Diablo II: Resurrected

Diablo var inte först med actionrollspelskonceptet. Däremot anses både det första och det andra vara praktexempel på hur genren ska fungera. De spelen definierade subgenren. Med inbjudande bakgrundshistoria, minnesvärda karaktärer och beroendeframkallande spelloop var det ingen tvekan om att serien var här för att stanna. Den omtyckta andra delen anses än idag vara ett av det bästa genren har att erbjuda. Frågan jag ställde mig själv är om det är så bra, som jag minns det. När du väl startar upp spelet och möts av intromenyn, hör den klassiska temalåten är det lite som stoppar mig från att bli nostalgisk. En elev till mig för några år sedan beskrev Diablo lite som Pokémon. Du reser världen över för att bli allra bäst och hitta alla föremål. Det är bara att låtsas som att Deckard Cain är Professor Oak och du är något på spåren. Sanningen är dock att Diablo och Diablo II när jag växte upp var en stor del av mina möten med olika media och kulturella intryck, som Pokémon och dess första säsong. Precis som många av oss nynnade på dess tema låt kommer vi ihåg orden "Stay Awhile and Listen".

Diablo II: Resurrected är ett typexempel på en remaster som inte riktigt är vad jag minns det som. Istället är det betydligt snyggare än jag någonsin trodde att detta spel kunde vara. Visuellt är det bedårande att beskåda. Skuggor, mörker, eld, ljus och animationer är alla förbättrade. Världen ser levande ut på ett sätt originalet aldrig gjorde. Dag, natt, katakomber eller källare ser alla otäckt imponerande ut. Även alla mellansekvenser är uppdaterade till en modern standard. Folk har bönat och bett att återgå till en mörkare design som ser helt fantastiskt ut. Remaken är så pass mörk att det är identiskt med att titta på en avstängd skärm ibland och jag gillar det.

Det märks att Blizzard har jobbat hårt med att inte upprepa samma problem som med Warcraft III: Reforged. Jag hade några problem med att spela flerspelarläget vid släpp, men det förväntar vi oss numera. Efter någon dag fungerade det felfritt och det är nästan samma gamla flerspelarläge jag minns. Battlenet 2.0 erbjuder en lite smidigare upplevelse än den som fanns under tidiga 2000-talet. Tack och lov finns det en del förbättringar som hjälper denna nyversion att spela bättre än någonsin. Ett av de viktigaste tilläggen är mer utrymme och även delat utrymme. Detta innebär att du kan plocka upp föremål för Necromancer som en Barbarian och sedan komma åt det föremålet med rätt klass. Detta gäller dock bara för karaktärer du skapar i onlineläget och offlineläget. Du kan alltså inte spara objekt i offlineläget och sedan ta ut föremålen i onlineläget.

Andra nya inslag är att du kan be spelet att automatiskt plocka upp guld. Jag måste nog erkänna att jag uppskattar denna funktion idag. Skulle du inte göra det kan du klicka av den. Andra tillägg är lite specifika inställningar för användargränssnittet och om du inte kan se vissa färger. Det är en förbättring mot originalet som hade färre alternativ. Skulle du tröttna på alla nymodigheter kan du med ett knapptryck byta tillbaka till den gamla grafiken. Det är verkligen stor skillnad mellan de båda grafiklägena. Även om det är en funktion vi sett tidigare i Halo: Combat Evolve3d och Halo 2: Anniversary Edition är det perfekt för oss nostalgiker.

Om du kommit hit och inte riktigt vet vad Diablo är så kan man sammanfatta det ganska enkelt. Du intar rollen som en hjälte du väljer i början av äventyret. Det svåraste valet gör du direkt när du startar och har du ingen förkunskap kan det vara ett svårt val. Klasserna är väldigt asymmetriska i sina förmågor. Om du väljer barbaren är det närstrid som dominerar med stora tillhyggen. Spelar du som en Necromancer låter du andra göra jobbet åt dig. Skulle du välja Amazon klassen strider du på lite avstånd. Klassernas förmågor har egna anpassningar du kan göra för att din karaktär ska kännas din egen. Det är inte lika djupt som i Path of Exile men har en komplexitet som gör varje genomspelning unik. Du kan skapa riktigt udda karaktärsbyggen med detta system.

En svaghet i genren har alltid varit bristande förklaringar runt varför du dödar och hur du är så stark. I Diablo så lever mänskligheten i en värld mellan två världar. I årtusenden hade änglarna krigat mot demonerna. En ängel Inarius och en demon vi namn Lilith (huvudroll i Diablo IV) skapade tillsammans en ny värld som kallas Sanctuary. Det var en tillflyktsort för alla som var trötta på krigandet. Där skapades även de första människorna som var en blandning av demoner och änglar. De kallades för Nephalem och är central för inte bara protagonisterna utan varför de är så starka. De är dessa karaktärer som kan mäta sig med både änglar och demoner vi styr runt i världen. Konceptet i sig är inte unikt men vävs samman otroligt bra med designen och själva berättandet. Även om fokuset är på spelandet finns det ett stort och detaljerat världsbygge runt ditt monsterdödande.

Spelmekaniskt är det lika beroendeframkallande som det var förr. Du dödar demoner, levlar upp din karaktär och plockar upp loot. Även om du under äventyret repeterar denna process blir det inte gammalt. Jag ville konstant veta vad jag kunde hitta runt nästa hörn precis som jag ville när spelet släpptes för första gången på marknaden. Tack vare förbättringar är det mer följsamt går att köra i högre bildskärmsuppdateringshastighet och flyter på som en dröm. Om du vill spela med en handkontroll går även det galant. Grafiken gör denna process ännu mer underhållande. Skulle du vid något tillfälle känna dig svag kan du återställa dina nivåpoäng. Varje svårighetsgrad du kommer till när du klarar av alla spelets akter bjuder på egna överraskningar. Det finns ett högt återspelningsvärde både på högre svårighetsgrader eller med nya karaktärer.

Du kan också precis som i originalet handla och köpa föremål i städerna. Det finns även ett sätt att spela pengar. Du behöver inte oroa dig över mikrotransaktioner. I stället kan du satsa pengar på ett föremål med okända attribut och när du betalar får du föremålet och de attribut de slumpas. Jag brukade inte använda detta själv, men om du spelar som en karaktär med bonusar, som ger extra guld från fiender kan det vara värt det. Du kan också köpa hälso, manadrycker och portaler som används frekvent i detta äventyr. Ibland kan det bli lite trasigt då du snabbt kan samla på dig enorma mängder guld. Däremot finns den bästa utrustningen ute i världen och går inte att köpa. Spelmässigt kommer du konstant att återvända för reparationer, påfyllnad av drycker och spara föremål i kistorna. Denna spelloop fungerar perfekt än idag.

Mina problem med Diablo II är få och dessa är kvar även i denna remaster. Systemet för hur långt du kan springa är fortfarande ogenomtänkt och saknar relevans. Det andra som stör mig än idag är hur du ibland kan fastna i fienderna. När du levlat upp och spelar på högre svårighetsgrader blir mätaren inte kännbar. Du har förmodligen hunnit sätta så pass mycket poäng i den färdigheten att du inte behöver bry dig. Det finns också drycker du kan köpa för att slippa tänka på den. En förbättring som de däremot gjort är att inkludera alla ord av runor, som nu inte är begränsande till ladder utan möjligt att använda i alla andra lägen. Det här är toppen för alla som nu får tillgång till allt innehåll oavsett spelläge.

Diablo II: Resurrected är precis det jag förväntar mig av en ordentlig remaster. Ny grafik, inte för mycket ändringar i grundformulan utom när de behövs (även om jag önskat se två eller tre) och finputs runt kanterna. Jag har inga problem med utseendet på karaktärerna och har tack och lov sluppit serverstrul. Om Warcraft III: Reforged var en skamlig remaster på många sätt är detta ett föredöme. Trots att det inte spelar riktigt lika följsamt och bra som konkurrensen idag. Eller har ett lika fantastiskt stridssystem som Diablo III är det inte något som bör ignorerar. Det finns ingen annan del i serien som har lika bra design och konst vilket fångas galant i den nya grafiken. Det är mörkt, blodigt och otroligt detaljerat på samma gång. Detta actionrollspel bygger på ett recept som stått tidens tand väl. Gillar du actionrollspel eller Diablo kan du inte gå fel med denna remaster. Om Diablo som serie kunde säga oss någonting 21 år senare så vore det mord av demoner lönar sig.