Splatoon

Jag ska ärligt erkänna att jag aldrig blev särskilt intresserad av Splatoon när det utannonserades under Nintendos förinspelade E3-show förra året. Många ställde sig i en hyllningskör medan jag stod vid sidan av och tyckte spelet såg ut som en enda stor röra. Ett spel i ren Call of Duty-anda där det istället var obskyra småbarn som sprang omkring och lekte krig. Men den här gången handlade det inte om några kulor eller handgranater som strök förbi, utan istället var det patroner av odödlig färg som laddades i plastpistolerna.

Så vitt jag kan minnas finns det bara ett Nintendo-spel på länge - med fokus på online - som jag har haft riktigt roligt med och det är Mario Kart 8. Sedan Nintendo pratade om hur de ville förmedla en liknande onlinekänsla i deras party-betonade Splatoon så blev jag desto mer nyfiken på spelet. Slutligen blev mina förväntningar skyhöga och jag hoppades innerligt på att det här skulle vara ett spel som tilltalade mig.

Och jodå. Jag hinner bara avverka några minuter innan jag inser att Nintendo har fängslat mig. Jag förstår rätt så omgående att den största delen av sommaren kommer att spenderas inomhus, framför min TV i färggranna miljöer. Det känns faktiskt helt okej. Splatoon är sådär Nintendo-mysigt som det bara kan bli och det var längesedan jag hade såhär roligt i ett onlinespel sedan Mario Kart 8. Under de senaste två veckorna som jag har tillbringat med recensionsexemplaret av Splatoon så har jag glömt bort vad som är viktigt i min vardag. Mat, städning och andra hushållssysslor har fått vänta och flera gånger har jag mumlat för mig själv "bara en sista match" för att kort därefter inse att det är betydligt lättare sagt än gjort.

Som du redan förstått vid det här laget är Splatoon ett spel som inriktar sig på online. Det är i huvudsak spelläget Turf War jag tillbringat den största tiden med, men det finns ytterligare ett onlineläge vid namn Ranked Battle att tillgå. Om vi först och främst väljer att fokusera på Turf War så gäller det att i färgsprakande 4-mot-4-matcher färga så stor del av kartan som möjligt i en horisontell yta i det egna lagets färger, och motståndaren ska givetvis göra detsamma. Du kan när som helst växla mellan människoform och bläckfiskform. Som bläckfisk kan du simma och gömma dig i det område som färgats av det egna lagets färger, och på så sätt kan du också smyga dig på motståndaren bakifrån. I Ranked Battle är upplägget precis detsamma men den lilla skillnaden är att vi istället ska ta över specifika delar av kartan. Det sistnämnda spelläget finns inte från start, utan blir tillgängligt först när du nått level 10.

Mycket av spelets briljans bygger på ett suveränt levelsystem. I slutet av varje omgång utdelas poäng beroende på hur delaktig du var i matchen. Det kan röra sig om hur många motståndare du lyckades meja ner med din list och skicklighet, eller hur mycket färg du hjälpte till att offra i ditt lags jakt på segern. I slutändan når du också en högre level om du når en tillräckligt hög poänggrad. I spelläget Ranked Battle är levelsystemet lite annorlunda gentemot Turf War. Här kan du istället bli nedgraderad i level om du inte visar prov på skicklighet. Så det gäller hela tiden att göra sitt absolut yttersta för att inte halka efter i levelsystemet.

Allt eftersom du stiger i level kommer du också att låsa upp nya vapen och klädesplagg. Det kan handla om vapen med en längre räckvidd än din vanliga puffra eller rejäla närstridsvapen. Ett exempel av vapen jag gillade allra bäst var det ultimata närstridsvapnet Splat Roller. Med den kan du täcka stora golvytor med färg eller springa över dina motståndare för att göra pulvermos av dem. Dessvärre går det inte att byta vapen när matchen väl är igång. Istället måste jag hela tiden förbereda valet av vapen och kläder innan jag börjar kriga. Något som är väldigt surt med tanke på att jag inte kan bygga upp någon vettig strategi på det sättet.

Förutom alla vapen som blir tillgängliga med tiden så får du också lägga beslag på nya kläder, hattar och skor. Utöver det att du gör din karaktär mer personlig så påverkar utrustningen också dina färdigheter. Vissa klädesplagg tål mer färg och andra munderingar kan exempelvis göra dig snabbare. Trots detta känns det aldrig särskilt ojust att möta andra spelare som har en betydligt högre level än mig själv. Chansen att vinna matcher är fortfarande lika god, eftersom det oftast är rätt taktik som kommer vara den avgörande faktorn till varför du också kommer vinna.

Som jag skrev tidigare är Splatoon oerhört Nintendo-mysigt. Med det menar jag såklart att spelet lätt får mig att komma i mysstämning varje gång jag slänger ett öga på skärmen. Den färgsprakande spelvärlden som målas upp är så förbluffande vacker och inbjudande att det skulle passa utmärkt att ha som en tavla på väggen. För Splatoon är minst sagt kolossalt färgstarkt och välpolerat som i grund och botten är en rejäl fröjd för ögat att beskåda. Dessutom vill jag ge ett stort plus för nivådesignen som är fullständigt briljant och som bokstavligt talat sätter färg på tillvaron med sin perfektion. Med en mix av stora och öppna ytor ger det dig alltid ett alternativ på hur du ska välja att lägga upp din strategi på bästa möjliga sätt.

Skulle du däremot sakna en stabil internetuppkoppling finns det även en kampanj att avnjuta för den ensamma spelaren. Här får vi istället göra färgkanonen redo för att möta ett gäng olika fiender som försöker hindra ens framfart under de 27 banor som detta spelläge består av. Ditt uppdrag är att ta sig till banans slut genom att använda färg för att röja hinder ur din väg. Du kan också samla drösvis av orber på vägen som du använder dig av för att förbättra dina färdigheter. Även om kampanjen bitvis blir svårare blir det aldrig särskilt utmanande och här hade jag gärna önskat att Nintendo åtminstone kunde bjuda på en lite större utmaning. Däremot kan bossarna vara väldig kluriga och kräva en hel del tankeverksamhet. Även om de i regel också är ofarliga så gäller det att hitta deras svaga punkt och på så sätt också försöka lista ut hur denna ska nås. Splatoon är dessvärre inget spel jag vill rekommendera om du tänkt köpa spelet enbart för kampanjens skull.

Spelkontrollen fungerar i övrigt någorlunda bra. Med R-knappen dundrar vi ut färg med våra färgkanonen och med L-knappen byter vi skepnad till en bläckfisk. Tyvärr är sättet som jag ställer in siktet med riktigt frustrerande och kunde ha gjorts betydligt bättre. Genom att vinkla den rörelsekänsliga Gamepaden siktar jag således uppåt eller neråt. Därför gäller det hela tiden att hålla handkontrollen så stadigt som möjligt för att du också ska träffa motståndaren om denna står rakt framför dig. Detta har flera gånger lett till att jag skrikit ut i vrede när spelkontrollen inte velat samarbeta och istället skickat mig i graven.

Tyvärr så är det väldigt fattigt med innehåll i Splatoon. Utöver de tre spellägena som jag har nämnt så finns det också ett multiplayer-läge där du spelar en-mot-en-matcher tillsammans med en vän i samma soffa. Här får du och din vän istället tävla mot varandra genom att antingen skjuta på ballonger för att samla poäng, eller bombardera varandra med färg. Jag hade gärna sett mer av det goda och önskat att Nintendo slängde in lite fler spellägen i spelet. Dessutom finns det bara fem stycken banor att avnjuta online och det måste väl ändå vara i det tunnaste laget. Nintendo har bekräftat att de kommer att släppa fler banor i sinom tid i ett så kallat DLC-material, men jag hade gärna sett att vi fått flera redan från start.

Jag gillar heller verkligen inte hur Nintendo har valt att lägga upp valet av banor. I fyra timmar låter Nintendo alla onlinespelare spela på två banor. Därefter bytts banorna ut mot två stycken nya i fyra timmar till. Det blir väldigt monotont efter en stund och jag hade gärna sett ett liknande upplägg som i Mario Kart 8. Där alla får rösta på varsin bana och slutligen spela på den banan som fått flest röster. Men detta är bara en petitess från min sida med tanke på hur roligt jag i övrigt har haft med spelet.

Det är nog ingen överdrift om jag säger att Splatoon är årets färggladaste spel och kanske ett av de roligaste multiplayerspelen jag spelat på länge. Tyvärr är det fattigt på innehåll för tillfället och det är också den största anledningen till varför jag väljer att låta betyget stanna på en stark åtta. Annars är Splatoon ett riktigt underhållande och nyskapande multiplayerspel som jag gärna rekommenderar under de regniga sommardagarna.