För mig, har det alltid funnits plats och tid för att djupdyka i spe,l av den här typen som ett slags avbräck från alla den hyperrealistiska simulatorracing som jag pysslat med på ett eller annat sätt sedan 2004. Jag har vid mängder av tillfällen varvat exempelvis GP Legends med Mario Kart 64, eller GTR 2 med Twisted Metal eller Mashed: Fully Loaded och när Crash Drive 3 nu släppts, har det fungerat på samma sätt. Jag har växlat mellan att pressa och trimma varvtider i Automobilista 2 i Gamereactors Racingsimulator med att jaga enorma badbollar i min toktrimmade, nitro-utrustade pansarvagn (haha) och även om det här spelet knappast är fritt från bekymmer eller minuspunkter, är det roligt. Stundtals hysteriskt roligt.
Crash Drive 3 är som ett saligt hopkok av Twisted Metal, Trackmania, Pilot Wings samt Rocket League och det handlar om att man deltar i "matcher" som äger rum på stora, öppna fria banor där olika typer av utmaningar dyker upp. Hoppa genom ringar, släck eldar med vattenstänk, volta över enorma riddarslott, jaga en gigantisk badboll, stjäl kungens krona och smit från de andra förarna. Så brukar det se ut, och när 12 stycken bilar jagar samma mål, vräker sig fram, pressar sig igenom passager, voltar genom luften och flåsar på med nitro så att bilarna liknar brinnande missiler - är det enkelt att brista ut i gapskratt. Racingen är sekundär, här. Att lära sig att perfekt kontrollera bilen under sladd genom att balansera bromsen och gaspådraget i förhållande till handbromsen - är på det stora hela rätt oviktigt, särskilt när det kommer till de utmaningar som delas ut, och det finns något befriande i det.
Spelmekaniken är däremot inte så simpel som man kanske kan tro, det finns ett visst djup här och för den som verkligen vill lära sig allt om bilarnas fysik, finns det absolut möjlighet till det. Jag har spelat Crash Drive 3 till Switch samt till min Iphone 12 Pro och har haft en del problem med touch-kontrollen i iOS-versionen medan Switch-utgåvan känts alldeles utomordentligt enkelt att spela. Gas, broms, handbroms, nitro... Det mesta handlar om att använda boost-funktionen rätt för att maximera farten och samla på sig tillräckligt med hastighet för att flyga så långt som det bara går i de många hoppen som finns utspridda på de olika banorna, och det går även att göra diverse trick i luften, som volter och annat.
Lyckas man med utmaningarna, om man kommer först samt sätter en massa snygga hopp så delas det såklart ut pengar som det går att uppgradera sitt fordon med, eller köpa nya. Om den rostiga muskelbilen med krockade framskärmar som man startar i inte känns "rätt", går det exempelvis att låsa upp en pansarvagn som man sedan kan trimma bortom all rimlighet för att sedan brassa runt i 200 km/h, på bredställ, och pumpa nitro-knappen inifrån en tank. Vilket såklart är hysteriskt, i sig. De olika banorna, eller världarna, låses upp allt eftersom man vinner och samlar på sig poäng och progressionen i Crash Drive 3 känns bra, balanserad och lagom utmanande.
En annan del i detta spel som jag verkligen gillar är hur sömlöst det känns att kliva från offline till online och hur snabbt det går att koppla upp sig mot en online-server och ge sig i kast med de olika utmaningarna. Få titlar till framförallt Switch känns såhär problemfria och ultrakvicka när det kommer till online-spelande, faktiskt. Detta tror jag har en hel del att göra med att grafiken är supersimpel. Delvis är väl detta en designfråga och därmed medvetet men när man testar Crash Drive 3 till framförallt PC eller PS4:a känns det tekniska väldigt rudimentärt. Skärmuppdateringen är inte heller felfri utan hackar till, lite här och där vilket är tråkigt i ett spel som är beroende av tempo och speed på det sätt som detta är.
Crash Drive 3 är inte spektakulärt, eller nyskapande. Eller särskilt fantastiskt. Det är inte snyggt, heller och ljudet är inte särskilt bra. Men det är kaotiskt, erbjuder ett roligt upplägg och en skoj mix mellan en rad andra racingtitlar och jag har skoj medan jag spelar. Det behövs urflippade racing-party-titlar som detta, speciellt med tanke på hur seriös och realism-törstande racinggenren i allmänhet börjar bli.