Somerville

När jag har sett eftertexterna rulla förbi förstår jag naturligtvis varför Jumpship på förhand var så kryptiska när det gäller vad Somerville faktiskt handlar om. Det filmiska sci-fi-överlevnadsäventyret bygger på sitt eget mysterium från början till slut och leker till och med farligt med sådant du vet och vad du kan göra, då och då. Sättet det marknadsfördes på, tillsammans med det hemlighetsmakeriet, fick många att tro att det skulle påminna om Limbo och Inside, som någon form av andlig efterträdare, men det är inte riktigt rättvist.

Det här är berättelsen om en man som letar efter sin familj på landsbygden efter någon sorts utomjordisk invasion. Den visas från ett mycket personligt perspektiv, som påminner mig om War of the Worlds, med inslag av Another World och Flashback. Det kretsar mest om att hitta vägen ut ur varje "scenario", och att hantera de element som finns till hands i miljön på olika sätt. Och, utan att förstöra överraskningselementet, när den här mannen tar kontakt med utomjordingarna, förvärvar han kraften att förvandla en del av den kubiska främmande materia som täcker en stor del av landskapet. Både visuellt och mekaniskt är denna kraft huvudidén som Somerville baseras på, och det känns generellt bra och lite konstigt, på samma gång. Unikt.

Spelkontrollen sätter krokben för storyn, dock. Tyvärr. Det är klumpigt, trögt ibland, irriterande att fastna på en enkel sten eller en vajer som lagts på marken. Den går långsamt, sedan snabbt, sedan långsamt igen väldigt slumpmässigt, vilket gör att vissa av jaktsekvenserna plågas av fel anledningar. Ibland är lösningen så enkel som att ta en utgång genom landskapet, men kameran är så långt borta, eller elementen runt den gör den så förvirrande att du inte ser den eller kommer att agera blint. Och jag förstår vad de vill förmedla här, det gör jag verkligen, men det känns bara inte särskilt naturligt eller intuitivt. Och även om det finns en briljant pusseldesign för en handfull fall som jag inte kommer att lista här som involverar utomjordingar, är det bara så lätt att fastna i uppenbarligen grundläggande utmaningar eftersom något inte är helt utlöst även om du vet vad som bör göras.

Den tekniska biten är inte klockren heller även om designen är superb ur ett rent estetiskt perspektiv. Det hackar och hostar även om miljöerna här utsökta sett till design. Och det är förmodligen därför jag skulle rekommendera det till alla som är intresserade av konst eller film: Några av bilderna är verkligen något annat, med uppslukande perspektiv, kameraföljning med en enda bild eller verkligen konstnärliga val. Jag har faktiskt tryckt mycket på skärmdumpsknappen och blev helt imponerad över hur spelet i princip förvandlas till en psykedelisk komisk hyllning mot slutet.

Men allt som allt med Somerville har jag blivit fascinerad av dess konstiga värld, sedan förvirrad och irriterad eftersom allt verkar för långt eller för vagt. Och det verkar som att det kunde ha fungerat mycket bättre med lite extra omsorg och polering, och med att vara mer bestämd på vad det kräver av spelaren, men höjdpunkterna kompenserar inte tillräckligt för den nästan konstanta krångliga känslan. Det räcker med att säga att, förutom de fyra-fem bättre materia-pusslen, vad du gör i de allra bästa delarna av spelen är att bara gå, vilket berättar mycket om Jumpships styrkor och svagheter. Den är också bra narrativt, men man kan bli förvirrad över hur den hanterar och vrider på det mänskliga dramat för slutakterna, även om det slutar på en anständig, öppen för tolkning sci-fi-ton.

Ge det en chans om du kan (det landar till exempel på Xbox Game Pass), eftersom det provar ett par intressanta saker och introducerar studions mycket uppenbara talang, vilket redan får mig att se fram emot vad de än gör härnäst.