Rigid Force Redux

Jag gillar verkligen indiescenen. Att se små studios producera sagolika äventyr med gränslös fantasi och strama budgetar är precis den typen av "underdog"-berättelser jag älskar att höra. Det är på indiescenen jag kan hitta fantastiska upplevelser som verkligen utmanar mina förväntningar. Men alla kan inte återberätta den framgångssagan, och Com8com1 gjorde dessvärre ett tafatt försökt med Rigid Force Redux.

Denna rymdsaga kombinerar klassisk sidoscrollande hardcore-action med det trendigaste inom dagens popkultur, nämligen neondränkta framtidsmiljöer med ikoniska 80-talsynthar. På pappret känns det som en frisk kombination, men icke. Jag trodde aldrig att något kunde göra 80-talet mer ocoolt än benvärmare och hockeyfrillor. Så fel jag hade. Musiken och ljudeffekter är så pinsamt dåliga att det verkligen inte förvånar mig om producenterna desperat sökt fram första bästa 80-tals inspirerade ljudspår från cool-free-soundz.org. Och tyvärr finns det inte speciellt mycket bortom musiken att hurra över heller. Det är ett typiskt sidoscrollande actionspel där målet inte är resan, utan om att samla mest poäng och klättra på offentliga tabeller. Det finns 6 banor, och varje bana avslutas med en bosstrid. Desto bättre du klarar av att manövrera dig genom turbulensen, desto mer poäng generar du, vilket är ditt slutliga ändamål. Längs vägen hittar du uppgraderingar för rymdskeppet som antingen ger dig en annan typ av projektiler, olika typer av bomber, alternativt extra kanoner.

Extra kanonerna är precis så nödvändiga som det låter då du har full kontroll över bonuseldkraften tack vare den goda spelkontrollen. Genom att vinkla dem i olika riktningar kan du smidigt skydda dig själv från anfall bakifrån, alternativt totalt förinta en enskild fiende med samtliga av dina laserstrålar. Kanonerna är också det enda jag upplever som något nyskapande med Rigid Force Reduxs spelmekanik och det grämer mig att den utnyttjas för dåligt. Fienderna strömmar oftast rakt emot dig och genom att vinkla kanonerna snett upp kan du färglägga halva bilden framför dig med dina projektiler, luta dig tillbaka, och skåda det färgfyrverkeri som din förintelse skapar. Spelvärldens design begränsar möjligheten att verkligen utnyttja redskapens mångsidighet på ett klyftigt vis. När du klarar av att orientera samt undvika projektiler såväl som annat krimskrams längs vägen, då är du på god väg att bemästra stora delar av Ridig Force Redux eftersom angripare mals ner närmast automatiskt. Partierna som faktiskt kräver dig att skifta kanonernas läge är få med det är dessa som är betydligt mer underhållande. Funktionen är inte tillräckligt välintegrerad i Rigid Force Redux, vilket reducerar en unik twist till en värdelös gimmick. I slutändan finner jag att mina kanoner är fastpositionerad i ett och samma läge genom långa partier av spelet.

Bosstriderna erbjuder mer variation och betydligt högre utmaning än transportsträckorna, men dessa är av ojämn kvalité. Somliga är barnsligt enkla medan vissa är rejält utmanande, och denna utveckling sker inte ens gradvis men hippt som happt, vilket dessvärre genomsyrar denna rymdnovell. Istället för att låta spelaren successivt växa in i spelet är resan obalanserad och rörig vilket får mig att tappa intresset när utmaningen varierar så makabert mycket genom äventyrets gång.

Charmen med denna rymdskjutare är istället i poängskördandet, och i slutändan är det just detta Rigid Force Redux strävar att vara: ett utmanande äventyr för folk beroende av jakten att ta sig in på topplistor. Även på enklare svårighetsgrader är resan ingen dans på rosor. Nybörjare som jag spelar på easy och får ändå skåda den arkadinspirerade Game Over-texten allt för många gånger. På högsta svårighetsgraden sätts dina färdigheter verkligen på prov och du dör efter en smäll. I sann retrospelsanda finns inga behändiga checkpoints, utan om du dör tre gånger är äventyret över och du får börja om från början om du vill ha vettiga poäng. Lyckligtvis, vilket också är en nackdel, utspelar sig varje bana och boss exakt likadant. Till punkt och pricka. Varje fiende följer samma mönster, de dyker upp på precis samma ställe, och exakt samma uppgraderingar hittar du på exakt samma plats under varje genomspelning. Så när du väl memorerat fienders rörelser, banans förlopp, och lärt dig utnyttja de projektiler som lämpar sig bäst för kartan så tar du dig igenom äventyret på 1 timme. Utmaningen varar inte längre än så. Med det roliga är inte slut för det. När du väl tagit dig igenom spelet är tanken att du ska ge dig i kast med det igen och slå din föregående tid. När du väl besegrat äventyret en gång låses ett nytt spelläge upp där du tar dig an samtliga bossar efter varandra. Bosstriderna är betydlig mer underhållande än övriga delar och därför är detta det roligaste spelläget. Men precis som med huvudäventyret är det exakt samma resa varje gång och det är blir snabbt tråkigt.

Det är inte så att Rigid Force Redux är dåligt eller trasigt, istället gör utvecklarna ytterst lite för att särskilja sig i en välfylld marknad. Allt känns lagom bra, vilket summeras till en rätt monoton slutrapport. Denna rymdresa var helt enkelt tråkig. För 200 kronor var Rigid Force Redux inget mer än en snabbt bortglömd eskapad som inte roade mer än något annat sidoscrollande actionspel. Rymden är en fasansfullt spännande plats, men Com8com1:s tolkning av den får mig att ge upp astronautdrömmen. Det var smärtfritt att ta sig igenom rymden en gång, men halvvägs in i min andra genomspelning hade jag fått för mycket av det goda. Det är trots allt exakt samma upplevelse i en relativt intetsägande värld under varje genomspelning. Om du älskar genren såväl som att ständigt slipa ditt spelande till perfektion kommer du troligtvis gilla Rigid Force Redux betydligt mer än mig. Men annars kan du likväl spara pengar för en riktigt rymdresa istället.