Call of Duty 3

"Vi kom hit till Frankrike för att äta munkar och dricka kaffe. Nu är det så att Nazisterna redan druckit upp allt kaffe och ätit upp alla munkar vilket betyder att vi måste sparka deras stjärtar!"

Sergeant Richardssons informativa peppningssnack samma morgon som vi sätter av mot Chambois är lika töntigt som han är. Han tuggar tobak, svär och pratar om hur grymma soldater vi är. Jag bryr mig inte utan gör istället allt för att hålla bajset inne. Runt oss viner gevärskulorna och granatsplittret regnar som konfetti över den plats bakom en massiv stenmur där jag krampaktigt kurat ihop mig.

På andra sidan muren har tyskarna belägrat sig i en kyrka, utrustade med granater i överflöd och två stavimonterade kulsprutor. Vi må vara överlägsna i antal idag, men ruskigt underlägsna när det kommer till utrustning, kännedom om terrängen samt omgivningens strategiska fördelar.

Juni 1944. Normandie var en stor framgång för de allierade och tyskarnas armé hade reducerats avsevärt. Amerikanerna, kanadensarna, fransmännen och britterna rycker fram mot Paris. De allierade med Montgomery och Patton i spetsen gillrar fällan kallad "The Chambois pocket" där de låser in och omringar de tyska styrkorna genom att belägra området omkring de fyra städerna Trun, Argentan, Vimoutiers och Chambois.

Call of Duty 3 bjuder låter mig ta del av krigets slutskede, där många av de mest blodiga striderna ägde rum. De första två uppdragen i spelet kretsar kring de amerikanska styrkorna, medan storyn sedan hoppar vidare till ett franskt flygfält där jag får ta kontroll över O'Doyle, skotsk korpral. Eftersom striderna denna gång förs i västra Europa är ryssarna från de två tidigare spelen inte med. Istället har de ersatts av en grupp polska pansarvagnsmaskinister med svår dödslängtan och usel humor.

Uppdraget "The Forest" är det bästa i hela Call of Duty 3 och tveklöst ett av de mest lyckade kapitlen i serien. En grupp franska ingenjörer tillsammans med en liten trupp infanterister har spårlöst försvunnit i skogen utanför Chambois. Det blir spelarens uppgift att flankera en tysk befästning tillsammans med åtta andra soldater och med hjälp av en älgstudsare (kaliber 30) skjuta ned tyskarnas scouter medan de andra i plutonen rycker fram. Givetvis är känslan av att gömma sig bakom en sten, i en skog där spelytan mäter den dubbla storleken mot för tidigare uppdrag, och lurpassa på smygande tyskar genom kikarsiktet, väldigt beroendeframkallande.

Call of Duty 2 var ett superbt spel. Jag trodde absolut inte att Call of Duty 3 skulle bli lika bra. Dels för att utvecklingsstudion är en annan än tidigare, men även eftersom spelet bara tagit 11 månader att göra. Men gud så fel jag hade. För Call of Duty 3 är det bästa spelet i serien hittills, och en förbättring av allt som gjorde de första två spelen så bra.

Spelkontrollen är välbalanserat exakt, intensiteten är högre än någonsin, utmaningen hög, ljudet är strålande och variationen oöverträffad. Treyarch har varit smarta och istället för att dela upp spelet i tre delar kastar de spelaren mellan de olika arméerna i en mängd olika uppdrag. Ena stunden minerar jag bränslesilos med assistans av den franska motståndsrörelsen, nästa smyger jag från buskage till buskage med ett prickskyttegevär i en snårskog strax utanför Falaise. De olika uppdragen, som olika soldater i tre olika arméer innebär givetvis också (som vanligt) att vapenvariationen är helt fantastisk. Från den plågsamt välmodellerade Garanden till britternas Kaliber 30-studsare är Call of Duty 3 ett smörgåsbord för den vapentokige krigsfetischisten.

Precis som i tidigare spel är Call of Duty 3 extremt linjärt och framförallt från början tungt skriptat. Treyarch har dock gjort ett imponerande arbete med att stiligt maskera de mest snitslade avsnitten av spelet genom att bygga ut miljöerna ytterligare rent visuellt. Det spelar faktiskt ingen roll att jag bara kan röra mig längs en utstakad väg på flera av de mer tätbebyggda miljöerna då allt runtomkring mig lever. Call of Duty 3 är betydligt mer organiskt än tidigare och rent atmosfäriskt överlägset allt annat i genren. Grafiken har förbättrats avsevärt och det märks tydligt att Treyarch denna gång nyttjat mer av hårdvaran i Xbox 360 i jämförelse med föregångaren.

Nytt för del tre är ett antal strider utformade som så kallade "Quick Time Events". Ett antal gånger under äventyrets gång springer man in i ett våldsamt handgemäng med en överrumplad tysk soldat. Dessa På ett antal ställen under själva slagsmålet dyker det upp symboler föreställande olika knappar. För att smiska tysken och överleva måste man snabbt trycka på de knappar som visas. Detta är ett beprövat sätt att skapa avbrott i tempot och spelmässig variation, något som fungerar mycket väl.

Multiplayerläget i Call of Duty 3 är helt nytt i jämförelse med föregångaren. Nu delas varje lag in i en rad olika karaktärsklasser där varje klass har olika färdigheter/specialiteter. Varje spelare i varje karaktärsklass blir också bättre och bättre ju mer man spelar, vilket fungerar ypperligt och innehåller en snudd på perfekt balans. En stor förbättring i direkt jämförelse med Call of Duty 2 alltså...

På det minimala minuskontor finner vi några riktigt tråkiga fordonsmoment där man tar kontrollen över en extremt svårkontrollerad jeep som liksom flyger fram flera decimeter ovanför vägbanan. Även den artificiella intelligensen hos ens medhjälpare kan ibland kännas lite väl korkad, men inget som märkbart stör det strålande helhetsintrycket.

I slutändan är Call of Duty 3 ytterligare en kritvit fjäder i hatten för Activision som idag inte bara regerar subgenren utan redan krossat allt tänkbart motstånd i form av Medal of Honor och Brothers in Arms. Till Xbox 360 finns det bara ett fåtal spel överhuvudtaget som kan mäta sig med den briljanta produktionskvalitet som Call of Duty 3 erbjuder. Treyarch har lyckats med konststycket att på 11 fjuttiga månader framställa ett tio timmar långt actionepos med audiovisuella kvaliteter som går utanpå det mesta.