Fantasi har nog aldrig varit Piranha Bytes starka sida. Trots en begränsad men lojal publik har de släppt mer eller mindre samma spel gång på gång de senaste tio åren. Samma ambitiösa men generiska och slarvigt komponerade actionrollspel; aldrig riktigt uselt, men sällan mer än godkänt.
Det är svårt att urskilja om Piranha Bytes är medvetna om sin egen förutsägbarhet, för medan Risen 3: Titan Lords sannerligen är det bästa spelet i serien hittills lyser innovationer, förändringar, nyskapande och risktagande med sin frånvaro. Det är självklart ingen dödssynd att satsa på säkra kort (det är trots allt var nio tiondelar av spelbranschen gör), men när det enda som inte lyser med sin frånvaro är klichéer kan det vara dags att tänka om.
Handlingen är minst sagt rakt på sak. Du är son till en legendarisk piratkapten och tillsammans med din syster (iklädd en extra smaklös piratcosplay) utforskar du glatt och med endast ett fåtal incestantydelser en gammal ruin. Plötsligt, som på beställning av en fantasilös författare, dyker en odöd älgmänniskodemon från en annan dimension upp och stjäl din själ. Din systers animatör försöker sig på ett sorgset ansiktsuttryck medan hennes röstskådespelare gör sin bästa imitation av en dumpad gymnasieelev och du själv sakta somnar in. Det var oväntat.
Men så plötsligt, åter som på beställning av en fantasilös författare, dyker en ärkebrittisk voodoopräst upp och blåser nytt liv i din vid det laget begravda och bortglömda kropp. Åter vid liv och precis lika stereotypiskt ärkemanlig som tidigare ger du dig av för att leta reda på din förlorade själ och, så klart, rädda världen på kuppen.
På ett älskvärt men oavsiktligt sätt påminner det mig om min favoritserie, brittiska såpoperaparodin Garth Marenghi's Darkplace, och efter en minst sagt risig inledning, kantad av usel regi och... mindre bra röstskådespelare påbörjar Risen 3: Titan Lords den långa och mödosamma resan mot överraskande god underhållning. På vägen möts vi bland annat av ett bekant, smått förbättrat men fortfarande stelt stridssystem, en duglig röstskådespelare, och en väldig massa sidouppdrag.
Striderna sköts fortfarande genom febrilt klickande på vänster musknapp, ofta tillsammans med en förvånansvärt kompetent följeslagare. Återinförandet av magiska förmågor bidrar med välbehövlig variation, och svårighetsgraden är lika uppfriskande hög som i tidigare spel i serien, men trots några uppiffade animationer blir strider snabbt rutinmässiga. Många olika färdigheter finns att tillgå, och du ges senare i spelet möjligheten att välja mellan tre olika specialiseringar - magiker, demonjägare och det självklara valet; voodoopirat.
Denna valfrihet och den stora mängd sidouppdrag som erbjuds är två av spelets tre enda lockelser, om man bortser från oavsiktligt hysteriskt roliga röstskådespelare. Den tredje, och mest avgörande, är något få utvecklare verkligen bemästrar, men som Risen 3 verkligen fått kläm på. Spelvärlden är fylld till bredden med hemligheter: på de många öarna finns mängder av uppdrag att upptäcka, skatter att skönja och föremål att finna. Upptäckarglädjen är dess i särklass största lockelse, och om resten av spelet utformats för att ta tillvara på denna känsla av äventyr och mystik skulle Piranha Bytes kunnat uträtta stordåd.
Men istället för att bli ett klyschigt men gripande kvalitetsrollspel stannar Risen 3 halvvägs mellan enformigt onlinerollspel à la World of Warcraft och en lättare variant av Dark Souls. Majoriteten av uppdragen är av typen "gå dit, döda tio, kom tillbaka" och identiskt programmerade fiender patrullerar spelvärlden mer eller mindre på måfå, medan ljuddesignen och berättandet är undermåliga på sin höjd.
Det är så nära det stereotypa actionrollspelet man kan komma, generiskt på varje plan, men Piranha Bytes lyckas som vanligt ingjuta en mystisk, oförklarlig spelglädje som räddar Risen 3 undan vad som inledningsvis såg ut som säker katastrof. Jag tvekar inte en sekund på att de som uppskattat tidigare spel i serien kommer finna dussintals timmar lättsam rollspelsunderhållning, men det undermåliga hantverket, den för ett budgetspel saftiga prislappen och den uppenbara vårdslösheten kommer för många andra vara svåra att bortse från.