Mario Party: Star Rush

Kalla mig gärna gammal och konservativ, men jag har alltid haft en inneboende skepsis mot att försöka göra bärbara versioner av en av mina personliga favoritserier - Mario Party. Jag älskar spelen, men de bygger ju uteslutande på att jag får sitta och förolämpa mina vänner medan de hamnar på efterkälken, bara för att sekunden efter få odrägliga hånleenden slängt i ansiktet när lyckan vänder efter en Bowser Revolution.

Till det bärbara formatet får jag inget av detta. I bästa fall har jag överhuvudtaget någon att spela med, men den mesta av tiden jag spelar Nintendo 3DS är jag ensam. Och att vara skadeglad mot en datorkontrollerad spelare är helt enkelt inte samma sak. Istället för att fortsätta med detta hade jag önskat att Nintendo gjorde en riktig uppföljare till makalösa Wario Ware Inc.: Minigame Mania där minispel och ensamhet går perfekt hand i hand.

Nåväl, drömma går ju och jag tog mig ändå an Mario Party: Star Rush med öppet sinne. Vem vet, kanske hade Nintendo denna gång knäckt koden som gör spelet njutbart även för den ensamme. När spelet startar får du styra Toad runt på vad som närmast kan beskrivas som en korsning mellan hubbvärld och interaktiv meny. Flera olika spellägen finns tillgängliga, men inget av dem sticker ut som för att signalera att det är där man hittar själva grunden.

Därför valde jag att börja min resa med att bara spela minispel. Endast tre stycken vanligt finns tillgängliga, varav samtliga måste betraktas som lyckade. I en av dem ska du springa med en tallrik ekollon längs en bana där oberäkneliga Goombas och medspelare gör det svårt att komma fram med allt bagage i behåll. En annan låter dig springa en hinderbana på led där ett missat hopp gör att du hamnar sist i raden, med fördelen att ju längre fram man är, ju svårare är det att reagera på var hindren befinner sig. Den sista är en klurig minnesgren där man ska memorera tårtor sett från ovan, varpå man sedan får se en utskuren bit och ska avgöra varpå tårta den skars ut. Dessutom är grafiken i minispelen väldigt välgjord.

Lyckade grenar som sagt, men bristen på mänskligt motstånd förtar allt. Att tävla i minne mot en datormotståndare som misslyckas känns bara inte särskilt hett och utan prestige försvinner orsak att anstränga sig. Undan för undan låser jag dock upp fler spellägen och jag bestämmer mig för att prova något annat.

På tur står Toad Scramble, vilket förmodligen är det som kommer närmast vanliga Mario Party, men med mer pusselupplägg. Det gäller att leta efter stjärnor, hitta bonusföremål, skaffa kompanjoner och dänga bossar. Med sällskap fungerar det ändå hyggligt, men spelsättet är alldeles för långsamt och lever inte upp till vanliga Mario Party, dessvärre.

Sägas ska att Nintendo gjort ett gott jobb för att det ska gå att spela Mario Party: Star Rush multiplayer så lätt som möjligt utan krav på att andra ska äga spelet. Dels finns en gratisversion av spelet att ladda ner som kan användas så länge någon har den fullständiga versionen, och dels finns det något mer begränsade Download Play-konceptet. Båda varianterna är klart roligare än att spela själv, men problematiken ligger som ovan nämnt i att sitter man fyra personer tillsammans så är det faktiskt betydligt roligare att bara starta Wii U och spela vanliga serien.

Det finns fler spellägen utöver de nämnda, men i slutändan är inget av dem sådär riktigt lyckade och känns mest som olika ursäkter för att få spela diverse minispel. Känslan jag får av Mario Party: Star Rush är snarare det som jag fick av exempelvis Nintendo Land, att det liksom är en samling småspel som ska visa vad Nintendo 3DS går för. Balloon Bash är exempelvis en ren turvariant, Challenge Tower saknar allt återspelningsvärde och Rhythm Recital är en Mario-variant av Wii Music, vilket jag tvivlar på gör någon särskilt glad.

Som jag skrev i ingressen är Mario Party en av mina favoritserier och det har säkert spelats över tusen rundor i det Mäkiska hushållet genom åren. Trots att serien har snart tjugo år på nacken infinner sig den där "bara en gång till"-känslan efter varje spelad omgång, och jag längtar ivrigt efter att få se vad NX kan tillföra Mario Party.

Men i när jag spelar Mario Party: Star Rush undrar jag istället när jag får stänga av. Det hjälper inte att det tekniskt sett är väldigt vackert, flera geniala minispel och har mycket innehåll, ingen fest är nämligen rolig med bara datorkontrollerade medspelare.