Super Monkey Ball: Banana Mania

Det finns få spel som fått mig att svära så illa och vråla rakt ut frustration, men som jag samtidigt har lika mycket ljuva minnen av som Sega absolut genombriljanta Super Monkey Ball. Det lanserades exklusivt till Gamecube som ett av de första spelet Sega lanserade efter att Dreamcasten lagts ner och deras tid som hårdvarutillverkare var över.

När du hör folk hylla Segas Dreamcast-spel, är det helt enkelt titlar som Super Monkey Ball som åsyftas, även om just detta alltså aldrig hann komma till formatet det sannolikt var påtänkt för när utvecklingen startade. Succén med Super Monkey Ball gjorde att det senare kom till fler format och fick en otrolig massa uppföljare. Men Sega har en lång historia av att vara som bäst när de kommer på kreativa, nya idéer till spelserier och har inte alltid varit särskilt bra på det här med uppföljare.

Hit hör Super Monkey Ball som fått ett tjugotal inkarnationer... där inget av dem varit ens i närheten av lika bra som det första spelet i serien. Det var som att Sega aldrig riktigt förstod vad som gjorde det första spelet så briljant i all sin enkelhet, och därefter matade man på med alltmer komplicerade banor, fler rörliga delar, storys, nya personligheter. Även om serien fortsatt vara populär, dalade försäljningen och sista ordinarie delen till en stationär konsol kom för drygt tio år sedan.

För två år sedan skickade Sega upp en testballong i form av Super Monkey Ball: Banana Blitz HD, och även om det fick ett ljummet mottagande, gick det tydligen tillräckligt bra för att Sega på nytt skulle våga göra ett nytt spel, och här har Yakuza-studion Ryu Ga Gotoku Studio remastrat innehåll från de tre första titlarna i serien. Mina förhoppningar har varit extremt höga, för på förhand har det äntligen sett ut som att Sega fattat galoppen och insett vad som fick fansen att falla pladask för det första spelet.

Tyvärr vill jag dock redan här fastslå att jag är besviken på denna samling som i grunden består av återskapat material från främst Playstation 2- och Xbox-utgåvan Super Monkey Ball Deluxe, men även originalet och Super Monkey Ball 2. Besviken betyder dock inte dåligt i det här fallet, utan det står nämligen klart att Sega fortfarande tillämpar 'more is more' istället för 'less is more' i ett spel om kirurgisk precision. Det betyder i praktiken omtolkade banor med fler rörliga delar och en hel del gimmickar som tyvärr skymmer de briljanta grunderna, något som märktes av redan i Super Monkey Ball 2. I vissa fall kan du spela originalbanorna, och det märks hur mycket tightare sammanhållna dessa är. Redan tidigt i kampanjen kommer även ett par sadistiskt svåra banor som jag tyvärr tror kommer avskräcka många, trots att det finns hjälpmedel som det flitigt tjatas om varje gång du rullat av kanten lite för ofta.

Grejen med Super Monkey Ball var ju det briljanta upplägget som gjorde att man kunde ha kul även som glad amatör och kämpa med egna rekord. Sedan kunde bättre spelare lira samma banor och nyttja osannolika genvägar i extremt hög fart. Visst fanns några bestialiskt svåra banor även i originalet, men inte lika frekvent och tidigt. Därmed blev det en titel för alla och däri låg också storheten. Nu presenteras banorna som ett slags story med barnprogramsliknande upplägg hämtad från Super Monkey Ball 2, men med en svårighetsgrad jag tror få i målgruppen kommer orka ta sig igenom.

Jag förstår att jag låter negativ, men jag kan för mitt liv inte begripa hur Sega kan ha så svårt att se genialiteten i sitt eget briljanta upplägg. Det jag får nu är absolut inte dåligt, tvärtom, men det blir svårt att minnas någon enskild bana. Ofta handlar det om att flyga extremt högt eller långt, åka extremt fort alternativt ta sig runt något stort, rörligt hinder. Dessutom finns väldigt mycket fler bananer längs banorna, vilket jag inte tycker tillför något.

Spelkontrollen är fortfarande lika banalt genial med en analogspak för att luta spelvärlden och en för att styra kameran. Något jag dock noterar är hur mycket jag saknar Gamecube-handkontrollen i detta spel. Även om precisionen i Xbox Series X-handkontrollen såklart är bättre, så märks det i ett spel som detta hur stor skillnad det gör att spela med sladd på tjock-TV. Vi snackar ett helt obefintligt lagg, och dessutom gjorde utfasningarna runt analogspakarna till kuben att det blev lättare att hålla en perfekt rak vinkel.

Miljövariationen är god med teman den som spelat originalet kommer känns igen såsom grönskande områden, öknar och vatten. Musiken är också sådär härligt trallvänlig på ett sätt som spelmusik sällan är idag. Till detta kommer sedan det klassiska apgänget komplett med de båda nytillskotten Doctor och YanYan från Super Monkey Ball: Banana Blitz, samt för den som skaffar en finutgåva eller DLC även en massa extra kosmetiska prylar såsom Sonic, Beat från Jet Set Radio och förra Yakuza-protagonisten Kazuma Kiryu.

Om du tröttnar på det vanliga Monkey Ball-upplägget finns flera alternativa spellägen, som i huvudsak kretsar kring bananer på olika vis. Jag upplever dock att de främst är av karaktären att de är kul att testa, men inget man vill spela någon längre tid. Den stora behållningen för mig med Super Monkey Ball: Banana Mania, är dock partyspelen, 12 klassiker som veteraner lär känna igen, vilket såklart inkluderar Monkey Target. Den här grenen blev nästan lika populära som huvudspelet när det begav sig - och är faktiskt om möjligt ännu roligare idag. I synnerhet om du har folk att tävla mot.

Min personliga favorit är dock Monkey Tennis, som är ganska precis vad det låter som. Ett lättsamt tennis med apor i bollar, som jag anser bjuder på bättre digital tennis än allt annat jag spelat på flera år. Nästan så man kan känna Virtua Tennis-grunderna i det. Monkey Soccer är också förvånansvärt roligt (varför görs inte denna typ av arkadfotboll längre?) och Monkey Boxer är fortfarande lika hysteriskt elakt som jag minns det.

Jag skulle önska att Sega inte kände pressen på sig att stuva in så mycket fräsig grafik och häftiga effekter i Super Monkey Ball: Banana Mania, snarare än en total återgång till grunderna. Med det sagt är det fortfarande ett habilt spel fansen lär uppskatta, men som jag tror kan få svårt att locka nya fans. Partypaketet med tolv minispel är dock helt suveränt rakt igenom och jag vågar påstå att det är köpvärt endast för detta, om rolig lokal multiplayer är något du letat efter.