Phoenix Point: Year One Edition

Förutsättningarna är egentligen rätt deppiga. Tänk dig in i sitsen som Julian Gollop, producent på Snapshot Games, det bulgariska utvecklingsteamet bakom Phoenix Point. Du har en gång i tiden, för 35 år sedan, varit med och utvecklat en av de mest älskvärda strategispelsserierna genom tiderna med Xcom-spelen. Därefter gick du vidare och utvecklade andra spel hos andra studior. Kanske ville du mest njuta av succén och ta det lugnt.

Men så, för knappt tio år sedan, återupplivas plötsligt Xcom. Nu är det utvecklarna Firaxis som står bakom rodret, helt utan dig. Xcom: Enemy Unknown, som spelet hette, röner stor framgång. Såväl försäljningsmässigt som hos kritiker, och likaså uppföljaren Xcom 2. Du är en av de främsta spelproducenterna genom tiderna, känner du då inte en viss hämndlust som säger att du hade klarat av det här? Att du hade väl kunnat komma tillbaka med en ny, andlig uppföljare till Xcom som kan slå uppstickarna på fingrarna och visa var skåpet ska stå? Det kan du... väl?

Det är klart att förväntningarna slår i taket, men tyvärr brukar dessa historier sluta i besvikelse. Jag menar, titta på den legendariska Yuji Naka. Skaparen av Sonic ämnade tidigare i år att slå tillbaka med besked, men hans Balan Wonderworld blev dock inget annat än en ofrivillig skrattfest, och vi spelare lärde oss en gång för alla att inte lita på gamla meriter. Eller gjorde vi?

Phoenix Point är Julian Gollops stora återkomst till rymdstrategigenren, eller, spelet släpptes ju redan förra året till mestadels positiv kritik, men anklagades alltjämt för att bjuda på en tyvärr rätt buggig upplevelse. Denna recension gäller dock Year One Edition, en uppdaterad utgåva med samtliga släppta expansioner, tillägg och uppdateringar. Detta är också första gången undertecknad lägger händerna på Phoenix Point och ställer sig frågan: lever det upp till hypen?

Det första som slår mig är hur Phoenix Point, vars främsta konkurrent givetvis är de senaste årens Xcom-spel, påminner förvånansvärt mycket om de senaste årens Xcom. Gränssnitt och upplägg är intill förväxling lika, med en världskarta där jag i rollen som en del av Phoenix Point-organisationen ska skydda jorden från utomjordingar. Genom att välja ut punkter på kartan dyker jag ner i scenarion där jag, på klassiskt X-Com-vis, styr mina soldater att huka bakom höga eller medelhöga barriärer och skjuta aliens i turbaserade rundor. Efter varje scenario får jag erfarenhetsbelöningar, något föremål eller en dialogsekvens som för berättelsen framåt.

Gollops och Snapshot Games ambitioner att innovera konceptet har uppenbarligen varit höga. Här finns ett komplext system för fritt sikte i striderna, där jag kan välja att skjuta på utomjordingarnas specifika kroppsdelar för olika effekter. Här finns tre fraktioner, kallade Synedrion, Disciples of Anu och New Jericho, som man kan interagera och handla varor med och göra uppdrag åt. Här finns så mycket att göra på världskartan - speciellt med alla DLC-tilläg - att man gladeligen får lägga hundratals timmar för att känna sig något sånär färdig.

Tyvärr tycks mycket av det som gjorde de senaste Xcom-spelen så bra ha ignorerats eller glömts bort. Det blir ju lätt så med högmod: saker ska främst göras annorlunda, i andra hand bättre. Till exempel introduceras utomjordingarna på ett mycket banalt sätt, och den ytterst bristfälliga AI:n gör att fienderna alltför ofta blir kanonmat i striderna. Att de skulle utgöra ett obehagligt hot mot mänsklighetens överlevnad känns som ett kasst skämt.

Som om utvecklarna försökt råda bot på detta är banorna alldeles för långa och, det finns inget snällt sätt att säga det på: ordentligt fula. De är rent ut sagt generiska transportsträckor, fyllda med utspridda fiender som springer rakt emot en. Inte sällan börjar jag tappa koncentrationen halvvägs in i en bana och bara rusar framåt för att upptäcka var fienden står, för att då bli skjuten och ladda om sparfilen. Det sparar tid och jag behöver inte smyga fram i en kvart åt gången. Okej, kanske inte en hel kvart, men du förstår vad jag menar. Det känns så.

Om det inte vore för AI:n är själva striderna dock rätt okej. Framförallt på de mer komprimerade banorna mot motståndare med skjutvapen. Det kan vara rätt kittlande att försöka prickskjuta benen på en vilt rusande fiende med automatkarbin i handen när ensliga pianoslingor ackompanjerar de kraftiga skotten. Men det hör till ovanligheterna att dessa tillfällen uppstår. Det är långt till de magiska stunderna av hårt övervägande i X-Com, där jag kan tänka i minuter innan jag låter min soldat kika fram för ett skott över skyddsbarriären.

Visst kan vissa spelare säkert tycka att det är roligt med rävspelet mellan fraktionerna på världskartan, där man kan välja sina partners och fiender, men för mig bidrar det mest till det spretiga och plottriga upplägget. Gollop och kompani har i kartläget lyckats skapa en slags strategispelens Open World, med allt vad det innebär av uppdrag att bocka av och utföra på löpande band. Tyvärr saknas det en rangordning mellan uppdragspunkterna, så det är ofta svårt att veta vad som egentligen för berättelsen framåt och vad som bara utgör sidouppdrag.

I sin vilja att trumfa de senaste årens Xcom har Snapshot Games tagit i från tårna och levererat en produkt som måhända inte upprepar Balan Wonderworlds öde, men återigen visar hur tiden inte tar hänsyn till din status som världskänd spelproducent. Spela Firaxis Xcom istället. Kalla det vad du vill, fake eller äkta, de är de odiskutabelt bättre spelen.