Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Sonic Frontiers

Sonic Frontiers

Gamereactor Danmark reste till Hawaii för att tillbringa närmare tio timmar med Sonics kommande äventyr. Hur bra känns det då?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

De senaste decennierna har varit en ojämn resa för Sonic, så kanske är det bara passande att kommande Sonic Frontiers inleds med en minst sagt hård landning på en stor och mystisk ö. Lyckligtvis gick min egen resa något smidigare, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite som den ikoniska karaktären själv, lite malplacerad och förvirrad när jag landade på Kona Airport på Hawaii för att testa en nästan färdig version av spelet här strax före lansering. Man kan peka på tematiska kopplingar (både spelet och förhandsvisningen äger rum på isolerade öar) eller historiska (Sega grundades i Honolulu redan 1940), men att Sega hade bjudit in en stor grupp journalister från Europa, Japan och norra och Sydamerika till det tropiska paradiset pekar främst på en sak.

Sonic FrontiersSonic Frontiers

Den japanska utvecklaren satsar fullt ut på att Sonic Frontiers kommer att bli en enorm framgång. Efter att ha provat tre av spelets fyra "öppna zoner" i en sex timmars spelsession borde jag kunna göra åtminstone en välgrundad gissning om det faktiskt kommer att vara fallet. Men om jag ska vara ärlig så är jag fortfarande väldigt tveksam. Jag kan bara inte riktigt förstå Sonic Frontiers. Ena stunden levererar spelet snabbt och tight gameplay och en otroligt vacker presentation, bara för att minuten senare kännas tungt, trist och generisk. Det är åtminstone ett modigt spel sett till koncept och inriktning och jag respekterar Sega och Sonic Team för att de provar något nytt med den nu 30+ år gamla karaktären.

Sonic Frontiers
Detta är en annons:

Kronos Island
Som du kanske har sett tidigare börjar Sonic Frontiers på en regnvåt och till synes öde ö, med dämpad pianomusik som ger en lagom melankolisk bakgrund. Det har redan skrivits mycket om inspirationen från Breath of the Wild, men i mina ögon påminner den nästan mer om Shadow of the Colloseus med en ensam och karg värld med lite tecken på tidigare eller nuvarande bebyggelse. Hur passar Sonic in i allt detta, är frågan många har ställt sedan spelet först avslöjades tidigare i år. Och ja... Nä. Han passar milt sagt inte in alls. Till och med den extremt företagsamma Robinson Crusoe tillbringade några timmar med att tjata och förbanna sin skapare innan han fick ut det mesta av sin oönskade tropiska semester, men Sonic är fortfarande en lika okomplicerad fartdemon som någonsin, och han verkar inte det minsta tyngd av sin obekanta omgivningar. Det får spelet att kännas, åtminstone initialt, som någon form av hemmapulad och ambitiös mod, där ett smart fan har lyckats transportera den ikoniska karaktären till ett helt annat spel.

Sonic Frontiers

Det tar dock inte lång tid innan det känns som ett traditionellt Sonic-spel, lyckligtvis. Kronos Island är särskilt "Sonic-friendly" i sin design, och snart drönar jag längs räls, hoppar mellan balanser och blir utskjuten av ramper på jakt efter de många olika nycklar, diamanter och andra glänsande föremål som måste samlas in för att trycka historik på bilden. De små plattformsutmaningarna känns nästan som små Pachinko- eller Pinball-maskiner, där det handlar mer om exakt timing än skarp kontroll, vilket förmodligen är mycket vettigt, eftersom Sonics snabba rörelser inte lämpar sig för full utforskning på samma sätt som Super Mario eller Raymans stora tredimensionella landskap. Det fungerar förvånansvärt bra, även om det är lite frustrerande att behöva gå tillbaka till startpunkten om man missar ett hopp eller en växling på vägen. Lyckligtvis finns det också gott om aktiviteter förutom att utforska. De mest intressanta är nog portalerna som leder till Cyberrymden. Här måste du slutföra traditionella nivåer (med tidsgränser och samlarobjekt) baserade på tidigare Sonic-spår, från 2D-klassiker till nyare 3D-affärer. Med catchy popmusik och en färgstark, blinkande visuell sida ger nivåerna korta skurar av adrenalin och hjälper till att ge spelet en varierad rytm. Detsamma kan sägas om de Mario Party-inspirerade minispelen som involverar spelets söta maskotvarelser Kocos, samt det enkla men underhållande fiskespelet.

Sonic Frontiers
Detta är en annons:

Längs vägen kastar spelet också några pussel mot dig. Spelets mest intressanta pussel kräver dock inte att du flyttar stenar, släcker facklor eller liknande. Precis som i ovan nämnda Shadow of the Colossus kräver de frenetiska bosskamperna att du först och främst ska kunna klättra uppför de massiva varelserna, vilket ofta kräver god användning av Sonics olika förmågor, till exempel när jag måste jaga en regnbågsliknande svans på en massiv, flygande fiende. Senare måste man hitta deras svaga punkt, vilket spelet ofta ger en liten hint om genom ett av de ibland lite för frekventa popup-meddelandena.

Sonic FrontiersSonic Frontiers

Ares Island
Trots några problem med spelkontrollern är jag kungligt underhållen under större delen av mina två och en halv timme på Kronos Island, vilket kulminerar i en intensiv Super Sonic-liknande sekvens som känns som en korsning mellan en musikvideo och en bossfight. Tyvärr går det snabbt utför efteråt. Det trista och oinspirerande ökenlandskapet på ön Ares lyckas inte fånga min uppmärksamhet, och utan särskilt många fascinerande platser för att distrahera mig, blir spelets brister plötsligt mer framträdande. Borttagen från alla mina tidigare insamlade föremål (varje zon har sin egen poäng) börjar Ares Island kanske passande nog kännas som lite av en ökenvandring. Jag stöter hela tiden huvudet mot väggar som kräver att jag samlar på det och det för att komma vidare, den annars inte särskilt bidragande historien. Det här designelementet introduceras utan tvekan för att säkerställa att du inte bara blåser igenom berättelsen, utan istället för att tyst dra mig mot intressanta aktiviteter, känns det nu som att Frontiers aktivt håller tillbaka mig.

Sonic Frontiers

Vid andra tillfällen är problemet raka motsatsen, nästan tvärtom, eftersom Frontiers tenderar att kasta för många fiender, popup-meddelanden och annat skit på dig medan du försöker koncentrera dig på en aktivitet. Ja, det är en dynamisk värld, men när olika händelser drar i spelets kamera blir de redan lite mödosamma kontrollerna bara värre. Även spelets annars utmärkta strid börjar falla ner i sanden lite. Några gånger upptäcker jag att fiender helt glömmer bort att attackera mig och verkar vara upptagna med att bara göra defensiva manövrar, men vad värre är att även bosskamperna nu börjar kännas lite billiga. De är fortfarande visuellt imponerande, men interaktiviteten släpar efter, som när någon sorts sandhaj hissade mig över öknen medan jag höll mig fast vid dess svans genom att utföra Quick Time Events.

Sonic Frontiers

Chaos Island
Det är med bävan jag störtar in på Chaos Island, en dyster vulkanö som inte tidigare har visats för vare sig press eller fans - om kvaliteten fortsätter att sjunka på samma sätt kommer den sista öppna zonen med all sannolikhet att vara antingen Helvete eller Sonic' 06. Lyckligtvis fastnar jag direkt igen tack vare ett förnyat fokus på de mer atmosfäriska och mystiska aspekterna av Frontiers fascinerande värld. Tack vare en ny räddning är jag nu mer än tio timmar in i äventyret. Under tiden har Sonic lärt sig en hel del nya trick som Homing Shot, som består av ett regn av eldklot rakt ur Dragon Ball, och robotfienderna har uppenbarligen också fått en uppdatering eller två, så att de nu är fler aggressiv och intelligent. Även landskapet verkar nu också lite fientligt. Visst, Sonic kan fortfarande rulla över även de brantaste bergen, men för att ta sig över floder av grunda och andra hinder växlar kameran dynamiskt till 2D flera gånger, vilket leder till några överraskande välgjorda plattformsavsnitt. Ovanpå den något tråkiga Ares Island (som jag var långt ifrån att spela till slutet) känns Chaos Island nästan som en återkomst från askan.

Sonic Frontiers

Tyvärr kan jag inte säga så mycket mer om Chaos Island, då förhandssessionen bara bjöd på en knapp timmes speltid i den nya miljön. Men om inte annat så visar de många nya knep som utvecklaren plötsligt halvvägs igenom att Sonic Frontiers ändå kan lyckas överraska när man minst anar det. Sammanfattningsvis är det svårt att bilda sig en enda uppfattning om detta. Det är ett galet spel, ett modigt spel, och precis som den snabba Hedgehog verkar det ofta gå åt flera håll samtidigt. En sak är dock säker, Takashi Iizuka hade inte mycket tid att spendera på stränderna på Hawaii Island, eftersom hans team fortfarande har en del att göra innan releasen. Först och främst måste några av utmaningarna skärpas till lite, kanske justera en kameravinkel här, ett hopp dit. Detsamma gäller för den artificiella intelligensen hos några av fienderna.

Sonic FrontiersSonic Frontiers
Hur ser dina personliga förväntningar på Frontiers ut?

Det existerar dessutom en del riktigt hemska problem med textur som poppar upp, även på de högpresterande PC-maskinerna vi spelade på. Jag är övertygad om att Sonic Team kan, om inte fixa det helt, så åtminstone mildra problemen med en extra dimeffekt eller andra smarta knep. Men det får naturligtvis mig att undra hur Switch- och senaste generationens versioner kommer att bli? Som sagt, jag njöt av ungefär 80 eller 90 procent av min tid med spelet, och jag är ganska övertygad om att Sonic Frontiers kommer att betraktas som en positiv utveckling av denna lastgamla, älskade följetong.

Sonic Frontiers

Relaterade texter

8
Sonic FrontiersScore

Sonic Frontiers

RECENSION. Skrivet av Henric Pettersson

Sonic Team har för första gången släppt lös Sonic i en öppen spelvärld och Henric är inte besviken över deras beslut...



Loading next content