Subnautica

På senare tid har jag faktiskt varit ganska ljummen på spel överlag. Det är inte på grund av ett bristande intresse från min sida, utan mer en del av spelindustrins homogena attityd till spelmekanik, innehåll och upplevelser som vi alla tar del av idag. Att jag sitter som klistrad framför ett spel och inte rör något annat på många timmar eller till och med dagar är något som händer väldigt sällan på senare år. Men sedan kom Subnautica; ett spel jag haft liggandes orört i mitt Steam-bibliotek i evigheter under Early Access men som nyligen släpptes som en komplett upplevelse. Jag har på tre dagar lagt 35 timmar på att utforska det blå havet och förkrossande djupet på planeten 4546B.

Subnautica faller på pappret in i en oerhört uttjatad genre, utan tvekan. Ett öppet överlevnadsspel med resursinsamling där vi själva pular ihop vår utrustning för att säkra vår överlevnad är nu för tiden lika fräscht som en korg bortglömda clementiner. Allt var gjort tänkte jag, oavsett det handlade om zombie-apokalypsen med 7 Days to Die, de djupa skogarna i The Forest eller till och med Minecraft. Detta hindrade inte Unknown Worlds från att ta sig an utmaningen och istället för att försöka återuppfinna det mekaniska hjulet ta genrens kärna och anpassa detta efter en ny, spännande miljö; Havet.

Subnautica är inget skräckspel men detta val av omgivning skänker spelet en känsla av fruktan ju mer vi får chansen att utforska. I spelets början, efter en förödande krasch på denna främmande planet i Andromedagalaxen, så befinner vi oss i ett ljust, färgglatt och lekfullt korallrev med djurliv som inte är allt för avlägset våra egna exotiska pölar på jorden. Men ju längre bort vi söker oss i jakten på nya resurser, ritningar eller till och med spår av andra överlevare på denna värld så blir havet allt mer ogästvänligt. Spelvärlden är inte så hemskt många kvadratmeter stort om man tänker från hörn till hörn, men det är på djupet allt skiljer sig åt som mest.

Designen av planeten 4546B och de olika områdena är alla fascinerande unika men på något sätt inte så galet främmande som man kunnat tänka sig. Små ekosystem med djurliv som på något sätt känns nästan sannolikt när man jämför med hur annorlunda havslivet även på vår planet kan vara från allt annat vi sett. De trygga och färgsprakande korallreven i spelets början, de flytande undervattensöarna i norr eller de spöklika ravinerna av blodkelp är alla distinkta och spännande ju djupare jag söker mig. Min fortsatta jakt har lett mig långt ner under ytan, utan vare sig solljus eller en snabb flyktväg och jag har darrandes utforskat underjordiska grottor fyllda med varelser som gärna hade snaskat på mig om jag inte är försiktig eller förberedd.

Men oavsett hur väl designad spelvärlden är eller hur uppfriskande skrämmande spelet hade varit hade det inte fungerat utan Subnautica fungerat utan sin välslipade spelmekanik eller nästan perfekta balans mellan fritt utforskande och rimliga mål. Vår livkapsel är utrustad med en så kallad fabrikator. En magisk mackapär som kan förvandla råmaterial till utrustning, delar och komponenter. Ett hyfsat magert utbud av ritningar kommer senare att utvidgas allt eftersom vi utforskar vår omgivning eller de vrakdelar som finns utspridda omkring oss. Att skrapa ihop lite metaller till en kniv leder vidare till att jag senare sitter som en kung i men egenbyggda undervattensbas där jag planerar min nästa utflykt i jakten på nästa komponent jag behöver.

Subnauticas största styrka är utan tvekan hur spelet låter oss utvecklas genom allt. För även om vi ignorerar spelets story, för det finns en som vi kan försöka följa om vi så önskar, så finns det alltid små mikromål och problem för oss att försöka lösa medan vi spelar. Nästa bit nödvändig teknologi är aldrig för långt bort känslan av att överkomma de för tillfället största problemen är något av det mest tillfredställande jag varit med i något spel, som hur jag efter flera timmars sökande äntligen hittade ritningarna för laddning av bränsleceller för min ihopsnickrade ubåt eller när jag lyckades hitta tänder från en viss rovfisk som kan användas för härdat glas. Det finns aldrig en stund under mitt spelande där jag plötsligt sitter och tänker "vad ska jag göra nu?" då varje upptäckt istället ger mig nya möjligheter och mål.

Men med nya mål och områden kommer även nya hot. Inte nog med att havets djupare delar befolkas av sjömonster och tingest som om du är oförsiktig gärna slukar dig hel så finns det även hotfulla omgivningar. Aktiva vulkanområden är för varma för en stackars dykare och utan rätt utrustning så kommer dina fordon att krossas som en tomburk om du inte passar dig. Dessa detaljer i bakhuvudet gör strävan efter tekniska lösningar och planeringen så mycket mer intressant samtidigt som utförandet är en för mig pulshöjande belöning när jag lyckat navigerar trånga underhavsgrottor och lyckas undvika intresset av en cirklande, nästan hundra meter lång Ghost Leviathan. Denna spänning understryks också av Subnauticas imponerande passande dynamiska musik som nästan alltid passar in och agerar pricken över i:et när spelet är som mest spännande.

Det bästa är att allt detta bara fungerar. Spelet har fortfarande vissa buggar och kan behöva lite optimering på sina platser, men att sömlöst dyka på 1200 meters djup med min borrbestyckade robotdräkt, ta min ubåt hem till min bas och lasta av mina hårt förvärvade mineraler i ett förvaringsskåp utan laddningstider är verkligen imponerande. Världen känns verkligen som en komplett sådan. Det jag bygger och tillför passar in och fungerar på ett så pass genomtänkt sätt att jag aldrig upphör att imponeras efter varje utflykt.

Inget spel är perfekt och det finns fortfarande utrymme för justeringar som jag hoppas se med fortsatta uppdateringar eller till och med expansioner. Att skyffla resurser fram och tillbaka kan ibland kännas lite väl utdraget, speciellt då spelets största ubåt saknar förmågan att docka med min bas så jag tvingas simma fram och tillbaka för alla skåp av metaller jag samlat på mig. Eller hur spelets originalkontroller ibland kan kännas smått onaturliga vad gäller att kliva in och använda föremål gentemot att använda verktyg i mina händer. Det hände väldigt många gånger att mina akuta småreparationer av mina fordon fick mig att konstant hoppa in och ut ur dessa då musknapparna i spelet är smått unikt utformade. Detta går som tur är att ändra själv i menyn, men det tog mig ett par timmar av slarv innan jag svalde min stolthet och justerade detta.

Trots lite buggar då och då och vissa önskade komfortförbättringar så känns Subnautica slipat och unikt. Det är ett spel som trotsar sin uttjatade natur och lyckas vara något annorlunda. Unknown Worlds förtjänar en klapp på axeln för det mest engagerande överlevnadsspelet jag spelat på år och dagar och de ska ha en stor eloge för att de också ger oss många val i hur vi vill spela, då vi kan välja hur tuff utmaning vi vill ha, som att köra utan hungersnöd eller ens med någon story igång i bakgrunden. Detta är en av de mest engagerande spelupplevelserna jag upplevt på flera år och jag kommer utan tvekan fortsätta spela det lite till efter att jag skrivit färdigt denna text.

Om ni tycker om överlevnadsspel eller bara vill ta del av en unik spelvärld som har mer stämning än vad som nästan borde få vara lagligt så kan jag inte rekommendera Subnautiva tillräckligt. Spelet är just nu bara släppt ordentligt på PC men finns också att spela på Xbox One. Den versionen är dock fortfarande i "Games Preview" och är i behov av vidare optimering innan det ses som färdigt. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge.