Innan vi börjar sparka igång den här recensionen på riktigt ska vi klargöra en sak; från och med nu kallar vi spelet för Cadence of Hyrule. Den riktiga tiden (Cadence of Hyrule - Crypt of the NecroDancer Feat. The Legend of Zelda) är absurd. På grund av ren och skär lathet från min sida kommer jag alltså från nu använda endast Cadence of Hyrule. Bra. Då var det avklarat. Så, hur är Cadence of Hyrule? Direkt briljant, skulle jag vilja säga. Möjligtvis årets hittills bästa spel - till och med.
Men, vad är Cadence of Hyrule då? Om du någonsin har spelat Crypt of the Necrodancer vet du exakt vad du ska vänta dig här. Det är egentligen Crypt of the Necrodancer som utspelar sig i Hyrule, med allt vad det innebär. Du rör dig genom spelvärlden till musiken vilket skapar ett unikt sätt att spela på. I början fungerade det inte alls för mig. Inte för att jag inte har någon form av taktkänsla utan snarare för att mitt muskelminne ville spela Zelda samtidigt som spelet ville att jag skulle röra mig och slåss till musiken. Det resulterade i att de första kvartarna med Cadence of Hyrule resulterade i hårslitningar och gutturala vrål från mig när jag dog konstant.
På vissa sätt är det ett regelrätt Zelda, på andra sätt mer av ett pusselspel samt med en smula av roguelike inslängt också. Varje gång du dör tappar du vissa föremål och rupier, men det är ganska förlåtande då alla "viktiga" saker (sådant som pilbågen och andra föremål som behövs för att komma vidare) får behållas. Det är även som gjort för flera genomspelningar eftersom kartan inte ser exakt likadan ut varje gång du startar ett nytt spel vilket gör att ingen genomspelning utspelar sig på exakt samma sätt. Även om spelet i sig är ganska kort (jag vill aldrig att det tar slut), typ fem-sex timmar för att klara själva berättelsen, finns det såklart mer att göra för den som vill utforska varenda vrå, räkna dessutom med riktigt fin fanservice.
I klassiska bestyr är det en usling som måste besegras annars går världen under. Det görs genom att utforska världen och hitta de fyra magiska instrumenten som vaktas av elaka bossar. I direkt motsatts till klassiska Zelda-spel går det här att välja att spela som Link eller Zelda (och vid ett senare tillfälle Cadence också) där de olika karaktärerna har specialanpassade förmågor. Link har exempelvis en sköld direkt från start som kan användas för att reflektera fiendernas projektiler, något som visar sig vara väldigt användbart.
Inledningsvis trodde jag det skulle vara Crypt of the Necrodance med ett en liten klick Zelda men det går rätt snabbt tills jag inser att det här är mycket mer av det sistnämnda än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Vissa gånger känns det rätt och slätt som A Link to the Past blandat med lite Minish Cap och det är svinsvårt att inte bara helt försvinna in i Hyrules drömlika värld, ackompanjerat av superb musik. Bara grejen med att startskärmen delar samma ljudspår som Ocarina of Time fick mig att implodera av ren lycka första gången jag startade spelet. Musiken är, rakt igenom, ingenting annat än helt mästerlig. Vi snackar klassiska trudelutter omgjorda till riktiga kalasspår och varje område är en ren fröjd för både öron och sinne. Lägg därtill en grafikstil som blandar Minish Cap med A Link to the Past så är det bara att lägga sig platt och kapitulera på fläcken.
Cadence of Hyrule är briljant. Ett strålande spel som förvaltar allt jag normalt sett gillar med Zelda-serien och kombinerar det med beroendeframkallande spelbarhet, otrolig spelmusik, nostalgisk grafik och den där speciella Nintendo-magin som Brace Yourself Games har lyckats fånga. Har du en Nintendo Switch ska du definitivt äga Cadence of Hyrule - Crypt of the NecroDancer Feat. The Legend of Zelda. Det råder inga tvivel om att det är ett av konsolens bästa spel hittills.