Final Fantasy: Explorers

I egenskap av att vara redaktionens sannolikt störste Final Fantasy-fantast var det med stor iver jag knölade ner den lilla kassetten i min Nintendo 3DS XL, lade mig bekvämt i sängen och gjorde mig redo för äventyr. Men några sådana blev det inte tal om. Först vankades instruktioner i skriven form, sedan mer, mer och mer. Jag började svettas lite och insåg att det här kommer jag aldrig minnas.

Lyckligtvis lättades korvstoppningen något, varpå träningsuppdrag kunde spelas. Spontant kändes det både bra och snyggt, innan jag var tillbaka i den stad som utgör centralhubb för mer instruktioner. Det var länge sedan jag spelade ett spel som så aktivt försöker avskräcka mig från spelande genom att mata på med text, instruktioner och menybläddrande.

Final Fantasy: Explorers är ett actionrollspel som inte alls påminner om det vi vant oss vid från denna anrika rollspelsserie. Istället är detta en utmanare till spel som framför allt Monster Hunter och liknande. Därför finns en övergripande story som aldrig egentligen gör sig påmind mer än att fungera som inramning för spelet, och din uppgift är att skaffa utrustning och klättra i level. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men de som spelat exempelvis Phantasy Star Online vet hur oerhört vanebildande det kan vara.

Något Phantasy Star Online hade var dock ett fantastiskt bra gameplay. Vad jag än gjorde, så var det roligt. Jag kunde dänga samma boss om och om igen i en evighet utan att det blev tråkigt och de få banor som fanns kändes aldrig gamla av samma anledning. Det är därför den enskilda faktor som i slutändan avgör hur bra ett spel som Final Fantasy: Explorers kommer hålla i längden, oavsett hur kul det är kul med Final Fantasy-trivia som de klassiska yrkena, kristaller och liknande.

Efter att du skapat din figur med det ganska begränsade verktyget, hamnar du alltså i Libertas. En liten by som är navet för ditt spelande. Här kan du köpa och sälja utrustning, läsa instruktioner, anta uppdrag och träffa andra äventyrare. Oftast handlar det om att dräpa ett visst antal av något monster eller samla in resurser som någon behöver. Konceptet fortsätter vara tämligen intakt under hela äventyret och redan under ditt första träningsuppdrag ges en bra inblick i vad som väntar dig i form av saker att hitta, slag-combos och en väldans massa loot.

Du kan hela tiden röra dig längre och längre ut i världen för att nå nya områden. Jag hade exempelvis i uppdrag att göra en viss attack, men lyckades inte riktigt och fick slut på fiender och bestämde mig tidigt för att utforska och få starkare motstånd. Efter att ha passerat en slätt och en skog, nådde jag till slut en strand där fiender som ganska precis var max vad min då låglevlade figur klarade av. När uppdraget är avklarat får du sedan en minut på dig att plocka på dig det du vill ha från spelvärlden innan du transporteras tillbaka till Libertas igen för att inkassera belöning, sälja saker och anta nya utmaningar.

Mer innehåller egentligen inte spelet och det skulle som sagt inte vara ett problem om det var roligt att spela så det hela tiden känns belönande. Square Enix har dock haft så fullt upp med att kopiera Monster Hunter att de liksom glömt bort att lägga till unika inslag som ger Final Fantasy: Explorers personlighet. Nu har de istället som ovan nämnt hängt på alla möjliga varianter på Final Fantasy-inslag i tron att det skulle räcka och förbisett den inte helt oviktiga detaljen att spelet känns lite stressat och aldrig blir sådär övermåttans roligt att spela.

Ett av de största problemen är att detta är ett spel som verkligen drar nytta av en andra analogspak. Någon New Nintendo 3DS har jag tyvärr inte och måste därför centrera kameran konstant, varpå kompassen flyttas och försvårar navigerandet. För första gången sedan... Kid Icarus: Uprising, tror jag, letar jag fram min Circle Pad Pro och får därmed ett mer njutbart spel. För de av er som inte har någon av båda dessa lösningar är det svårt att helhjärtat rekommendera detta spel. Square Enix tycks medvetna om detta och har löst det genom att hela tiden tala om vart du bör gå härnäst, men det är samtidigt en variant som suger äventyrslustan ur mig.

Världen är också häpnadsväckande händelselös. Monster Hunter är ofta genuint roligt att spela och blir ofta spännande i hårda strider. Här infinner sig aldrig den känslan när jag lallar runt i de något oinspirerade omgivningarna tillsammans med upp till tre andra äventyrare. Striderna är monotona och den där episka känslan jag älskar med Final Fantasy lyser med sin frånvaro. Inget jag gör tycks ha någon betydelse.

Det blir aldrig dåligt, men heller aldrig bra. Det känns som den gamla klassiska fällan där ett kalasfint koncept slarvats bort av halvdant utförande. För Final Fantasy-världen är som gjort för ett spel av detta slag, och det har dessutom en riktig höjdpunkt som ändå gör att jag får viss behållning av det. Jag som betraktar Final Fantasy V som min personliga favorit i serien, uppskattar nämligen jobbsystemet väldigt mycket.

Istället för de förutbestämda yrken som blivit synonymt med serien på senare tid, kan jag här plocka ur en lista bland flera klassiker. Och det jag lär mig kan jag sedan ta med när jag byter inriktning. Det går till exempel att tillskansa sig färdigheter från röda magiker för att sedan skifta till en Ranger innan du ger dig på att prova på Thief och Geomancern. Det är väldigt flexibelt och även om du inte minns Final Fantasy V så kommer du känna igen delar från Final Fantasy XIV: A Realm Reborn.

Tyvärr är inte Final Fantasy: Explorers vad jag hoppats på. Visst är det ett kompetent och innehållsrikt äventyr med mycket att göra för den som orkar lära sig alla finesser i de många och långa informationsrutorna, men det saknar det där som ofta refereras till som "själ".