Dungeons & Dragons: Dark Alliance

Jag gillar tankiga karaktärer och valde direkt Bruenor Battlehammer som min hjälte i Dungeons & Dragons: Dark Alliance. En bastant dvärgkrigare som klarar allt fienden slungar mot mig, enligt utvecklarna. Efter att har spenderat närmare 20 timmar med spelet, känns det nästan som att jag skulle vilja stämma dem för uttalandet, för det känns snarare som jag försökt ta mig an troll, orcs och allehanda oknytt med en bräcklig porslinstomte. Åtminstone när jag spelar ensam.

För Dungeons & Dragons: Dark Alliance är ett utpräglat co-op-spel. Tanken är att du ska gå på äventyr med goda vänner för att tillsammans samla loot, dänga bossar och röja er igenom en fantasyvärld baserad på Dungeons & Dragons-universumet. Tyvärr finns det dock otaliga hinder utlagda längs vägen som effektivt hindrar nästan alla former av underhållning. Det inkluderar bland annat rollspelsvärldens (penna/papper) möjligen djupaste spelvärld, där egentligen ingenting överlevt till detta äventyr som känns som slentrianfantasy med trista mellansekvenser. Det hade jag dock kunnat leva med om jag fått loota och ha kul, men även detta har utvecklarna motarbetat.

Om vi börjar med min kämpande Bruenor Battlehammer, så är det helt hopplöst att slåss mot stora mängder fiender. Det är väldigt svårt att träffa precis den man vill slå på, och om du istället låser fast siktet på en viss ruskprick glider kameran omgående nära mot din rygg. Det gör direkt att du inte längre ser vad som händer bakom din karaktär och mer än en gång kommer du att dö av fiender du aldrig ens såg. Och varenda gång du dör åker du tillbaka till din senaste checkpoint, som tyvärr ofta tenderar att vara orimligt långt bort eftersom du får sämre loot om du väljer fler checkpoints.

Som för att göra allt värre för den ensamme spelaren, har utvecklarna lagt in specialattacker för grupper som underlättar när det blir hett om öronen. Men en spelare är ju ingen grupp och du får vackert finna dig i att helt enkelt inte kunna använda dessa, samtidigt som du heller inte har någon som kan hjälpa dig med fiender som attackerar bakifrån. Striderna är till råga på allt en mycket inexakt vetenskap och jag fastnar ibland på fiender samt att det är alltför godtyckligt att kasta sig åt sidan för att undvika attacker. Att det även finns en del buggar gör heller inte striderna roligare. Påbörjade attacker går till råga på allt inte avbryta, vilket ger styltiga bataljer där din karaktär ofta gör något annat än du egentligen skulle vilja.

Tyvärr är inte ens nytt loot en lösning på problemet. Av oklar anledning har nämligen utvecklarna noga studerat framgångssagan Anthem (OBS! Ironi) och tagit dess loot-system. Det betyder i praktiken att du inte kan använda den där nya superyxan du hittade förrän du klarat uppdraget du håller på med. Du får helt enkelt harva på med suboptimala grejer tills du manuellt kan granska allt du fått och sedan använda det. Stänger du av spelet innan en bana klarats av, förlorar du alltså allt.

Lägg till detta att bandesignen är totalt oinspirerad med snarlik utformning bana efter bana. När du kommit på hur det fungerar med att spränga upp saker och dra i spakar, får du sedan göra detta om och om igen. Sidouppdrag erbjuds visserligen, men även dessa är helt odynamiska och jag känner mig aldrig duktig när jag hittar hemligheter eftersom allt är så uppenbart.

Inte ens grafiken är välgjord, och det här hade inte varit snyggt till en Playstation 4 eller Xbox One. Att spela det till PC eller moderna konsoler gör att det blir plågsamt tydligt vilket primitivt spel det faktiskt är. Primitiv grafik kan dock såklart ändå vara snygg om den är väldigt välpolerad, men inte heller detta är sant i det här fallet. Tvärtom kommer du stöta på mängder av texturer som liksom hoppar fram och blinkande polygonsprickor under resans gång.

Spelar du Dungeons & Dragons: Dark Alliance tillsammans med andra, blir det lyckligtvis aningens trevligare. Då har du plötsligt någon som kan täcka din rygg och varna dig för fiender som attackerar bakifrån. Ni får även möjlighet att göra gemensamma superattacker vid behov, och kan lägga upp strategier. Men övriga problem kvarstår såklart, men eftersom ni inte lär dö lika ofta som grupp, så försvinner också mycket av den frustration som annars uppstår. Med det sagt, dessa positiva ord bör inte förväxlas med spelglädje, för det är ändå något det är ganska knapert om här.

Dungeons & Dragons: Dark Alliance har kallats en andlig uppföljare till Baldur's Gate: Dark Alliance, vilket släpptes år 2001. Det fick en nyutgåva tidigare i år, som jag faktiskt skulle rekommendera framför detta spel. Även om sistnämnda visar sin ålder, är det fortfarande ett roligt spel att röja sig fram i tillsammans med en god vän. Det här är istället för spretigt, ogenomtänkt och trögt. Är du verkligen sugen och har Xbox Game Pass, så passa på att testa eftersom det ingår. Annars är det helt enkelt inte värt pengarna, skaffa Baldur's Gate: Dark Alliance istället, eller ännu hellre Warhammer: Vermintide 2 som är bättre på precis alla sätt och vis.