Svenska
Gamereactor
recensioner
Lone Echo II

Lone Echo II

Utvecklarna bakom bland annat The Order 1886 slår tillbaka med Facebooks sista, Oculus Rift-exklusiva högbudgetspel och Petter har förtrollats av atmosfären...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det vilar något sorgligt över Lone Echo II, och även dess lysande föregångare - om du frågar mig. Detta är nämligen det sista Oculus Rift-exklusiva, Facebopok-finansierade högbudgetspelet som vi kommer att få. Hädanefter blir det "enklare" spel, till Quest 2, som inte kräver en kraftfull speldator för att köras. Det finns dessutom något djupt ledsamt över det faktum att utvecklarna Ready at Dawns bästa spel inte får en bråkdel av den uppmärksamhet som deras sämsta (The Order 1886) erhöll. Lone Eacho var och förblir ett av de bästa VR-spelen som släppts och tillsammans med exempelvis Superhot VR, Half-Life: Alyx samt till viss del även Beat Saber visade det med stor tydlighet upp hur bra modern virtual reality verkligen kan vara, i spelform, om saker och ting görs på rätt sätt.

Lone Echo II tar (föga förvånande) vid exakt där det förra äventyret slutade och för dig som njöt av föregångaren kommer du, likt mig, att komma in i rätt tankesätt och stämning direkt. Liv (Olivia Rhodes) och Jack (Echo One) vaknar upp 400 år in i framtiden på ett främmande skepp och innan de vet ordet av har den antivärldsliga materian de stötte på senast utvecklats till en massiv galaxförstörare vid namn Ticks, som nu måste stoppas innan den når den civiliserade världen. Paniken kryper på, men trots detta är tempot ännu lugnare den här gången vilket både befriade mig som spelare under min sex timmar med Lone Echo II men samtidigt stundtals tråkade ut mig.

Lone Echo II
Liv och Jack vaknar upp 400 år in i framtiden, jagade av klockan och en ny typ av fiende.

Ready at Dawn utgår nämligen lite för ofta och lite för mycket utifrån att jag som spelare är helt färsk, 100% aningslös och inte har någon som helst aning om vad egentligen pysslar med. Tutorial-delen är utspridd till timmar av tragglande moment där spelet blir sådär hopplöst övertydligt med exakt hur man gör för att trycka in en knapp, eller undersöka en särskild del av rymdskeppet och på det makande långsamma sätt som detta görs på, är det svårt att inte sucka djupt av tristess under vissa stunder. Jag säger inte att tempot inte får vara lågt och långsamt, eftersom det var en av delarna i föregångaren som jag verkligen uppskattade - Men det finns rikliga mängder övertydlighet här som skriver mig som spelare på snoken både en och 700 gånger, och det tillsammans med lite väl tung exposition i berättandet, gör att jag föredrar det första spelet när det kommer till tempovariation, struktur och framförallt storyn som målas upp.

Detta är en annons:

Rent spelmekaniskt är detta lysande, dock. Precis som när det kommer till stämningen under hela det sex timmar långa (korta?) äventyret. Visst finns det en hel del "fetch quests" här men fokus på att driva storyn framåt gör att min koncentration aldrig sviker och nyheter som Livs förmåga att styra vissa objekt medhjälp av tankekraft samt en ny, handledsmonterad liten puffra, gör att detta känns som en naturlig utveckling av grundkonceptet. I grunden baseras dessa två spel på pussellösning i begränsade 3D-utrymmen där man använder nollgravitation och en del verktyg för att pussla och lösa objektbaserade gåtor i VR, och som jag nämnde ovan fungerar det mesta alldeles strålande. Storyn i sig är spännande och välskriven och det råder absolut inga som helst tvivel om att röstskådespeleriet från Alice Coulthard (Liv) samt Troy Baker (Jack) är fläckfritt. Absolut helt strålande, rakt igenom.

Lone Echo II
Det handlar om att pussla i nollgravitation. Roligt, och utmanande.

Lysande röstskådespeleri är dock inte särskilt mycket att hänga i granen och manuset i sig är ruttet vilket som sagt aldrig är något problem i det här äventyret, vars dialoger ofta förtrollar på de enklaste av premisser. Jag älskar att sitta med Qculus-hjälmen skavande på skallen och bara supa in samtalen mellan Echo One och Olivia och det är härligt att se hur mycket bättre Ready at Dawn blivit på just manusarbetet i sig om man ställer detta spelet bredvid exempelvis The Order 1886.

Även om VR-hysterin verkligen lagt sig under de senaste 18 månaderna och även om detta är det sista Oculus-exklusiva storspelet från Facebook, är det trots allt detta ändå ledsamt att Ready at Dawn inte erhållit mer lovord och framförallt uppmärksamhet för dessa två pusselbaserade äventyr. Jag gillar Lone Echo mer än vad jag gillar Lone Echo II men med det sagt är detta en trevlig, värdig uppföljare med fantastiska karaktärer och underbar atmosfär.

Detta är en annons:
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Lysande design, tjusig grafik, fantastisk ljudbild, superbt röstskådespeleri, underbar atmosfär
-
En del enformiga pussel, övertydlig inlärningsdel, lite väl kort
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

7
Lone Echo IIScore

Lone Echo II

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Utvecklarna bakom bland annat The Order 1886 slår tillbaka med Facebooks sista, Oculus Rift-exklusiva högbudgetspel och Petter har förtrollats av atmosfären...



Loading next content