Silent Hill: Homecoming

Alex har återvänt hem till sin hemby Shepard's Glen efter en runda ute i krigets fasliga verklighet och när han kommer hem är saker och ting inte alls som han hade tänkt sig. Lillebrodern är försvunnen, fadern är borta och mamman verkar befinna sig i ett permanent nedbrutet och apatiskt tillstånd. Efter en mardröm finner sig Alex hemma i en ännu en mardröm och ganska snart börjar de konstiga omständigheterna hopa sig.

Vi vet ju alla att Silent Hill är en stad som lockar till sig människor med ett mörkt och ont förflutet och Silent Hill: Homecoming är inget som helst undantag. Alex sveps snart med på en omtumlande och känslosam resa där saker och ting hela tiden vrids och vänds både in och ut, precis som det ska göra i ett Silent Hill-spel av god rang.

Då Alex har spenderat en tid i den amerikanska armén har han lärt sig ett och annat när det handlar om handgemäng och numera har Silent Hills huvudrollsinnehavare nya metoder för närstrid. Alex kan använda sig av både snabba men svaga attacker och långsamma men hårda attacker. Numera kan man använda sig av kombinationsattacker och det finns till och med lite avrättningstekniker att tillgå om man är korrekt med timing och attackmönster.

Alex kan även ducka och i kombination med rörelsespaken kan man röra sig smidigt åt olika håll medan man undviker fiendens attacker. För en gång skull har ett Silent Hill-spel ett välutvecklat närstridssystem och detta kastar man helt och hållet bort genom att göra fiender som ofta har sätt att kringgå det nya, smidiga, stridssystemet. Eller vad sägs om en fiende som spyr ut sot, som Alex får i ögonen även om man stirrar fienden i ryggen och inte i den köttiga utväxt som är sotspyarhålet.

Fiendedesignen känns inte allt speciellt intressant denna gång och tillsammans med Silent Hill: Origins känns det helt klart som de svagaste delarna i serien, de två delarna som är utvecklade i väst. Vi får återigen möta flera variationer av förvridna och genomperversa människoformer som har böjts och ändrats bortom normala former. Sjuktsköterskorna är tillbaka och såväl nya som gamla bekantskaper kommer att stötas på.

Skjutvapnen styrs numera på klassiskt actionmanér och man kan zooma in och få en vy över Alex axel och därifrån kan man sikta bäst man vill och avlossa allt man har i magasinet. Som vanligt är actionmängden ganska ojämn och det blir gärna att man möter flera fiender i klump, efter varandra och under vissa tider dyker de upp betydligt mer sporadiskt.

Stämningen i Silent Hill: Homecoming är som alltid obehaglig och otrevlig. Det finns en del effekter som fungerar utmärkt och ljuset från Alexs ficklampa kastar skuggor runt om i spelvärlden och med en spelmiljö där man nu kan knuffa runt och riva omkull saker och ting får man känslan av att saker och ting inte är lika låst och stelt som det har varit i tidigare spel. Dock är detta bara något som stämmer delvis och ofta känner man sig otroligt begränsad av spelmiljön.

Grafik och ljud imponerar sällan i Silent Hill: Homecoming. Texturarbetet är blekt och såväl omgivningar som karaktärer känns både stela och livlösa. De mänskliga karaktärerna känns dåligt animerade och tillsammans med ett ganska oinspirerat röstskådespel faller flera av spelets mellansekvenser ganska platt. Där ljud och röstskådespeleri är blekt är istället Akira Yamaokas musik desto bättre och hans toner ligger alltid perfekt, speciellt under mellansekvenserna.

Det obligatoriska brusfiltret fungerar inte riktigt lika bra här som det har gjort tidigare och hela spelet känns bitvis väldigt gammalt. Trots snygga ljuseffekter och en mycket mer interaktiv spelmiljö känns trots allt Silent Hill: Homecoming konstant omodernt. Man fastnar i möblemang, vart man än vänder sig finner man låsta eller trasiga dörrar som inte går att forcera och till synes låga, enkla hinder blir omöjliga att ta sig förbi.

Laddningstiderna när man passerar mellan olika områden är långa och trots att man oftast inte rör sig på speciellt stora ytor, känns det konstig att Silent Hill: Homecoming inte är snyggare än det är. Visst är det inte dåligt, men visst ska man kunna förvänta sig mer än såhär. Att det ibland dessutom börjar hacka och gå trögt i vissa scener känns också ganska underligt. Även om det grafiskt sett inte är någon katastrof är det heller inte ett spel som på något sätt utmärker som speciellt tilltalande visuellt sett.

Mycket av paletten känner man igen med mycket brunt, grått och stora hinkar med blodrött som är kastat här och var. Sedan har Double Helix även anammat Otherworld-stilen från Silent Hill-filmen med mycket metallkonstruktioner och järngaller när vår egna värld flagnar bort och förvandlas till något som mest kan likna ett järnbeklätt, brunt pannrum från helvetet. Då jag anser att filmen är fullt godkänd, även om det togs lite mycket friheter med manus, känns detta som ett fullt acceptabelt grepp.

Mina förväntningar på Silent Hill: Homecoming var bokstavligt talat noll och jag trodde aldrig att jag skulle kunna gilla Double Helixs version av den klassiska staden. Men de har lyckats väl över min förväntan och lyckas leverera ett fullt godkänt skräckspel som tyvärr inte är lika skrämmande som sina föregångare och som även lider av ett antal problem. Saken är dock att Silent Hill: Homecoming trots detta är ett bra spel som jag mer än gärna rekomenderar till genrens och spelseriens fans. Detta trots ett svagt tekniskt utförande och ett dåligt stridssystem.

Dock tycker jag att något borde göras åt spelserien då fansen verkligen är värda ett spel som känns genuint nytt och genomarbetat och kanske lite mindre, traditionellt Silent Hill-aktigt. Jag kan känna att spelserien inte riktigt har utvecklats på det sätt som man skulle kunna önska och Silent Hill: Homecoming är lite väl mycket fast i samma tillvägagångssätt som de tidigare spelen i serien.

Även om jag anser att Silent Hill mestadels är en lysande spelserie tycker jag att det som fungerade för flera år sedan, på andra maskiner, kanske inte känns som det bästa receptet på ett spel år 2009. Dock är jag positivt överraskad av arbetet som Double Helix har utfört, jag hade förväntat mig ett uselt och hopplöst dåligt spel som skulle komma att besudla en spelserie jag älskar. Istället fick jag en fullt godkänd del i en spelserie som nog ska må bra av en ordentligt makeover.