Burnout Legends

Efter att praktiskt taget ha slitit ut min PSP med fenomenala Ridge Racers och Wipeout Fusion, var det dags att ge sig på något nytt. Burnout Legends är spelet som ska få konsolvärldens just nu förmodligen snabbaste racingserie att bli något att räkna med även bland bärbara enheter. Suffixet Legends kommer av att spelet tar allt de bästa från de tre tidigare spelen i serien - och dessutom krämar på med en hel del nytt.

Således är det ett synnerligen välfyllt spel som EA bjuder på. Det finns bilar i överflöd samt ett väl tilltaget antal banor och naturligtvis går dessa att spela på alla möjliga sätt och vis. Som en kul twist finns inte alla spelets bilar med på alla skivor. Istället måste man i bästa Pokémon-anda samla ihop dem alla, genom att köra till sig dem. Det görs genom att tävla mot andra motståndare som också har spelet samt en PSP. Vinner man låser man upp de bilar som finns på din motståndares skiva.

Som vanligt är det farten och vansinneskrascherna som är utmärkande för Burnout. De läckra effekterna som gör bilden otydlig i extrema hastigheter är borttagna, vilket dock inte beror på enhetens prestanda. Istället säger utvecklarna att skärmen till PSP visserligen är, med bärbara mått mätt, gigantisk - men att suddeffekten ändå gjorde att man inte riktigt såg vad som försiggick på banan. Ett bra val med facit i hand för det är ingenting man saknar medan man spelar och på den lilla skärmen känns farten om möjligt högre än vanligt.

Förutom Namcos Ridge Racer-serie är det få bilspel som kan spelas med maximal spelkontroll utan analogspak. Det gäller även för Burnout Legends, vilket ställer till lite problem. Som bekant är den lilla analoga plattan på PSP inte helt optimal och i ett spel som Burnout Legends, där det delas ut bonuspoäng för vansinnig körning, blir det inte helt klockrent. Lyckligtvis har programmerarna slitit håret av sig för att få spelet att fungera med digitalkrysset också, och faktiskt lyckas nästan lika bra som Namco.

Bland de många spellägena i Burnout Legends fick jag snabbt en favorit i suveräna Crash mode, vilket fungerar på samma sätt som i Burnout 2. Crash Mode erbjuder 100 utmaningar som bara tigger om att få bli, bokstavligt, sönderkörda. Det handlar om att förstöra saker till ett visst värde och sedan är det bara att sätta sig bakom ratten och bete sig så vårdslöst som möjligt medan man samtidigt ska ta sig fram så snabbt som möjligt. Det är riktigt välgjort, och näst intill omöjligt att sluta spela. Man ska bara ha den där guldmedaljen och man vet ju hur man ska förstöra saker till ett värde av $750 000, bara det att man inte får till det. Enda invändningen är att jag kan känna att jag saknar de där hysteriska bonuspoängen man kunde få i Burnout 3: Takedown. Det gör att det inte är lika viktigt att göra supersnygga kombinationer längre. Utöver Crash mode finns precis alla andra spellägen man kan tänka sig från de gamla spelen, inklusive katt-och-råttajakten Pursuit, adrenalinstinna Road Rage, irriterande Eliminator samt nya moment som Legends Face-Off och Legends GP.

Så vad kan vara roligare än att köra riktigt fort, ta sönder omgivningen och få bonuspoäng för att massakrera motståndet då? Naturligtvis att göra det med än vän. Här briljerar Burnout Legends ordentligt och stödjer delat spel från samma UMD. Därmed blir Burnout Legends fullständigt oumbärligt och så snart man hittar någon att spela med är det bara att ställa till med lite digitalt vansinne. Det känns nästan ofattbart bra och hittar man medspelare som har spelet går det att köra på upp till åtta stycken.

Det enda riktiga irritationsmomentet jag kan komma på i Burnout: Legends är musiken, som i de flesta moderna EA-spel ska vara sådär lagom creddigt coola. Och visst, i snabba reklamfilmer med mycket klipp kan man stå ut med sådan musik, men att sitta och lyssna på snarlik skatepunk timme efter timme blir dessvärre snabbt ganska tjatigt. Det är dock ett något man lätt står ut med för att få avnjuta den första seriösa utmanaren till Namcos Ridge Racer. Måste jag verkligen välja mellan de båda tycker jag fortfarande att sistnämnda är lite, lite bättre. Att vara praktiskt taget lika bra som Namcos förstklassiga racingspel är dock inte det sämsta, och jag kan rekommendera Burnout Legends till både nya och gamla fans som gillar att köra vårdslöst i alldeles för höga hastigheter.