Evil Genius 2: World Domination

Gillar du film som Despicable Me, Austin Powers, James Bond och spel som Theme Hospital, Overlord, Dungeon Keeper, Tropico och Evil Genius. Om svaret är ja så kan du glädjas åt att Evil Genius 2 lånar friskt från alla dessa. Du intar rollen som en superskurk som vill nå världsherravälde i vad som kan liknas vid ett Dungeon Keeper tematiserat efter gamla Bond-filmer. Spelet lånar inspiration friskt från filmvärldens skurkar, smälter ner det med lättsam humor och en igenkännbar spelmekanisk inramning. Detta öppnar för totalt kaos och en del skratt under spelets gång.

Det är också en relativt trygg uppföljare till originalet från 2004. Det här spelet är ett samlingsverk av alla klyschor om skurkar du kan tänka dig. Allt från hajfällor, ondskefulla domedagsvapen och underjordiska baser finns med. Om du spelat originalet känner du säkert igen dig i beskrivningarna och om du inte gjort det kommer en kort sammanfattning.

I Evil Genius 2 har det inte hänt så mycket som du först kan tro. Rebellions mest kända för spel som Sniper Elite och Alien vs Predator köpte upp rättigheterna för denna serie från Elixir Studios 2006. Här har du något fler medel än tidigare oavsett om det rör sig om världskartan eller byggandet. En nyhet jag gillade var den legitima sida av din ondskefulla bas. Där du bygger ett kasino, lurar agenter som försöker infiltrera den hemliga basen och annat. Du kan till och med be dina anställda att lura turister på pengar. Jag kan inte trots en del gamla koncept frångå hur pass bra Evil Genius 2 fungerar i en nutida kontext. Det görs inte så många spel som liknar Dungeon Keeper idag även om det släpptes ett par de senaste åren. Idag är det närmsta jämförelserna War for the Overworld, Dungeons och spel som inte ens är i samma genre som; Tropico, Xcom 2, och Two Point Hospitals. Det finns en hel del olikheter som skiljer dessa spel åt men i Evil Genius 2 hittar du aspekter från alla dessa.

Evil Genius 2: World Domination vilar stadigt på ett antal grundstenar. Det första är dina arbetare. Du kommer ingenstans utan dessa och du kan både skaffa fler mot pengar annars rekryteras de automatisk med jämna mellanrum. Du behöver ta hand om arbetarnas behov som sömn, mat, moral och annat. Dessa kan sedan träna sig i träningsrum till specialister i fyra kategorier som exempelvis tekniker, forskare, soldater och kasinopersonal. Alla kategorier har flertalet yrkesroller du kan använda dig av. En stor del av spelet går ut på att låsa upp dessa klasser för att gynna din bas. Den andra pelaren som är central är forskning, när du har forskare kan du sedan forska fram nya byggnader och förbättringar till undersåtarna. Den tredje pelaren som är central är världskartan som påminner om något du ser i Xcom. Den här dualiteten mellan basbygge och karta är ett bekant och beprövat system som fungerar bra. Du bygger baser i delar av världen och kan sedan utföra uppdrag som att råna banker, skjuta ner flygplan. Tyvärr är allt textbaserat på världskartan men det är här du tjänar pengar, minskar hur intensivt fienderna letar efter dig. Den fjärde pelaren är superskurken.

Det som först slog mig när jag valde en av de fyra spelbara karaktärerna var att karaktärerna är designade för olika spelstilar. Du har fyra kampanjer som skiljer sig åt en aning, både sett till tema, narrativ och mål. Det gör att Evil Genius 2: World Domination har ett visst omspelningsvärde. Väljer du att spela som Red Ivan är dina undersåtar mer kapabla att försvara basen. Spelar du som Max (En blandning av Blofield och Dr. Evil) kan du rekrytera fler arbetare och tjäna massor med extra guld jämfört med de andra. Väljer du spionmästaren Emma som sitter i en robotstol är fokuset att lura bort fientliga spioner enklare och att vara mer effektiv på världskartan. Eller väljer du Zalika som jag valde i min första kampanj spelar du som en ondskefull forskare där fokuset är på fällor och forskning. Fällorna är alltid en höjdpunkt i spel som dessa och Evil Genius 2 är inget undantag.

Spelmekaniskt smälter alla de olika delarna ihop till en bra helhet som är både roande och skapar ett beroende. Det gör ingenting att designen är färgstark, lite blockig och enkel, kanske snarare tvärtom. Evil Genius 2: World Domination lyckas sälja att du är en skurk i en värld av spioner och superskurkar utan mörkret som annars är en del av genretypen. Även fienderna som är en rad spionorganisationer som jagar dig är ytterst färgstarka. Under spelets gång kommer de att kasta superagenter mot dig som har mycket hälsa, unika förmågor och aldrig kommer ensam.

När en fiende invaderar din bas måste du låta dina undersåtar, unika karaktärer, fällor och superskurken du valt - ta hand om detta. Till din hjälp har du också möjligheten att trycka på en enorm röd varningstriangel som startar ett alarm. Det är lika roligt varje gång att se basen gå ner i ett larmläge med dova röda syrener och alla människor som springer runt i panik medan dina soldater letar efter inkräktarna. Inkräktarna kommer naturligtvis att variera beroende på svårighetsgrad, hur långt du är i kampanjen och vem som anfaller. Det gemensamma är att de vill döda din superskurk och förstöra basen på olika sätt.

Ibland försöker de sätta eld på basen, fästa explosiva ämnen på dina reaktorer eller stjäla ditt guld. Oavsett vilket mål de har kan du inte tillåta att de förstör dina ondskefulla planer. Därför är det viktigt att du hela tiden håller koll på både din bas och din världskarta. Ibland vet du när agenter kommer, ibland annonserar de det själva men i vissa fall vet du inte alls om det. De kan också ta dina undersåtars kostymer och då behöver du kameror och markera dessa individer manuellt för att dina undersåtar ska veta vad de ska göra med fienden. Du kan också ställa in hur dina undersåtar ska agera i olika zoner eller rum.

En betydande del av Evil Genius 2: World Domination handlar om dynamiken mellan världskartan och basbyggandet. Nästan varje operation på världskartan kostar undersåtar från olika kategorier som inte återvänder. Det gör att du behöver tänka till när, var och hur du spenderar resurser och manskap för operationer utanför din bas. Om du skickar hela din vaktstyrka på uppdrag samtidigt som en superagent anfaller din bas - blir det svårt att klara livhanken. Fiendens agentsorter kommer i olika former och kan öppna dörrar, sabotera fällor och sätta eld på halva basen. Du behöver muskler för att mota bort en del hot. Att bibehålla en balans mellan manskapet i basen och de du skickar iväg på operationer är centralt för att du ska kunna lyckas i spelet. Jag vill dock betona att spelet är rätt snällt och du kan återhämta dig även om det ser dystert ut. Det enda du måste undvika är att din superskurk faller i strid. Om det händer är det "game over" precis som i föregångaren.

Karaktärerna som du möter är viktiga. Även om dina undersåtar i soldatform kan dela ut skada är det ingenting mot en del specialkaraktärer som kan tjäna dig. Dessa rekryteras via uppdrag och en favorit var Jubei som också finns med i det första spelet. Han kan teleportera sig runt kartan och förvandla sin stav till ett elektriskt laddat vapen av massförstörelse-typ. Åldern har inte varit snäll mot honom och han klagar konstant.

När jag blickar tillbaka på min tid med Evil Genius 2: World Domination är det detaljerna jag minns allra mest. Alltifrån hur dina arbetare behöver gå igenom en rondelldörr om och om igen för att bli kasinoarbetare till att tortyren av fiender består av att kittla fötterna. De är för många för att återge här men detaljerna stärker denna titel något enormt. Dina undersåtar har också karaktärsdrag som är unika för varje en av dem.

Trots styrkor som klockren humor, bra spelmekanik och härlig retroestetik så finns det en grupp svagheter utöver det jag redan nämnt. Det finns lite för få öar att välja som sin bas. Spelet hade vunnit på att ha två till tre extra. En annan svaghet är att vad supervapnen gör är inte helt tydligt för dig som spelare varav en var lite av en besvikelse. Det handlar om hur information presenteras vilket fungerar bra ofta men inte alltid (användargränssnittet kan behöva en uppdatering). Däremot är de inte klicka och vinn som i föregångaren utan du bygger dessa i steg uppåt i basen.

En del av uppdragen har lite för många uppgifter, också, där du ska skicka iväg manskap till tre-fyra markörer på kartan för att klara av målet. Det kan liknas lite vid fetchquests i andra spel. Det tar tid att skicka manskap via helikoptern, du måste se till att du inte har för mycket uppmärksamhet från fienden och vänta medans manskapet utför varje uppgift. Det är rätt ointressanta inslag i uppdragen och du får betala mycket manskap under en lång tid för att få belöningen eller fortsättning på dessa. Ett argument kan göras för att det ökar utmaningen och låter dig bygga mot något och hela tiden jobba mot målet, men det finns bättre sätt att göra detta på.

Evil Genius 2: World Domination känns lite som att spela skurken i en Austin Powers-film (om något barnvänligare). Det är tramsigt, märkligt, roligt, utmanande, kaosartat och alla karaktärerna är karikatyrer och klyschor på figurer vi alla stött på inom popkulturen, vid något tillfälle. Jag skulle beskriva detta som lite nyhetsfattig men trogen sitt ursprung. De nyheterna som finns hjälper till att få spelet att stå på egna ben idag.

Kan du stå ut med ett inte helt perfekt användargränssnitt och lite låg svårighetsgrad. Gillar spel med humor där du är boven i dramat som i Dungeon Keeper, Tropico, Destroy all Humans och Overlord är detta ett spel jag inte tycker att du ska missa. Kan utvecklaren ordna upp problemen med användargränssnittet och lägga till lite mer innehåll kommer Evil Genius 2: World Domination att vara fulländat, snudd-på. Om du, som jag, velat prova på livet som superskurk i en tid av klantigt färgstarka spioner och domedagsvapen så är detta ett givet val.