Adventure Time: Pirates of the Enchiridion

Istället för det desto vanligare uttrycket "Easy as pie" utbrast huvudkaraktären Finn "Easy as childbirth", högt och ståtligt. Den mästerliga meningen var allt som krävdes för att jag skulle bli helt fast i Cartoon Networks barnprogram som släpptes runt 2013. Inspirationskällan för Adventure Time är Dungeons & Dragons och olika rollspel, så lika naturligt som att väckas mitt i natten av en svidande kissblåsa har TV-serien nu blivit TV-spel ett par gånger om. Programmet kör ett liknade manér som många Disney-filmer, det vill säga att vissa skämt är av vuxnare karaktär men som skickligt bränner förbi ett par barnöron och slår rakt in i hjärtat på snuskälskande fulgubbar. Nu har jag inte testat några av de tidigare spelen. När förhandstittarna skvallrade om ett genuint rollspel med liknande strider som Final Fantasy X förlagt i en öppen spelvärld kunde jag dock inte hålla mig längre, så nu efter ungefär åtta timmars speltid är jag redo att sätta ett betyg på Pirates of the Enchiridion.

Finn och Jake bor i den färgsprudlande världen Ooo i en mustig trädkoja som hade fått vilken sjuåring som helst att salivera friskt av avundsjuka. Vanligtvis brukar det charmiga radarparet vakna upp till en horisont av idylliska gröna slätter, men nu har världen svämmats över då det närliggande isriket har smält som dumlekolor i en bakficka. Tack vare de enorma vattenmassorna blir en båt det enda vettiga färdmedlet, så jag sätter fart på böljan med ambitionen att återställa Ooo till dess forna, desto torrare glans.

Inledningsvis så är det här piratspektaklet rätt så charmigt då alla röstskådespelare från serien är med och den tecknade stilen är väldigt vacker. Även humorn lyckas till en början när den är sådär självmedveten och välriktad - exempelvis när Finn börjar sjunga på en klassisk sjömanslåt under en båttur varpå Jake frågar om de verkligen ska sjunga hela tiden. "Naah man, that would probably get old pretty quick.".

Trots att jag är ett fan av serien och då rollspel är min favoritgenre ska det sägas ganska direkt att Pirates of the Enchiridion inte är någon välsmord titel. Utvecklarna Climax Studios har inte fått till något samspel emellan bild och ljud så efter både laddningsskärmar, mellansekvenser och strider så laddas inte röstskådespeleriet eller de rörliga bilderna in samtidigt. Dessutom laggar det till för jämnan och bilduppdateringen känns inte speciellt mjuk någon gång under hela äventyret. Kodarligan har väldigt mycket som måste skräddarsys och optimeras för att titeln ska kännas lite fräschare än soffmüsli, för det håller inte att år 2018 koda ihop en sörja som hade fått liknande kritik redan på Playstation 2-tiden.

Jag är av den kontroversiella åsikten att Final Fantasy X är det bästa äventyret i Squares rollspelsepos. Striderna i Adventure Time: Pirates of the Enchiridion är till stor del likadana som Tidus- och Yuna-äventyret, med en "overdrive"-mätare som laddas upp på olika sätt, passiva turbaserade dueller och ett stort fokus på att växla mellan läkekrafter och en attackerande offensiv. Visserligen är striderna barnsligt enkla, så till den graden att det inte krävs någon större taktik än att knapphamra attack efter attack tills någon av hjältarna behöver mumsa i sig lite första hjälpen-prylar. Ärligt talat har jag faktiskt inte dött en endaste gång i spelet, så målgruppen är nog lite yngre barn.

Även om fienderna jag möter är enkla så växer motståndet i en ganska bra takt, lagom fort för att det ska kännas betydelsefullt att ta en extra batalj för att dopa mina karaktärer. Det trendbrytande är att det inte räcker att träna sig till en ny färdighetsnivå för att bli starkare, utan jag måste spendera pengar för att uppgradera karaktärernas råstyrka, livmätare och förmågan att ducka för inkommande högerkrokar. Pengar tjänar man som enklast genom att svärdsvinga sönder strösseltäckta munkar och andra prylar som gömmer sig i spelvärlden. Där och då märks det extremt tydligt hur dåligt de olika karaktärerna samspelar med spelvärlden. Lite som att en arbetsgrupp har byggt spelbarhet och den andra har byggt upp spelvärlden - och dagen innan släppdatumet har de försökt sy ihop skiten.

Jag själv hade gärna satt mina ofödda femåringar på att först spela Adventure Time, sedan Dragon Quest VIII, Ni no Kuni: Wrath of the White Witch, Final Fantasy X, och sedan avslutat uppfostringen med ett par riktiga dunderrollspelstitlar. Pirates of the Enchiridion är med andra ord en godkänd titel för små, riktigt pyttesmå barn som för första gången vill (eller helt sonika tvingas) introducera sig till rollspelsgenren - inget annat. Striderna är slöa och saknar taktisk utmaning, musiken är värdelös, Finn och Jake har inte tillräckligt med ansiktsuttryck för att spegla deras känslor, och även de mest självklara beståndsdelarna av sedvanlig dramaturgi saknas. Jag tog mig igenom alltsammans på åtta timmar med förhoppningen att få motsvarande tid med kvalitativ Adventure Time-charm. Det finns vissa guldstunder, som när Finn & Jake kör "Good cop, bad cop" på ett par bekanta figurer från TV-serien och den tecknade, superfärgglada spelvärlden är stundtals trevlig att titta på.

Ett vanligt kritikerutlåtande vid sådana här licensspel är att genuina fans av serien kommer njuta för fulla jättemuggar, medan den stora massan kanske inte kommer vara lika positivt inställd. Jag vill kalla mig en genuin Adventure Time-diggare, men ett enda vanligt avsnitt hade gett bra mycket mer än vad Adventure Time: Pirates of the Enchiridion har gjort.