Children of Zodiarcs

Children of Zodiarcs är en titel jag personligen missade när det initialt släpptes till Ps4 och PC 2017; ett av flera till synes lyckade Kickstarter-projekt som genom fans försöker injicera lite liv i en kanske nischad genre. Jag är villig att hålla med om att taktiska JRPG-titlar är något vi idag knappast badar i så utvecklarna Cardboard Utopia valde att ta hjälp av törstiga fans. Även om det är ett spel som kanske inte recenserades när det först kom då så har vi nu har vi nu chansen att ta en närmare titt när spelet portats till ytterligare format som Xbox och Nintendo Switch.

Spelet är satt i världen Lumus, en plats av konflikt mellan klasser och ideologier med de ultrarika, fattiga, kulter och gäng. Mitt i detta har vi våra olika protagonister som är käcka tjuvar (med en oroväckande hög med död på sina händer) och deras jakt på antika artifakter med mystiska förmågor kallade Zodiarcs. Det är en simpel historia där vi följer den ambitiösa Nahmi först och främst genom kortkastande och tärningsrullande. Det är en överlag väldigt begriplig historia, men som faller lite på den klyschiga sidan och med många stunder av tveksamt kvalitativ dialog mellan våra karaktärer.

Den taktiska delen av Children of Zodiarcs är utan tvekan spelets styrka. Likt XCOM eller Final Fantasy Tactics har vi turbaserade strider, men det som särskiljer denna titel är kort och tärningssystemet som driver bataljerna. Varje karaktär har en hand med kort, upp till sju på en och samma gång. Dessa kort kan vara allt från attacker, förbannelser, trollformler eller passiva effekter av olika slag. Korten dras från en lek och används som vanligast ett kort åt gången. När vi väl valt ett kort med en önskad effekt mot ett mål så får vi sedan också rulla tärningar. Dessa tärningar modifierar attacken och dess utgång.

Om vi säger att Nahmi vill anfalla en vakt så kanske vi väljer kortet Knives out. Ett kort som låter oss på ett kort avstånd slunga knivar omkring oss. Dessa tärningar som vi kastar kan påverka allt från extra skada, till om vi efteråt kan dra ett nytt kort, ska få en hälsobonus efteråt eller ge extra skydd då vissa attacker, först och främst de på nära håll, kan kontras. Om vi inte skulle vara nöjda med resultatet på vårt kast kan vi ta upp till två tärningar för ett omslag.

Stridssystemet är väldigt lätt att förstå, vilket är väldigt lättande. Spelets gränssnitt är nedskalat tillräckligt så jag ganska kvickt lär mig se de olika kortens effekter och effektivitet. Variationen i den handfull mängd karaktärer vi kan kontrollera kompletterar varandra ganska väl också, som Pesters fokus på avståndsattacker med lite helning eller Brice som magiker som också kan förbanna motståndarnas tärningar eller också bra för att tunna ut grupper av fiender. Systemet är kompetent och har gott om potential, speciellt när vi längre in i spelet låser upp nya kort och tärningar vi kan välja och använda för att bygga föra bästa taktiska uppsättningar.

Men trots taktiskt intressanta djup så är det överlag ganska korta uppdrag vi beger oss på under spelets gång. Detta är inget direkt negativt då våra kortlekar bara räcker så länge, men många av spelets banor kan kännas oerhört kompakta och små. Ofta kan det vara en liten gränd eller ett rum eller två, där vissa uppdrag börjar med fiender väldigt nära inpå. Lite mer andningsutrymme med andrum hade jag stundtals föredragit. En märklig detalj är också att olika nivåer av höjd inte heller har någon som helst inverkan på attacker eller bonusar, trots att det finns gott om banor med just olika höjdnivåer, avsatser, låga hustak och så vidare. Men jag ska inte klaga, då de olika tillfällena vi slåss faktiskt känns rappa och stundtals intensiva där vi måste balansera alla valen vi gör även om vi kanske saker en dimension eller två på det taktiska.

Presentationen är också stundtals problematisk. Visuellt är det inga större problem, klara färger och tydliga karaktärer som lever upp till sin JRPG-inspiration även om det kan stundtals se lite simpelt ut. Omgivningarna kan dock ibland vara smått irriterande då objekt och väggar i vägen inte suddas eller liknande effekter för att underlätta, så jag får konstant snurra på kameran för att se vad som händer eller vart alla fiender är om det är ett lite tajtare utrymme med terräng. En annan detalj är att spelet helt saknar röstskådespeleri. Detta är inte en enorm förlust då de olika dialogerna antagligen inte hade räddats av lite röster.

För det som jag personligen hade störst problem med var just det väldigt simpla berättandet. Det tar knappast en genreexpert för att begripa vad som kommer hända med uppkommande förräderier och personliga draman. Inte hjälper det heller att jag hade ganska svårt att fatta tycker för de olika karaktärerna och deras personligheter. Det är långt ifrån det mest tajt skrivna spelet även om jag försöker dras in i världen och dess olika fraktioner och personligheter. Något som räddar upp situationen är musiken. Den var genomgående trevlig under äventyret.

Det är lätt att uppskatta spelet trots sina brister antagligen rotade i dess mindre budget. Antalet titlar av den här sorten som erbjuder ett unikt taktiskt stridssystem som detta kommer inte ofta nu för tiden och jag uppskattade min tid med spelet. Även om berättandet var på den simpla sidan så tyckte jag om att plöja mig igenom uppdragen, även sidostriderna som låter mig låsa upp mer kort och tärningar medan mina karaktärer successivt blir starkare. Det är ett för det mesta behagligt spel som lyckas med vad det önskar; charmig taktik för den som känner sig svält efter just detta.