Shazam! Fury of the Gods

Att det med bara ett halvårs mellanrum släppts en film baserad på DC-skurken Black Adam och en uppföljare till Shazam och dessa två filmer inte har en enda sak gemensamt eller en enda liten detalj som knyter ihop dem utöver att de producerats av samma studio, är för mig det ultimata beviset på att denna subgenre av film måste dö ut, nu. Det räcker här, det räcker. För det som en gång var förknippat med omsorg, ambition och någon slags hög lägstanivå har under de senaste två åren förvandlats till en geggpool av slemmigt inspirationsfattiga, uselt skrivna skräpfilmer proppade av snordyrt strykfult miljardeffektregn och trötta skådespelare i spandexpantalonger.

Jag var aldrig särskilt förtjust i den första Shazam-filmen och det handlade primärt om att jag inte tyckte att sambandet eller rättare sagt bristen på trovärdig liknelse mellan den 14-årige Billy Batson och Zach Levis Shazam fungerade. Och där dog den premissen för mig, helt och hållet. Asher Angel (Billy) spelade en slags roll medan Levi (Shazam) spelade exakt samma lytesflamsiga tönt som han gjorde i såväl Chuck som Disney-filmen Trassel och dissonansen mellan de två tolkningarna gjorde att grundstoryn aldrig riktigt fungerade. Att effekterna var fula och skurken den enklaste att glömma i DC Films historia, gjorde knappast saken särskilt mycket bättre.

I Fury of the Gods kvarstår samma problem plus att en rad nya tillkommit. Asher försöker verkligen spela rollen som Billy Batson (numer 17 år) mer som Zachari Levi är, men lyckas aldrig och detta har delvis att göra med att Levi skruvat upp sitt tramsande ytterligare några nivåer. Nog för att Shazam har nära till skämten även i serien men jag tycker nog att denna tolkning både i den första filmen samt denna hade gjorts sig bättre som en tecknad version på någon godtycklig barnprogramskanal. Fury of the Gods lider i övrigt av samma trötta problematik som Eternals, Black Panther: Wakanda Forever, Endgame eller varför inte Thor: Love & Thunder, där man som manusförfattare och regissör försöker blidka publiken för det faktum att man egentligen inte har något att berätta eller säga, och inte finner något djup eller några nyanser i sina karaktärer - med att kasta fram mängder av nya figurer, goda som onda och bara peppra varje enskild scen med kvantitet, inte kvalitet.

Storyn då? Den kan sammanfattas på ett frimärke. Trästaven som gav Shazan krafterna i den första filmen stjäls av en ny dräparduo av dödliga kvinnor spelade av Helen Mirren (!) samt Lucy Liu (Daughters of Atlas) och nu måste Shazam ta hjälp av alla sina barnhemsvänner (som alla blir exakt samma hjälte som Shazam med samma dräkt, igen, bara i andra färgtoner) för att stoppa dem. Det blir trångt, forcerat, stressat, fjantigt och den pubertala humorn från den första filmen är ännu fjantigare här, av någon anledning, och på så sätt känns detta väldigt mycket som Thor: Loved & Thunder. Det finns liksom ingenting av värde här, inget att berätta, inga karaktärer som jag bryr mig om eller vill veta mer av. Det som presenteras är meningslöshet, i mängder. Parti och kubik. Meningslösa karaktärer som gör meningslösa saker i en meningslös kontext proppad av fult och meningslösa effekter. Black Adam var för egen del fjolårets sämsta storfilm... Shazam! Fury of the Gods är ännu sämre.