Spelminnen: Left 4 Dead

För att komma åt detta minne måste jag spola tillbaka bandet några år, nämligen till sommaren 2009. Vi råkade befinna oss på fel sida av Sverige och istället för sol och värme hade vi vädergudarna helt enkelt emot oss. Någonstans där uppe bland molnen satt en man med en prostata stor som en grapefrukt och pissade på oss i nästan fyra veckor. Visst, vi tog våra små utflykter runt om i landet men oftast slutade det på olika gallerior för vem besöker en sandstrand eller en vissen gammal ruin när regnet öser ner? I och med vädret gick det även dubbelt så mycket pengar den semestern just på grund av alla dessa oväntade besök på galleriorna och hem i påsarna som släpades in låg oftast ett och annat spel. Jag satt som bäst inpackad i en filt i soffan och spelade mitt älskade Fallout 3 när min dåvarande sämre hälft som vi kan kalla Piggy dök upp i dörren med ett oroväckande leende. Efter tio år tillsammans visste jag direkt vad det leendet betydde, han vill ha något. Jag pausade mitt i en het omfamning med en Mirelurk som höll på att bita huvudet av mig och stirrade tillbaka på honom i väntan på att han skulle klämma ut vad han ville. Hans ena hand gömde sig dåligt bakom hans rygg och jag kunde lätt se ett grönt spelfodral sticka fram där bakom och anade oråd med en gång.

NEJ, svarade jag innan han hann öppna munnen och satte igång mitt spel igen bara för att få se min stackars karaktärs huvud trilla av som om det var gjort i papper. Piggy stod kvar i dörren och såg missbelåten ut. " Du vet ju inte ens vad jag tänkte fråga" sa han med surmulen stämma. "Du vill väl att jag sitter och håller dig sällskap igen medans du spelar Dead Space och skyddar dig från att bära dina byxor i 50 nyanser av brunt?" Hans bittra uttryck brast upp i ett stort leende medans han skakade på huvudet samtidigt som hans hand äntligen visade vad som gömts bakom ryggen. Som jag misstänkt var det ett grönt spelfodral men det var inte Dead Space utan på detta stod det Left 4 Dead. Jag hade inte en aning om vad det var för spel och insåg att det var ett nyförvärv från vårt senaste besök i Malmös större galleria. Jag tog fodralet ur handen på honom, hann slänga en snabb blick på den och den läbbiga handen på framsidan medans ord som Zombie reflekterade i mina ögon innan jag sa NEJ med ännu mer eftertryck. Han visste mycket väl att jag var rädd för min egen skugga och höll mig så långt borta från sådana spel som möjligt. Tystnaden som följde var talande, han surade som en barnunge. Han lommade tyst iväg men kom tillbaka en kvart senare med hundögon och sin laptop i famnen. "Snälla kolla på trailern, det ser jättekul ut! Det är ju något vi kan spela ihop!". Efter att ha kollat på trailern skrek mitt innersta ännu högre NEJ när jag såg hundratals zombies jaga den stackars gruppen av överlevare. Men Piggy var inte den som gav upp, han nötte sakta men säkert ner mig och min avogsamhet mot spelet.

Jag vet faktiskt inte vad som hände men plötsligt satt jag där med handkontrollen i händerna och styrde runt på en knutte med det inte så manliga namnet Francis och inbillade mig så smått att han med sina tatueringar och storlek skulle smitta av lite av sitt mod och tuffhet på mig. Kan ju avslöja att det gjorde han inte, inte det minsta. Min vanliga respons till otäcka scener är ju att gömma mig bakom en stor kudde men här funkade inte den taktiken eftersom jag höll i kontrollen. Ska ju tilläggas att när det ibland blev för mycket för mitt stackars hjärta reste jag mig bara helt sonika och lämnade karlen som skrek undrande vart fasen jag skulle och gick och satte mig på holken för att bara försöka andas. Händerna darrade som ett förstadium på någon hemsk nervsjukdom och hjärtat slog som om det försökte ta sig ut ur mitt bröst som en annan Xenomorph ur Alien. Men likt en idrottsman som står och slår sig själv på låren innan ett lopp, precis samma gjorde jag för att försöka peppa mig själv innan jag återvände till soffan som om inget hänt och fortsatte spela. Och hur hemskt och jobbigt det än var för fegisen Majsan som verkligen fick genomlida ren tortyr känslomässigt genom att ta mig igenom spelet när jag mest av allt bara ville springa och gömma mig under sängen som en darrande räddhare, samtidigt var det även en stor uppenbarelse till en helt ny spelvärld för mig. Jag är sjukt tacksam att det inte fanns någon webbkamera som fångade eländet, för det hade nog blivit viralt.

Vi satt där axel mot axel och hoppade till när den andra hoppade till, som om vi var två siamesiska tvillingar som satt fast vid varandras höft. Mina skrik som kom spontant i mörkret fick även min partner att skrika rätt ut, men inte av det som hände på skärmen utan för att det var jag som skrämde honom med mina hysteriska ljud. Aldrig innan har det skällts mer på en co-op partner än under detta spel och jag insåg där och då att jag antagligen jobbade inom fel yrkesbana. Jag borde antagligen göra karriär inom det militära och bli någon som står och ryter direktiv till folk i pressade situationer likt Captain Harris från filmen Polisskolan. Så här i efterhand önskar jag att jag haft en visselpipa runt halsen, det hade underlättat mycket när jag behövde en hjälpande hand och sparat på rösten som jag tillslut tappade till min dåvarande makes stora lycka. Men vi gick verkligen all in i spelet, det var ju på liv och död. Ja inte mitt och Piggys men Francis och companys liv hängde ju på att vi skulle hålla dom levande. Vi skällde anklagande på varandra när någon väckte den gråtande häxan och när någon misslyckades att hindra oss från att bli nerspydda av The Boomer och dra till sig hela zombiehorden som oftast slutade i ond bråd död. Man försökte komma överens om bästa taktik när man väntade på de stora slagen och meningarna gick oftast brett isär. Jag har alltid varit den födda taktikern och Piggy den orädde som inbillade sig att han var odödlig likt Rambo och som därför travade rätt in i fiendeelden. Så många gånger när vi inte kom överens så körde vi vårt egna race, jag placerade mig i ett hörn någonstans där jag hade ryggen fri medans han rände runt som en blådåre lite överallt. I detta spel märker man snabbt att man inte kan köra egostilen, då dör man. Allt bygger på samarbete för överlevnad.

Så jag ljuger inte om jag säger att vi dog ett hundratals gånger medans vi försökte samsas om hur allt skulle verkställas. Vi har nog alla ställt oss frågan hur vi skulle reagera i hemska situationer, skulle vi vara orädda, hjältemodiga och osjälviska? Under min tid med Left4Dead fick jag tyvärr se en annan sida av mig själv som kanske inte var så smickrande. Efter timmar och dagar med ångest och panik i bröstet började jag se slutet på spelet. Jag såg den räddande helikoptern i fjärran och jag glömde allt vi hade planerat i vårat safehouse. Hur vi likt ett team skulle gå rygg mot rygg och meja zombies på löpande band som ett ostoppbart lag. Mitt i den värsta fighten såg jag min partner bli spydd på av en fet Boomer och sedan försvinna ner på marken i en gröt av hungriga zombies samtidigt som hans mänskliga form i soffan skrek att jag skulle rädda honom. Jag vände snabbt på huvudet och tittade på honom och hans ögon som var fulla av hopp och en dock för tidig tacksamhet. I samma stund som beslutet parkerade sig i mitt hjärta såg jag misstron i hans ögon när han såg min skinnställsklädda knutte Francis lägga benen på ryggen och fly för att rädda sitt otacksamma lilla söndertatuerade skinn. "Hur kan du!" Ekade i mitt öra, och ja, hur kunde jag? Men helikoptern var ju så nära, för nära för att inte åtminstone försöka få slut på denna terror av stress, ofrivilliga tarmrörelser och rännskit. Jag sprang som en lätt hind medans fienderna kastade sig efter mig och ett och annat skratt av lättnad kom ur min mun i någon korkad för-seger.

Och precis när jag kunde säga smaken av överlevnad, av seger så dök han upp än en gång. Som en mur i randig sweatshirt med bilringar som svällde över stod han där och tornade upp över mig. Det var han som stod emellan mig och friheten. Jag stirrade han stint in i ögonen medans jag höjde min hagelbrakare men blev avbruten när gallan från hans mun välde över mig och fick mig att smaka på nederlaget jag visste skulle komma. Ensam överlever man inte The Boomer. Ensam överlever man inte horden. Plötsligt började mina axlar hoppa och det var inte av sig själva, utan axeln mot min rörde sig upp och ner i ett kvävt asgarv som jobbade sig upp genom bröstet på Herr Gris bredvid i soffan. Ord om karma hördes genom mina öron som slagit lock av ren chock blandat med tomhet. För innerst inne visste jag ju att vi skulle bli tvungna att spela om hela den förbannade banan ännu en gång. Och mitt i irritationen visste jag ju att jag bara hade mig själv att skylla. Jag hade lämnat min partner skrikande på hjälp och sprungit för mitt liv. Jag hade varit en självisk liten räddhare som satte mitt egna skinn först. Till alla nu som sitter och vill tjära och fjädra Majsan för hennes fega handling vill jag först berätta att jag sonat mitt brott sen detta hände. Jag var en exemplarisk kompanjon i allt från Gears of War 1-4, Resident Evil 5 och Army of Two. Jag har till och med fått achievement som Nurse i flera spel så allt är glömt och förlåtet. Jag lärde mig min läxa, ensam är inte stark. Förutom då i verkliga livet. Men i spel är det satans fint att vara två.

Så nu kanske du sitter där och undrar att av alla mina spelminnen så håller jag detta så högt, denna terror av bruna byxor och sura uppstötningar. Men även om det var jobbigt för mig som fegis och kyckling så hade vi fruktansvärt roligt i all denna hysteri. Och detta öppnade dörrarna till så otroligt mycket spel för mig som var så långt ifrån min trygghetszon man bara kunde komma. Det suddade bort gränserna för vad jag vågade spela, en liten bit i taget. Och jag insåg att det fanns mer co-op spel än Toejam and Earl och Rayman. Och alla vill vi ju växa som spelare och denna dag tog jag på mig dom stora Big Girl byxorna. Jag slapp sitta kvar vid barnbordet hos dom som körde SIMS och Spyro the Dragon. Om du nu missat detta spel, Left 4 Dead tycker jag det är dags att köra det. Jag förstår att du efter min artikel kanske tvivlar på hur bra det är och att du vill allt annat än bära de bruna byxorna och kanske sätta ditt förhållande med kärringen på spel. Men det som inte dödar en det stärker en och det är här man sållar ut veklingarna från männen. Och spelutvecklaren Valve lyckades verkligen med den uppgiften. Ja, ja att jag sållades ut som vekling hör inte hit. Att jag kom tillbaka efter fyra veckors semester till jobbet med en irriterande skum ryckning i mitt vänsteröga hör heller inte hit. Jag tog mig igenom och kom ut på andra sidan som en överlevare och det är i mina ögon inte så illa sketet för en ynkedom som jag.

Har du spelat Left 4 dead och överlevt och fått se solen igen? Vad tyckte du om spelet? Och höll ditt förhållande denna zombieslakt till skillnad från mitt?