Saints Row: The Third - Remastered

Saints Row började sin bana som en tämligen välgjord Grand Theft Auto-klon för 14 år sedan. Det stack dock ut från mängden tack vare att Volition tog sin skapelse seriöst och för varje ny del hände det massor både spel- och storymässigt. För den som missade en enda del, var det som att kliva in i en helt ny värld med ett spel som kändes som en helt ny serie. Kanske var nyheterna inför varje ny del till och med för stora, så Saints Row snart inte längre kändes som Saints Row, och det sista spelet som fortfarande var någorlunda förankrade i seriens ursprung var Saints Row: The Third.

Seriens bästa del är Saints Row 2, vilket knappast kan beskrivas som någon gänglivsimulator - men ändå bjöd på en förvånansvärt tung story bland allt Jackass-inspirerat vansinne. Det gick att ta till sig äventyret och fansen spelade det i lika hög grad för berättelsen som för allt roligt det hade att erbjuda. När den tredje delen släpptes, hade vansinnet tagit över och storyn åkte definitivt baksätet i ett spel som erbjöd sådant inga andra spel gjorde, i överflöd dessutom. Det var bokstavligt talat en uppsjö av variation, valmöjligheter och hypersexuellt innehåll.

Johnny Gat, Pierce, Shaundi och resten av gänget från tvåan hade till stor del ändrat personligheter efter Saints Row 2, och gamla Stilwater var utbytt mot det betydligt större samt galnare Steelport. Ronin, Brotherhood och Sons of Samedi hade alla förintats i tvåan medan onda organisationen Ultor hade tagits över. Saker och ting såg ljus ut för 3rd Street Saints inför den tredje delen.

Saints Row: The Third - som ursprungligen släpptes år 2011 till PC, Playstation 3 och Xbox 360 - lät oss följa Saints i en ny kamp mot att bli en världsomspännande organisation med ett eget mediaimperium. Vi fick hjälpa till att kränga Saints-brandade energidrycker, Saint-klädmärket och mycket annat till allmänheten samt sakta men säkert ta över all konkurrens. Men säg den glädje som varar för evigt.

Huvudfienden i spelet är The Syndicate, under ledning av Philippe Loren. Loren är en tjusigt klädd och charmerande onding av klassiskt Bond-snitt, komplett med de båda kvinnliga livvakterna Viola och Kiki DeWynter vid sin sida. Loren har rekryterat tre gäng; Morningstar, Deckers samt Luchadores. Som du kanske anar blir det ditt jobb att sätta P för denne ruskprick i din roll som ledare för Saints. Och det kan bara göras genom otroligt överdrivet, puerilt och väldigt underhållande gängvåld. Så snart du tagit dig igenom genomgången av Saints Row: The Third - Remastered, väntar praktiskt taget oavbruten action.

Saints Row: The Third - Remastered är verkligen spelet för dig som vill ha en öppen värld med massor av saker av saker att göra, där en sammanhängande story inte är det viktigaste. Du kan vara vem du vill tack vare suveräna inställningsmöjligheter, köra vilket fordon du vill (själv fastnade jag för en flygande kvast som min strippliknande nunna kunde susa fram på medan hon besköt vanligt folk med tankeläsande bläckfiskar) samt utföra de mest bisarra minispel man kan tänka sig. Själv tycker jag fortfarande att försäkringsbedrägerierna är den bästa delen av spelet, men hur kul detta än är måste man ändå ställa sig frågan om det motiverar och gör remastern underhållande.

Svaret är lyckligtvis: "Japp!". Om än med brasklappen att remastern framför allt känns ämnad för de som ännu inte upplevt detta lite makabra spel. Det innehåller visserligen allt DLC som släppts, men särskilt mycket till en remaster tycker jag heller inte att det är egentligen. Med det sagt är det ändå på sin plats att påpeka att de förbättrade ljuseffekterna gör en enorm skillnad och en del av miljöerna är väldigt tjusigt återskapade. Att strosa runt regniga nätter och se neonet återspeglas i vattenpölar är bra mysigt.

Andra uppgrageringar tillför dock snarast problem. Jag har stött på vapenmodeller som smälter samman i händerna på min karaktär, frisyrer som mest liknar Minecraft-klossar och glitchade texturer. Detta får i sin tur mellansekvenserna att tappa rejält och de i grunden snyggt modellerade karaktärerna ser plötsligt ut att komma från hela andra spel. En annan bugg jag stött på gäller blodet som också tycks ha texturproblem och ofta är helt neonrött.

Denna remake känns som ett sätt att få Saints Row-fansen tillbaka, samt ett försök att få nya att upptäcka serien. Men i slutändan är Saints Row: The Third - Remastered en remaster verkligen ingen efterfrågat och den imponerar heller aldrig. Det fansen verkligen velat ha är ett nytt spel, men trots det har de matats med nyutgåvor av de båda senaste delarna mer än vad som är rimligt (vi recenserade Saints Row: The Third så sent som förra året, då vi även recenserade Saints Row 4 för tredje gången...). Även om mycket grafik fått sig ett ansiktslyft, är annat snarare fulare än tidigare. Saints Row: The Third är dock fortfarande ett genuint roligt spel, precis som det var år 2011. Men om vi verkligen behövde även denna utgåva, är jag mer osäker på?