Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
recensioner
Kirby and the Rainbow Paintbrush

Kirby and the Rainbow Paintbrush

Kirby har fått en helt ny grafikstil och blivit några kilo tyngre när han gör Wii U-debut

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här - Få information om julkalendern

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Kirby har sedan barnsben varit en av mina största favoriter. Efter att första spelet i serien släpptes till Nintendos Game Boy 1992, har jag minsann inte gått miste om en endaste titel som har släppts på marknaden med den lilla filuren. Det är trots allt något speciellt med Kirby. Den rosa lilla pricken är alltid så glad trots att han ställs inför ohyggliga faror som skulle få vilken fullvuxen människa som helst att falla i gråt. Några sekunder senare har Kirby slukat en hel armé av sockersöta fiender, för att i nästa ögonblick beväpna sig med jättelika vapen som han sedan använder sig av för att spränga skiten ur allt som kommer i hans väg. Kirby verkar oberörd. Han är fortfarande på samma glada humör och vandrar belåtet vidare som om ingenting hade hänt.

Kirby and the Rainbow Paintbrush
Genom att dra regnbågsliknande snören tar vi oss vidare i äventyret.

På samma goa humör är Kirby när han återvänder i sin Wii U-debut i Kirby and the Rainbow Paintbrush. Uppföljaren till Nintendo DS-titeln Kirby Power Paintbrush från 2005. Precis som i föregångaren har vår lilla rackare lagt på sig några extra kilon. Kirby rör sig inte alls på samma traditionella sätt som i majoriteten av Kirby-titlar, utan rullar istället fram som en tjock liten boll. Inte nog med det så har Kirby och hans omgivning fått en helt ny stil, där allt har förvandlats till lera. Jag vill omgående säga att jag gillar den nya stilen och en Kirby-figur fabricerad av gyttja hade i mitt tycke passat utmärkt i valfritt avsnitt av Celebrity Deathmatch - ni vet det där helsnurriga programmet som sändes på MTV när härligt utformade lerfigurer slogs brutalt för sina liv.

På samma sätt som stylusen kom till användning i Nintendo DS-spelet - på samma sätt styr vi vår huvudperson i Kirby and the Rainbow Paintbrush. Det vill säga med pekpinnen. Med Wii U-gamepaden till förfogande drar vi regnbågsliknande snören som Kirby sedan använder sig av för att ta sig framåt i sitt äventyr. För att ruska liv i Kirby så räcker det med att jag petar på honom med pinnen. Då rullar han sakta framåt. Skulle jag däremot vilja öka mitt tempo så dubbelklickar jag på honom och då sätter han fart i en våldsam rytm.

Detta är en annons:

På så sätt kan jag försöka pricka in vissa fiender för att röja dem ur min väg utan att själv komma till skada. Sedan gäller det att rita linjer som leder honom dit han ska, blockera fiendeskott och rensa bort lerhögar så att min framfart blir överkomlig. Till en början kändes Kirby and the Rainbow Paintbrush som ett spel som var anpassat till de yngre förmågorna. Men jag insåg snabbt att jag hade fel. Det dröjde inte alls länge förrän svårighetsgraden skruvades upp kraftigt och spelet minst sagt krävde att jag hade huvudet på skaft, och att jag sannerligen hade järnkoll på vad jag höll på med.

Kirby and the Rainbow Paintbrush
På sin väg kommer Kirby stöta på massor av faror som gör allt för att stoppa hans framfart.

Det som känns bra med Kirby-serien är att spelen sällan är för enkla. Förmodligen skulle till och med de mest beprövade personerna smaka på frustrationsmoment. Jag har fortfarande svårt att förstå varför så många vill klassificera Kirby-spelen som simpla och barnvänliga. Kan inte alls hålla med. Självklart kan jag gå i god för att vilken femåring som helst skulle älska Kirby och de sockersöta miljöerna som han gång på gång vistas i. Men en övervägande del av alla Kirby-spel känns ändå frustrerande på ett bra sätt - likaså Kirby and the Rainbow Paintbrush. Vid flera tillfällen var jag halvt på väg att slita frisyren av mig, när jag för tredje gången i följd tvingades börja om på en nivå. Ändå känns det bra att ett spel som kan vara så ofantligt sött kan ge en erfaren spelare som mig en hyfsad härlig utmaning vissa stunder.

Självklart är det aldrig roligt att dö. Men de gångerna jag gör det i Kirby and the Rainbow Paintbrush känns det ändå som om det inte gör mig så mycket. På något sätt känns det fortfarande roligt att återigen rulla fram i de färgglada miljöerna som spelet har att erbjuda. Det är lite som att beskåda en vacker tavla. På regelbunden basis. Oavsett om jag befinner mig i skogsmiljöer, nere på det djupaste botten eller högt uppe i rymden så känns det alltid lika tillfredsställande att spana in de noggrant designade detaljerna som har gett form åt den utomordentliga omgivningen. Vackert är bara förnamnet.

Detta är en annons:

I mångas öron kan en speltid på tre timmar vara avskräckande om man ser till de moderna TV-spelen. Det är just den tiden som det tog för mig att spela igenom spelet. Men för egen del kändes det fullt gångbart eftersom jag anser att ett spel av den här kalibern inte behöver vara längre. För den som ändå inte är helt nöjd finns det drösvis av hemligheter att hitta. Skattkistor, dagböcker och hemliga dörrar. Skattkistorna är oftast utplacerade på svåråtkomliga ställen som oftast kräver att du gör något alldeles extra för att komma åt dem. Oftast kräver spelet att du gör någon hastig rörelse eller tar dig upp på en plattform som i regel kan verka omöjlig att komma åt. Likaså de hemliga dörrarna som oftast är gömda på de mest bisarra platserna du kan tänka dig och det gäller alltså att du finkammar varenda liten del för att hitta dem. Lyckas du rota fram en hemlig dörr så får du spela ett minispel. Här har du 15 sekunder på dig att klara av utmaningen och lyckas du får du en skattkista som belöning. Däremot är dagböckerna de allra lättaste att finna och de hittar du alltid i slutet av varje bana.

Kirby and the Rainbow Paintbrush
Det finns massor av hemligheter att införskaffa, som till exempel skattkistor.

Jag satsade rejält på att försöka plocka på mig så många av skatterna som möjligt på varje nivå. Men det slutade ändå med att jag hade missat mer än hälften av alla rikedomar när spelet tog slut. Många av de förlorade skatterna vill jag skylla ifrån mig på en spelkontroll som i långa stunder var riktigt frustrerande att behärska. Vissa av mina ritade regnbågar blev inte alltid så önskvärda som jag hade tänkt, trots att jag tämligen var säker på att jag hade gjort på rätt sätt. Dock var spelet inte alls lika säker och valde istället att skicka mig till en smärtsam död. En annan sak som gjorde mig enormt irriterad var att jag tvingades titta rakt ner i Wii U Gamepad under hela min spelsession, och på så sätt lyckades min hand täcka en tredjedel av skärmen så snart jag skulle använda pekpinnen. Samtidigt måste jag ha i åtanke att det här är ett spel som regelbundet fokuserar på att använda sig av den rörelsekänsliga skärmen. Men för egen del kändes det bara som ett irritationsmoment och inte alls lika bra utfört som i föregångaren till Nintendo DS.

Förutom det obligatoriska storyläget så finns det också något som kallas för Challengemode. Tyvärr är detta spelläge ingenting extra utan här samlas alla hemliga dörrar som du hittat i det huvudsakliga spelläget. Kort och gott så kan du gå tillbaka hit om du vill testa på dessa minispel igen. I allmänhet är det väldigt snålt med innehåll och jag hade gärna önskat att Nintendo proppade in lite nytt utöver det som jag redan fått i självaste storyläget.

Detta är en annons:

Om vi återgår till storyläget så innehåller spelet sju stycken världar, med fyra banor vardera - inklusive en bossfight på varje värld. Ofta blir jag bortskämd med ljuvligt varierande bossar i diverse Kirby-titlar. Men så är inte fallet i Kirby and the Rainbow Paintbrush. Bossarna är fortfarande lika charmiga på sitt lilla vis. Synd nog tyckte Nintendo att det räckte med att skapa tre stycken bossar (exklusive slutbossen) till det här äventyret. Då har du förmodligen redan räkna ut att du får tampas mot samma bossar två gånger om. Jag hade ändå känt mig tillfredsställd om utvecklaren kunde ge bossarna några extra förmågor, eller åtminstone göra dem kraftfullare när jag mötte dem för en andra gång - men så är tyvärr inte fallet. Bossarna är i stort sett identiska - förutom att de har bytt färg och avfyrar ett skott extra mot lilla Kirby.

Kirby and the Rainbow Paintbrush
Oavsett om Kirby befinner sig på land, i vatten eller högt uppe i rymden så är miljöerna en fröjd för ögat.

Trots de negativa aspekterna är Kirby and the Rainbow Paintbrush ett supercharmigt spel som passar spelare i alla åldrar. Något som jag däremot tycker är märkligt är att Kirbys debut till Wii U är en fullpristitel med tanke på det snåla innehållet samt den korta speltiden. Där kan vi dra en parallell med Captain Toad: Treasure Tracker som känns likvärdigt på många sätt och vis, men som ändå är värt sina pengar när spelet kostar hälften av vad Kirby and the Rainbow Paintbrush gör. I det stora hela är jag ändå nöjd med Kirbys första äventyr till Nintendos senaste konsol och det är fortfarande lika oemotståndligt att få se den lilla fluffbollen återvända med humöret på topp - som alltid.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Otroligt charmigt, massor av hemligheter, utmärkt design, härlig utmaning, högt återspelningsvärde
-
Frustrerande spelkontroll, enformiga bossar, fattigt med innehåll
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

1
Kirby and the Rainbow Curse avtäckt

Kirby and the Rainbow Curse avtäckt

NYHET. Skrivet av Mathias Holmberg

Nintendo har precis visat upp Kirbys Wii U-debut, nämligen Kirby and the Rainbow Curse. Spelaren använder Wii U-gamepad och stylus för att dra regnbågsliknande snören som...



Loading next content