Sonic Colours: Ultimate

Att vara Sonic-fan är sannerligen inte det lättaste. Ända sedan debuten 1991 har den i särklass snabbaste igelkotten genom tiderna radat upp fenomenala spel, inklusive några av de bästa plattformsliren som någonsin gjorts bara för att senare följa upp dem med rejäla bottennapp man som inbiten gamer knappt vill ta i med tång. Ibland med titlar som knappt ens är spelbara och som förmodligen på egen hand hade sänkt en mindre utvecklare för gott, för evigt förpassad till frysboxen för en långsam, skamsen och ensam självdöd. Sällan har den emotionella berg-och-dalbanan varit lika tydlig som i den här franchisen, det är tvära kast och superlativ och svordomar om vartannat och det är ju heller ingen hemlighet, att trots att flera av Sonic-spelen är rakt igenom usla så fortsätter ändå Sega att släppa nya titlar i en rasande takt. Det skall dock sägas att det är i de allra flesta fallen 3D som har varit det stora problemet, där har man inte alls lyckats med övergången från 2D utan det har i stället bjudits på den ena buggfesten efter den andra. Dessutom har man envisats med att fylla spelen med mängder av döda föremål och utfyllnadsinnehåll som må se imponerande ut på håll men som egentligen bara är i vägen och utgör ytterligare underlag för både buggar och dålig spelmekanik.

Förväntningarna var därmed synnerligen låga när jag på nytt snörade på mig löpardojorna i remaken av Sonic Colours. I grund och botten ett av de bättre Sonic-spelen i 3D enligt eget tycke men det var förstås över tio år sedan nu och på ett Nintendo Wii. Det har med andra ord runnit oerhört mycket vatten under broarna sedan dess och min fråga till mig själv var som alltid när det kommer till remakes; hur relevant är det här nu? Varför skulle jag vilja spela ett tio år gammalt Sonic? Nog för att det kommer att vara snyggare och flyta på bättre men sedan då? Vilka är incitamenten? Och precis så är det väl också jag känner efter att ha tillbringat lite kvalitetstid med fartdåren i imponerande högupplösta grälla miljöer. Visst är det utan tvekan en klart bättre version av ett spel med ett antal år på nacken. Men det var samtidigt ett spel som trots allt var helt okej redan när det kom så det är med andra ord inget som får mig att flyga ur stolen i extas direkt.

För den som inte var med då när det begav sig så är storyn, om man nu ens kan kalla det story att Sonic och Tails har landat på någon form av intergalaktisk nöjespark där antagonisten Dr. Eggman huserar. Till sin hjälp har han diverse utomjordiska arter, så kallade Wisps med olika egenskaper och som tillsammans skall utgöra den kraftkälla som behövs för att den bedrägliga Äggmannen slutligen skall kunna sparka liv i den hjärnkontrollerande jättelaser han ämnar använda mot Jorden i sin plan att ta över världen. Sonic måste i sin tur stoppa denna megalomaniska herre innan det är för sent och för att kunna sätta käppar i hjulet för den diaboliska Äggfarbrorn så tvingas han ta sig igenom de sex enorma åkattraktioner som bjuds i Sonic Colour: Ultimate. Här kan Sonic ta kontroll över de olikfärgade "Wisparna" och använda dem till sin fördel. De vita fyller på boosten, de gula förvandlar Sonic till en borr, de turkosa resulterar i en laser som skjuter Sonic i valfri riktning, de orangea utmynnar i en raket och så vidare. De fungerar helt enkelt som power-ups i spelet och ger en välkommen variation i en spelupplevelse som annars är väldigt linjär och utan några större överraskningar.

Självklart skall det samlas prylar av olika slag. Dels förstås, de vid det här laget välkända ringarna men även mynt och tokens som fungerar som en slags in-game-valuta. För egen del helt ointressanta då butiken minst sagt lämnar en hel del att önska. Att riskera att misslyckas med en hel bana bara för att kunna byta färg på Sonics skor var snabbt uteslutet. Hade jag kunnat uppgradera så hade det såklart varit en helt annan femma. Kanske ett par dojor med bättre stats, som gjorde mig ännu snabbare eller ett par som gjorde att jag inte tappade fart när jag krockade. För som i alla Sonic-spel gäller det förstås att springa som om ens liv hängde på det och det är lika viktigt med en bra acceleration som hög toppfart. Hemligheten är att inte tappa tempo men det är förstås lättare sagt än gjort med alla hinder som envisas med att dyka upp när jag väl fått upp farten. Sedan kan jag förstås tycka att en mjuk bakelse dränkt i choklad inte borde utgöra något större hinder när jag kommer som skjuten ur en kanon med ett fotarbete som hade fått Usain Bolt att omgående kasta in handduken och låsa in sig på sitt rum men många hinder kan man ändå springa igenom.

Inte för att det längre är hela världen att krocka eller att falla handlöst ner i en avgrund för till skillnad från originalet så har Sonic nu oändligt med liv och kan därmed dö precis hur många gånger som helst. Visst påverkar det tiden och eventuellt omöjliggör planen att nå "S-ranking" eftersom man förlorar alla ringar men för den som bara vill ta sig igenom banorna och inte bryr sig om att slå det där personliga rekordet så är det fritt fram att experimentera med alternativa vägar och metoder. Man kan dessutom även få extraliv genom Tails numera, vilket gör att man inte ens förlorar sina insamlade ringar. Det gör i sin tur Sonic Colours: Ultimate till ett nästan parodiskt enkelt spel. Den korta speltiden på fyra till fem timmar kombinerat med infinita antal försök i ett spel som i grunden oftast redan är relativt enkelt gör att den totala upplevelsen blir mer av ett kul tidsfördriv snarare än en svettig utmaning, vilket oftast var fallet i tidigare titlar och förstås även i originalet. Personligen tycker jag att det är en briljant lösning, att de som vill "hundraprocenta" spelet fortfarande måste överväga riskerna men att vem som helst också kan hoppa in och spela helt utan frustration, stress och press. Det gör Sonic Colours: Ultimate till ett utmärkt val för både rutinerade rävar och yngre generationer och vill man sparka upp tävlingsnivån ytterligare så finns även det nya spelläget Rival Rush, där man tävlar mot Metal Sonic. En "time trial" helt enkelt. Det är dock endast ett antal banor som är tillgängliga i denna spelform.

Grafiskt är det en färgfest utan dess like. Skarpt, detaljerat, lekfullt och intagande. Nog för att originalet såg bra ut på sin tid men det här är förstås något helt annat. Att gå från 480p till 4K har gjort under för spelupplevelsen och framför allt märks det i höga hastigheter där farten verkligen känns. Tyvärr kan inte samma sak sägas i filmsekvenserna som känns direkt konverterade från gammal teknik, endast uppskalade till HD. Det är en markant skillnad i kvalitet och det är väl häpnadsväckande i sig, att utvecklaren inte orkade fixa till det när man ändå var i farten. Tack och lov påverkar det ju inte gameplay men det kan ju knappast ha krävt alltför mycket jobb kan man tycka men så är det i alla fall och det är en plump i protokollet då differensen är så pass stor. Musiken är precis som spelet hysterisk, snabb och over-the-top och den har remixats den nya utgåvan till ära. På vissa banor är de elektroniska tonerna trallvänliga och småmysiga för att på andra plötsligt gå bärsärkagång och få adrenalinet att pumpa i kroppen.

Ibland bråkar kontrollen, precis sådär som vi är vana vid att den gör i Sonic-spel. Konstiga knappval som gör att man tvingas använda samma kommando för två olika aktioner eller bara stelt och oprecist plattformande i allmänhet, i 2D-läge i synnerhet. Plattformandet gör också att tempot ofta rubbas och den där riktiga känslan av riktigt vansinnigt hög hastighet uteblir. De ofta återvunna bossarna som avslutar varje bana är väl okej men i ärlighetens namn rätt medelmåttiga och de utgör heller inga större utmaningar. Okej är väl också sammanfattningen när Sonic Colours: Ultimate skall summeras. Det är helt okej. Det är tveklöst det bästa Sonic-spelet på många år men det är å andra sidan en remake och tillför därmed inget nytt. Det har franchisens sedvanliga tillkortakommanden med frustrerande kontroller och spelmekaniska kluvenhet mellan 2D och 3D men det bjuder samtidigt på lysande och lättsam underhållning som passar alla åldrar. Oavsett om du har spelat originalet eller ej så är det inget som kommer att skaka marken du går på men du kommer heller inte att bli besviken.