjligt att genomföra projektet i dess ursprungliga form? Detta är saker som fick mig att börja ana oråd.

För er som inte följt Stalker-sagan kommer här en sammanfattning av spelets story: År 2006 inträffade det som inte fick hända. En andra och betydligt värre katastrof i Tjernobyl fick den tidigare härdsmältan att likna ett gulligt barnkalas. Nu är det år 2012 och sex år har gått. Sex hårda år där det område, kallat Zonen, som bildades vid katastrofen och hotar att sprida sig, inte bara över ett något större område utan över hela jorden. Zonen är ett område med både hög radioaktivitet, men också ett ställe där fysikens normala lagar perverterats och blivit galet annorlunda.

Jag ska vara ärlig och säga att oråd var den starkaste känslan jag hade när jag nu till slut, efter år av väntan och långsamt nedladdade filmer som visade en allt mer föråldrad grafik, fick spelet i mina händer. En känsla av oråd som snart övergick i ren avsky och känslan av att ha slösat bort ett antal timmar var högst påtaglig. Jag beklagade mig högt och ljudligt till de andra redaktionsmedlemmarna om hur besviken jag var.

Stalker börjar verkligen inte bra och inledningen är minst sagt bedrövlig. Spelet startar med att man själv, kallad "The Marked one" hittas ute i ödemarken och förs till en lokal försäljare. Den enda ledtråden om vem man är och vad som hänt innan minnesförlusten slog sina barmhärtiga klor i dig är den handdator du krampaktigt håller i dina händer. Den har endast ett meddelande på skärmen - "Döda Stralok".

Detta är en annons:

Efter detta får man en riktigt simpel och basalt tråkig lektion i spelets grundläggande kontrollfunktioner. Det första uppdraget utspelar sig i en fabrik som ser är ful som stryk och fylld med fiender vars intelligenskvot är lika hög som en opstmacka. Ni börjar förstå grejen? Stalker är ett spel som kräver en hel del av dig som spelare. Det blir tack och lov bättre. Även om historien inte alls blir lika involverande som i exempelvis Half-Life 2 eller Deus Ex är Stalker trots allt annorlunda, vilket måste prisas. Det känns dock tydligt att Stalker är en produkt från en annan kontinent, en annan värld (och tyvärr en annan tid). Tonen är rå och kärv. Man förutsätts klara mycket själv på egen hand, rent strukturellt har det slarvats en hel del och svårighetsgraden är ofta mer än lovligt korkad.

Man ska aldrig vare sig ta ut segern eller såga ett actionspel från Ukraina i förhand. Det har jag lärt mig av mina många timmar i Zonen. För även om inledningen och introduktionen i den sönderstrålade världen som Stalker utspelas i lämnar mycket övrigt att önska så kommer historien igång efter ett antal timmar. Visst kan jag köpa det. Det händer ofta att bra spel börjar dåligt, och det är trots allt ganska sällan jag sitter som klistrad från start. Problemet här är att det finns tydliga the Elder Scrolls IV: Oblivion-ambitioner och som actionbetonat rollspel, med allt vad det innebär av speltimmar och utforskande, måste man känna sig motiverad för att orka fortsätta.

När spelet visades upp första gången så var grafiken helt otrolig. Men det var över fyra år sedan och sedan dess har det hänt en hel del... Tyvärr är den visuella upplevelsen i Stalker därför gammal och bitvis riktigt mossig. Speciellt de stora, öppna utomhusmiljöernaär fula och väldigt enformiga medan inomhusmiljöerna och områdena av industriellt förfall är klart snyggare. Genomgående för spelet är dock att det oftast är riktigt bra ljussatt. Även här märks det att projektet har ett antal år på nacken och i grund och botten är det en rätt ålderdomlig grafisk upplevelse som i efterhand sminkats med diverse snygga effekter. Lite samma upplevelse som att se Christer Lindarw i full melodifestivalstass. På håll kan det ge ett intryck av glamour, men tittar man lite närmare så ser man vad som egentligen döljer sig under den gula kjolen.

GSC Gameworld har verkligen fångat känslan av övergiven ödeläggelse och detaljrikedomen imponerar regelbundet, även om varken modellering, effekter eller texturarbetet gör det. Monstren och mutantererna som man slåss mot är det fulaste objkten i hela spelet och framstår mest som bruna, lågupplösta bollar av leverpastej.

Detta är en annons:

Zonen och de kringliggande områdena befolkas av olika typer av karaktärer. Givetvis finns det andra stalkers, kringflackande sakletare som livnär sig på tillfälliga uppdrag åt mer eller mindre välbetalande uppdragsgivare och på att sälja udda föremål som de hittat i Zonen. Det finns forskare som febrilt försöker stoppa Zonens utbredning och med vetenskapens hjälp rädda världen. Militären och dess undergrenar är nästan alltid närvarande. Det här är bara några av de olika sidor som man kan slåss mot eller hjälpa under resans gång.

Spelet bygger även på en mycket bra fysikmotor. Känslan och tyngden i de saker som finns i världen är realistisk och inte så överdrivet papperslätt som i vissa andra spel. Man har även använt fysikmodellen på ballistiken och kulorna från dina vapen tar tid på sig att komma fram så det gäller att sikta framför en springande fiende. Kulbanan faller också mer och mer ju längre bort kulan färdas. För att träffa något längre bort måste man alltså sikta över målet. Vapen finns det massor av, både enklare varianter som avsågade hagelgevär och hypermoderna supervapen i kompositmaterial. Det luriga är att ta med sig rätt vapen och lyckas bära med sig tillräckligt med ammunition. Till sist står man där med kniven i hand och skägget i brevlådan. Tanken att "nästa gång ska jag stoppa fickorna fulla med kulor" är den sista som går genom huvudet innan Game Over visas i förargligt röd text på skärmen.

Ljudeffekterna är stundtals helt lysande. Tyvärr är tekniken bakom dem inte helt ok. Man hör ofta fiender som står på andra sidan två betongväggar lika högt och tydligt som en fiende mitt i rummet du befinner dig i. Det gör att man inte riktigt kan förlita sig på sina öron för att hitta sina liemän utan helt enkelt får gissa och chansa.

Jag återkommer till inledningen, känslan som ska driva spelet framåt och bakgrundshistorien. De är inte bra. Drivkraften är främst att utforska och utföra de uppdrag som landar i den handdator som alla Stalkers använder för navigering och för att hålla reda på sina uppdrag. Interaktionen mellan dig själv och de andra karaktärerna i spelet är dock fylligare och långt mer fri och dynamisk än i många andra actionspel. Samtidigt når den inte upp till den klass som vi vant oss vid i ett rollspel och det är dit Stalker siktar med sitt upplägg.

Det finns inte heller någon karaktärsutveckling att tala om. Istället är det utrustningen som motiverrar. Vapen och prylar finns i massor. Många av vapnen går också att uppgradera med kikarsikten och annat mys. Artifakter, saker som påverkats av Zonens galna krafter, kan antingen säljas till någon av de intresserade handlarna eller användas för att förändra karaktärens egenskaper. Det kan handla om att bli mer uthållig eller att få större motståndskraft mot radioaktivitet. Artifakterna är också det främsta sättet att tjäna pengar. De betingar ett högt pris hos de mer eller mindre skumma köpmän som finns på några ställen i spelvärlden. Genom att sälja artifakter så kan man köpa maffigare vapen och bättre skyddskläder och på så sätt kunna tränga djupare in i Zonen och dess mysterium.

Jag vill inte förstöra någon överraskning här, men spelet tar ett par oväntade vändningar och man sugs hela tiden mer och mer in i den mytologi som man skapat kring den andra Tjernobylkatastrofen. Spelets huvudperson har som sagt en rejäl minnesförlust, men får med jämna mellanrum snyggt animerade flashbacks som gör att bakgrundshistorien sakta men säkert rullas upp.

Den stora behållningen är känslan av att verkligen utforska det stora område som påverkats av den stora ekologiska katastrof som spelet kretsar kring och den känslan är påtaglig. Att med en svajig ficklampa leta igenom ett gammalt flagnat forskningskomplex tre våningar under jord samtidigt som fysikens lagar satts ur spel är kusligt klaustrofobiskt. Jag hittar inte ut och ljudmattan får mig att vilja tända en lampa i spelrummet. Då är Stalker riktigt bra. Strålande är också den känsla av apokalyptiskt post-sovjetiskt förfall som genomsyrar stora delar av spelet. De gångerna förlåter jag mycket, men inte allt.

Spelets online-del är rätt standardmässig i sitt upplägg förutom att banorna ofta är stora, öppna och extremt prickskyttevänliga. Den enda riktiga nyheten skulle kunna vara spelläget Artifact Hunt som går ut på att det egna laget ska hitta så många artifakter som möjligt och föra tillbaka dem till sin egen bas. Lite Capture the Flag-varning, men ändå med en annorlunda tvist.

Det här, mina vänner, är ett ojämnt spel. Man kan ana att det beror på att utvecklarna arbetat med det under så lång tid att det till slut blivit svårt att knyta ihop säcken. Vissa delar är riktigt undermåliga. Spelets inledning är en sådan (jag vet att jag tjatar om det igen). Andra sektioner är underbart suggestiva och vackert detaljerade. Jag blir inte klok på hur GSC Gameworld resonerat, men återigen så kan projektets storlek och det trytande tålamodet hos dem som stod för notan ha något med det hela att göra. Det är synd för det är i grund och botten ett ganska omväxlande spel som förtjänar att spelas, om inte annat för att man ska få se vad som egentligen föregick under alla dessa år som vi frestades under utvecklingen.

Stalker är ett ambitiöst och helt klart annorlunda actionspel med starka rollspelsambitioner. Jag kan känna att de ambitionerna tyvärr inte fick blomma ut ordentligt och det som blev kvar vet inte riktigt vilket ben det ska stå på. Trots min kritik finns det stora värden i Stalker och jag kan ändå rekommendera detta till den tålmodige utforskaren som tröttnat på actionspel stöpta enligt den trötta standardmallen.

S.T.A.L.K.E.R.: Shadow of ChernobylS.T.A.L.K.E.R.: Shadow of ChernobylS.T.A.L.K.E.R.: Shadow of ChernobylS.T.A.L.K.E.R.: Shadow of Chernobyl
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Stort, mäktigt, detaljrikt, varierat, ambitiöst
-
Svårtillgängligt, dålig inledning, blek story
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Jag hade förväntat mig något betydligt sämre... faktiskt. Jag hade förväntat mig ett 2/10-spel som skulle göra mig så rosenrasande att jag förmodligen skulle välta min nya testdator ut genom redaktionsfönstret. Och även om Stalker är ett ytterst medelmåttigt spel proppat med svagheter och tvivelaktiga prioriteringar har jag ändå stundtals haft lite skoj under de fjorton timmar jag hittills har spelat. Fienderna är dumma, fula. Grafiken är helt ok belyst men simpel, spelkontrollen lite för slarvig och svårighetsgraden sanslöst oförlåtande. Men på spelets pluskonto finner jag lockande estetik, ett roligt vapensystem och en sjuhelvetes stor spelvärld. 5/10

Medlemsrecensioner

  • wistler94
    S.T.A.L.K.E.R. Shadow of Chernobyl. Jag sitter fast mellan ett gäng banditer också är en emissions på väg att inträffa så jag måste ta... 8/10
  • Xorios
    STALKER Shadow of Chernobyl är ett FPS som utspelar sig år 2012. En andra explosion har drabbat Tjernobyl området, även kallad The Zone. Spelet... 8/10
  • Ezechiehl
    Lyss! Geigermätaren knastrar. Jag minns fortfarande när jag såg de första bilderna, många år innan spelet skulle bli verklighet. Vi fick höra... 10/10
  • linkinpark933
    Stalker börjar verkligen inte bra och inledningen är minst sagt bedrövlig. Spelet startar med att man själv, kallad "The Marked one"... 9/10
  • The Frostexx
    Året är 2006 och en andra katastrof I Tjernobyl som fick den första att likna en vindpust har inträffat. Explosionen spred enorma mängder... 10/10

Relaterade texter



Loading next content