The Hunter: Call of the Wild

Eftersom jag tydligen skötte en bondgård i Farming Simulator 17 exemplariskt så var jag, enligt en enad redaktion, som klippt och skuren för jägaryrket. "Tveksamt, vem ska ta hand om min skörd?", tänkte jag. Men, broschyren lovade frisk luft, ensamhet och alla tänkbara fyrfotingar man kan tänka sig. Så efter fet separationsångest från min fina traktor (de fick slita loss mig medan jag alltjämt klamrade mig fast vid den) begav jag mig till jaktreservatet "Layton Lake District" där skogsvaktaren välkomnade mig och förklarade hur det fungerar, det här med att jaga sork.

The Hunter: Call of the Wild är förutom att ha ett väldigt vackert namn, en simulator placerar dig som spelare i kängorna på en jägare. Sen blir det upp till dig att leta rätt på allehanda djur som ska upp på väggen. Detta görs genom att springa runt i en rätt så öppen skogsmiljö som får mig att tänka på Firewatch, och däri göra allt för att inte bli upptäckt av sagda djur. För nyckeln till en lyckad jakt är här tre aspekter - ljudnivån, doften och hur väl du syns. Medan du inte kan göra något åt din doft (det finns inget deodorant-DLC ännu, och små skjul är det ont om) kan du röra dig framåt antingen hukad eller krypandes, vilket förhoppningsvis hindrar Bambi där framme från att både se och höra dig. Om du råkar röja din position sätter djuret iväg och du kan då säga farväl till din trofé.

Om du kan råder jag dig att positionera dig så att din doft blåser åt andra hållet, då vinden bestämmer riktningen. Det tar ett tag att bemästra, eller rättare sagt, få ett hyfsat grepp om dessa aspekter men när du väl gör det kommer det förhoppningsvis gå lättare. Jag hade under mina första två timmar med spelet inte koll på dem vilket såklart satte käppar i hjulet. För svårighetsgraden är det inget fel på. Om du är klumpig, syns och för tre-aktsstrukturens skull doftar, så räkna inte med att fälla ett djur inom kort. För mig tog det, smygande och intensivt spårande till trots, mer än 90 minuter innan jag fällde mitt första villebråd. Men när jag hade bekräftat det dödande skottet och stod vid kadavret... Den känslan var svårslagen.

För att söva fyrfotingarna är inte heller en dans på rosor. Min erfarenhet inom förstapersonsgenren säger mig att ett skott i huvudet oftast innebär en säker död men här, här var jag tvungen att sätta inte mindre än fyra skott i huvudet och ett skott rakt i hjärtat på en hjort innan denne somnade in. Vilket får mig att tänka på vad som händer om du bara skadeskjuter djuret. Det skenar i panik, uppenbarligen. Då blir det upp till dig att spåra upp det igen och detta görs genom att hålla koll på spår som lämnats i marken. Dessa säger dig vilket djur som varit där, i vilken riktning det gick och i vilken takt. Detsamma gäller för olika läten som du genom ett knapptryck får reda på om det var för varning (för dig) eller parning. Detta kan för den tålmodige bli en rejäl utmaning medan det för jägare som jag själv lätt kan bli aningen långrandigt.

För varje uppdrag du utför (dessa är för övrigt helt frivilliga men ger en bump i erfarenhetspoängen) får du reda på mer om världen, medan du får betalt för varje sänkt djur. Dessa poäng och pengar kan du senare använda för att köpa nya vapen, ammunition och utrustning. För att inte tala om färdighetsträdet som fungerar precis som vilket annat färdighetsträd som helst.

Jag hade också kunnat berätta mer om den sinnesro jag fick av att gå omkring och beundra naturen och lyssna på allt ljud den hade att erbjuda. För det som Apex-motorn lyckats med här är rent utsagt enastående. Ljuset, skärpan och färgerna är mycket mysigare att vandra omkring i än vad jag först trodde, vilket gottgör den bitvis monotona vandringen. Det i kombination med ljudet ger en förvånansvärt atmosfärisk känsla och jag känner verkligen att utvecklarna jobbat på ljudet. Regndroppar, vinden och knastret under stövlarna då dessa bryter torra grenar är väldigt omsorgsfullt designade. Enda minuset jag kan hitta här är vissa djur som då, då får för sig att fastna i marken och inte röra sig. Även om det underlättar för kulans väg, så att säga.

Spelkontrollen är bra. Standard-smidig och responsiv om vi bortser från känslan när man blänger in i sin medhavda kikare. Om du är som jag och vill flytta karaktären genom att blott andas på spaken kommer det här inte att fungera. När jag står och spanar med kikaren krävs det kraftiga armrörelser för att få den att röra på sig, så pass att jag måste ha nytt tag för att inte löpa musmattan ut (och detta är med känsligheten uppskruvad på 80 av 100). Som tur är löses detta enklast genom att zooma in, då går det fortare. Övrig känslighet är det inga problem med.

Kameran, optimeringen och den allmänna tekniska aspekten har under min tid fungerat finfint. Jag har spelat på högsta inställningar med antalet bilder per sekund låst till 60 och detta har fungerat mycket bra. I vissa buskage eller lummiga områden gick den ner på 50 men aldrig lägre än så. Mängden buggar och tekniska tillkortakommanden gör dock att The Hunter: Call of the Wild känns ofärdigt, åtminstone under vissa sekvenser.

Jag känner att det här spelets lugna tempo kan bli både dess uppgång och fall. Beroende på hur du ställer dig till monotont spelupplägg och långa promenader kan du antingen få ut mycket av det här eller tröttna efter dryga timmen. Tålamod är en nyckelfaktor här. Lägg till svårighetsgraden som tar en bit att komma över och du får en ännu mer tvivelaktig situation. Jag ser mig själv som någon som lutar åt sistnämnda gruppen, och därför sätter jag en stark sexa på det här. Personligen känner jag att det är för enformigt för att verkligen sugas in i. Men för er andra kan snarare väntan på björnen, hjorten, älgen eller de andra djuren i spelet trigga. Lura till dig djur med specialgjorda speldosor och lägg upp det perfekta skottet när du väl smugit dig tillräckligt nära. The Hunter: Call of the Wild är en teknisk solid upplevelse vars underhållningsvärde kommer variera beroende på din inställning till tempot. Nu ska jag tillbaka till min traktor...