Svenska
Gamereactor
recensioner
Dragon Age: Inquisition

Dragon Age: Inquisition

Bioware försöker att tämja en öppen värld och slänger in en brokig skara karaktärer att bekanta sig med - Simon har äntligen recenserat Dragon Age: Inquisition...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

"Världen håller på att falla samman, men det sägs att jag kan stoppa det."

Det sägs att The Inquisitor kan rädda världen. Det brukar också sägas att det endast finns sju olika grundteman att bygga en berättelse kring. Precis som vanligt är det resan och inte slutmålet som är det väsentliga, något som Bioware har snappat upp och erbjuder här den mest klassiska av handlingar för att istället lusa ned den med en egensnickrad spelvärld och dialogdriven substans.

Långa närbilder på vad som kommer att bli mina kompanjoner målas upp framför mig. Sedan börjar de tala. Varför alla dessa frågor? Vad är det för märke jag har på armen? Kan jag stänga helvetesportar med min hand, säger du? Rädda världen?

Dragon Age: Inquisition har varit i utveckling ett tag. Många fantasynördar har hyperventilerat lite försiktigt av förhoppning efter att det andra spelet i serien av många ansågs som en besvikelse. Skulle Dragon Age hitta balansen mellan story, komplexitet och njutbar spelbarhet denna gång? När jag och min nya demonhand springer ut i världen gör vi det med gott mod. Jag vet vad som väntar redan nu: ett sanslöst innehållsspäckat äventyr av spännande sidohandlingar, moraliska val, uppgraderingar och intensiva strider. Att introsekvensen kändes lite som en halvmesyr av stel dialog är redan glömt när jag står öga mot öga med min första grupp av frustande demoner.

Detta är en annons:

En timme senare och det goda modet har försvunnit lite. Stridsmekaniken är i början av spelet rätt katastrofal. Det känns ganska exakt som att spela ett turbaserat rollspel, fast med den viktiga skillnaden att det faktiskt inte är turbaserat. Varje attack, oavsett om den utförs med svärdet, bågen eller med trollstaven, lämnar dig för det mesta fastklistrad i marken utan rörelseförmåga.

Detta gör dig sårbar, tempot sjunker och tar bort den nerv som striderna skulle behöva. Det finns en "taktisk vy" i fågelperspektiv där du kan kommendera dina följeslagare att fokusera på särskilda mål, men det är en funktion som i praktiken är rätt menlös på grund av sin banalitet. Efter tio timmar och framåt börjar striderna att kännas mer underhållande då bättre vapen och förmågor finns att tillgå, vilket skapar ombyte.

Dragon Age: Inquisition
Striderna är många och är aldrig särskilt roliga; inte ens när du uppgraderat din karaktär till en krigsbest.

Ett rollspel är dock mer än sina strider, börjar jag att tänka och tvingar mig själv att le för att ställa om hjärnan till neutralläge igen. Jag studerar skärmen och börjar att syna det rent estetiska. Dragon Age: Inquisition har sett mycket vackert ut på förhand, men nu när sanningen ska fram är resultatet mycket ojämnt. Vissa gånger möter trevlig arkitektur storslagna utomhusvyer och lämnar mig supernöjd i soffan, men det håller sällan i sig länge.

Detta är en annons:

Överraskande grovhuggna texturer och karaktärsmodeller som saknar allt vad detaljer och modern mappningsteknik heter oroar gång på gång, medan styltiga animationer drar till sig uppmärksamheten på de mest olovliga vis. När det skiner till är det långsträckta vyer och god design som applåderas, men så fort jag kikar genom förstoringslinsen är skönhetsfläckarna omedelbara. Att detta var studions jungfruförsök med Frostbite Engine 3.0 märks tydligt. Lyckligtvis är flytet i Xbox One-versionen bra och buggarna hålls på ett minimum, vilket är trevligt med tanke på omfattningen.

Inquisition är även seriens första försök till en öppen värld och att Bioware hämtat inspiration från Bethesda står klart ganska omgående. Skyrim-doftande bakgrundsmusik spelas, drakar flyger i skyn och små gulliga rollspelskaniner skuttar runt bland buskagen. Till skillnad från i Skyrim och i Oblivion är dock spelvärlden i Dragon Age: Inquisition tydligt uppdelad och väldigt inrutad. Du kan inte traska fritt över hela kartan utan tvingas teleportera dig mellan olika regioner som låses upp allt eftersom fler uppdrag tilldelas. Detta behöver inte vara något negativt i sig, men då marknadsföringen på förhand skvallrade om något annat är det svårt att inte känna sig lite snuvad.

Att kalla detta för en "öppen värld" är därmed en sanning med modifikation och jag känner mig ofta begränsad och fången under mina resor i Biowares regi. Medan Skyrim är full av öppna ytor är Ferelden och Orlais, även i skogspartier och fält, strikt och ibland nästan pinsamt labyrintformad. Bergsväggar hindrar min framfart och bildar tråkiga gångvägar som sällan låter mig leka på öppna ytor. För längtan efter att leka runt i de i regel mycket vackra miljöerna är stor.

Variationen mellan de olika regionerna är emellertid fantastiskt imponerande. Här finns ökenpartier, tunga snölandskap, lummiga skogar, städer och bergsbyar. När du tror att du har sett allt introducerar Bioware nya miljötyper med tillhörande karaktäristiska fiendetyper och anpassande sidosysslor. Variationen är fullgod, men alltför ofta känns de olika miljöerna som kulisser, inte som en levande värld. Detta hör främst ihop med uppdelningen och när jag själv inte kan se hur de olika miljöerna flyter ihop med varandra har jag också svårt att tro på det. När två skilda miljötyper befinner sig nära på världskartan är det svårt att svälja illusionen.

Inquisition är enligt Bioware-tradition mycket konversationstungt och du kommer att delta i samtal som rör din demonhand eller världens undergång fler än tre gånger. Mellansekvenserna är dock sparsamma och när de dyker upp oväntat nog bristfälligt genomtänkta. Dramaturgin känns hafsig och inkonsekvent på ett sätt som studion inte brukar anamma. Kameravinklarna gapar innehållslösa, övergångarna känns opassande och kemin mellan karaktärerna känns i de flesta fall konstlad. Dessutom är röstskådespelet mycket ojämnt. Att skådespelarna vill svepa in dig i världen är tydligt, men talangen hålls ofta rätt låg. Det hade helt klart behövts några Troy Bakers för att väcka historien till liv. Avsaknaden av riktigt bra skådespeleri leder till stela insatser som rimmar dåligt med de dramatiska och viktiga scener som utspelar sig på skärmen.

På äkta fantasymanér finns här självklart även alla sorters brytningar mellan världsspråk inkluderade för att ge den digra skaran av alver, demoner, dvärgar och människor den personlighet de behöver. Att höra en alvmamma prata uppenbart krystad franskengelska skapar dessvärre en direkt motsatt effekt då accenterna stryper dig långsamt med tiden och sällan matchar rösterna utseendet på karaktärerna heller. Hur mycket det än tar emot att säga det hindrar dessa problem mig från att fullt ut njuta av flera i övrigt välskrivna karaktärer.

Även om The Inquisitor och hans/hennes länk till de demoniska hålen i luften serveras som huvudmål i storyn är resans fokus sällan på en enskild karaktär utan på världen i stort. Det är många karaktärer som ska med och alla ges utrymme, med det gemensamma intresset att göra gott respektive ont för världen som Dragon Age: Inquisition utspelar sig i. Cole, en ande i pojkform, är en mystisk tillgång till gruppen vars historia öppnar upp sig ju längre vi färdas tillsammans. Jag gillar även sköna Josephine som blir min närmaste rådgivare och nattlig bekantskap de dagar när hotet från ovan blir för tungt att bära själv.

Dragon Age: Inquisition
Miljöerna är mycket vackra på håll. Tyvärr är de för inrutade och saknar riktig trovärdighet.

Det krävs dock inga hökögon för att inse att Bioware har tagit genvägar och stressat fram vissa delar. Under ett uppdrag attackerar en enorm fiendearmé fortet som jag befinner mig i. Stämningen är härligt Lord of The Rings-aktig och jag ombeds att försvara den norra delen av samhället. Förväntningarna att få se den "enorma armén" sopas emellertid raskt under mattan. De enda fiender som syns på skärmen (trots en gigantisk utsikt) är fem stycken i stöten. Armén som antyddes i mellansekvensen innan finns nu enbart som en dimmig bildmatta långt i fjärran.

Detta exempel kan ses som både gnälligt och obetydligt att ta upp, men det finns fler problem som är genomgående närvarande, hela spelet igenom. Storyuppdragen älskar att kasta in luckor i händelseförloppen genom att låta skärmen tona ut i vitt för att sedan återuppta spelandet på en helt annan plats, utan förklaring till hur eller (ibland) ens varför man hamnat där. Lägg då till den bristande kvalitetskontrollen på mellansekvenser, dialog och strider som jag tagit upp tidigare och du börjar förmodligen förstå att detta inte är ett av studions mest polerade verk.

Det här äventyret saknar kort och gott den genomgående känslan av perfektion som framförallt Mass Effect-serien erbjuder där allt från dialog, kameravinklar, manus och berättarteknik andas renodlad briljans. Dragon Age: Inquisition är aldrig dåligt, tvärtom, däremot är det sämre än vad jag hade hoppats på - sämre än vad studion vanligtvis bjuder på.

Till och med dialoghjulet som driver många konversationer är bekant men sparsmakat när det kommer till betydelsefulla, moraliska val. Mer konkreta sådana hade varit att föredra och jag får aldrig någon riktig känsla av att jag är på väg åt ett specifikt håll med en viss karaktär förrän det har hänt, oavsett om det är kärlek eller hat. Du låser upp fler val med tiden, men det råder inga tvivel om att denna funktion borde varit djupare och en gnutta mer avgörande.

Bristen på djup kan emellertid inte sägas om spelvärldens bakgrundshistoria. Bioware har satsat mycket på att bygga upp känslan av att Orlais och Ferelden existerade innan spelaren trädde in i bilden, precis som i fallet med de tidigare Dragon Age-spelen. Det finns mängder av information om spelvärldens historia att ta del av, särskilt för nyinvigda. Genom brev, sidouppdrag, skyltar och böcker matas du hela tiden med nya pusselbitar som ger dig ett syfte och riktning i den fortsatta färden. Allt detta trycks aldrig ned i halsen på dig, utan finns där att ta del av - om du vill.

Dragon Age: Inquisition
Sidouppdragen är briljanta som komplement till storyuppdragen, då de alltid känns satta i kontext till andra, mer avgörande agendor.

Ungefär femton timmar in i äventyret händer något. Jag får, via det strategiska krigsbordet, agera fältherre och sända ut mina nu styrda trupper på diverse uppdrag på världskartan utan att själv åka dit. Att täcka flera fronter på samma gång medan The Inquistions makt gradvis ökar är riktigt tillfredsställande och jag får en känsla av avancemang som jag inte känt tidigare på samma sätt.

Jag måste dessutom applådera crafting-systemet som känns djupt men aldrig för svårmodigt. Att plocka blommor ute i skogen lönar sig, då exempelvis dina helande drycker kan uppgraderas till att bli mer potenta och dina vapen eller rustningar kan brytas ned i delar för att skapa nya kreationer. Det finns hela tiden en experimentetslusta över konceptet som är svår att motstå för egen del.

Tycket fattas snabbt för sidouppdragen som är snyggt satt i kontext till de viktigare målen på ett sätt som sällan ses i spel som dessa. Själva sysslorna i sig är sällan särskilt originella, men med enkla medel som kortfattig dialog som knyter an till det nuvarande huvuduppdraget medan du hjälper en främling genom att agera budbärare gör mer än vad som först kan tänkas tro. Det gör att det många gånger finns ett intresse att hjälpa nya bekantskaper till rätta. Spelet gör ett fint jobb under stora delar av resan med att ge dig en djupare innebörd än lite guld eller erfarenhetspoäng som morot till att genomföra dessa sidospår.

Att erfarenhetspoängen i sig är lockande står dock klart. Precis som nämnt tidigare gör nya förmågor att striderna en bit in i spelet blir mer rika på valmöjligheter. I synnerhet gäller detta de karaktärer som kan kasta magiformler runt sig. Framförallt de olika variablerna av is -och eldattacker används mer än flitigt på grund av de tillfredsställande visuella effekterna, men även på grund av användbarheten. Att begrava ett troll i ett gigantiskt isblock som Solas, medan jag några sekunder senare stormar fram med The Iron Bull och avslutar jobbet gör bataljer både snyggare och mer kortfattade (vilket är bra). Bioware har gjort ett strålande jobb med att skilja de olika karaktärsklassernas unika färdigheter och här finns gott om kombinationer att utforska.

Det mest effektiva som Inquisition har i sin arsenal är den långsamma, trevande känslan av utforskande kombinerat med fullföljande av uppdrag som gör din grupp bättre lämpade för framtiden genom kraftigare utrustning. Motivationen står och vajar på nyhetens behag, men är många gånger komplext och vet inte hur det ska förmedla den där känslan av fullbordande på ett effektivt sätt som alla spel strävar efter att låta oss känna. Många av idéerna drunknar någonstans i utförandet - där de friska uppgraderingarna tyngs ned av den trista naturen av stridssystemet - och jag skakar aldrig av mig känslan av en produktion kantrad av kompromisser och genvägar.

Dragon Age: Inquisition
I spelets multiplayerläge står skatter och svåra bossar på agendan. Att fajtas här är roligare, men aldrig roligt.

Det finns en mycket viktig punkt som jag inte pratat om och det är samarbetsläget för fyra personer. Denna del är separerad från huvudäventyret och fungerar som en Diablo-aktig skattjakt med ett eget rankingsystem och med en fast karaktär att spela som under matcherna. Tillsammans med Stefan och hans kollega från Bioware får jag, tillsammans med en annan journalist, några matiga första spelsessioner med värdefulla tips, galna skrattvrål och trevlig samarbetsanda som inledning.

Jag gillar starkt hur olika vägar finns att låsa upp av olika karaktärsklasser eller hur du kan köpa kistor av ditt intjänade guld som innehåller slumpmässigt vald utrustning. Varje match är uppdelad i fem zoner, där svårighetsgraden hela tiden stiger för att slutligen kulminera i den sista delen, där även en respektingivande boss måste besegras. Stefan gillar att trycka på hur alla matcher är "slumpmässigt genererade". Detta anbelangar även delmålen som en zon kan innehålla.

"In this round, we need to protect this little guy," förklarar han och syftar den stackars Inquisitor-soldat som hamnat i fiendernas klor. Min lilla dvärgkrigare trippar fram på kanterna och hugger ned bågskyttarna medan de andra i laget fokuserar på de stora, mer skyddade bjässarna i mitten av katedralen. Intakt här är också tyvärr stridssystemet och som du säkert förstår ligger ett ännu tätare fokus på svärdsblad, formler och pilspetsar när du tampas mot stora grupper av fiender tillsammans med vänner.

Det är synd att grundmekaniken inte riktigt håller för att skapa en livslängd i ett spelläge som detta, för idén är god. Motivationen här ligger, precis som i huvudstoryn, i att hitta bättre utrustning och att stiga i rang som din karaktär. Men där jag under mina enspelarsessioner kan ägna mig åt att annat än att strida finns här inget annat att hämta. Vid god koordination i vänners lag blir det en bättre upplevelse, men det är samtidigt så tydligt att det finns bättre alternativ där ute om multiplayerslakt med skattkistor är din grej. Plocka hellre upp Diablo 3, säger jag.

Jag vet att jag har varit negativ i den här texten. Det har dock mest att göra med mina på förhand rätt uppskruvade förväntningar. Många är ni som känner till Biowares tidigare lägstanivå och det är just den som jag jämför med. Dragon Age: Inquisition är inte ett dåligt spel. Är det en besvikelse? För egen del - tveklöst. När jag tänker tillbaka på mina 38 timmar med Dragon Age: Inquisition har jag svårt att minnas något ögonblick där jag hade genuint roligt under själva bataljerna. Detta är givetvis synd. Att sedan min uppmärksamhet har slukat alla utgrenade stigar av storyn där jag fördjupat mig i otaliga sidouppdrag samt uppskattat all bakgrundshistoria förnekar jag inte heller.

Det måste trots allt ses som en pricksäker sammanfattning på vad spelet är i stort; en tudelad upplevelse som kommer att bilda läger på samma sätt som Orlais och Fereldan. Inquisition är höstens mest massiva rollspel och det finns givetvis mycket att imponeras av i ambitionsnivån som Bioware har satt. Att slutresultatet inte når samma höjder som exempelvis Mass Effect eller det första Dragon Age-spelet i denna ojämna följetong - är ett faktum, men i ren jämförelse med en stor del av genrens samlade konkurrens är detta ett bra spel. Om du, liksom jag, älskade Mass Effect, The Witcher samt Elder Scrolls finns risk för besvikelse, men kan du förbise striderna (framförallt) finns många timmar av utforskande att uppskatta.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Våldsamt variationsrika miljöer, distinkta karaktärsklasser, snyggt invävda sidouppdrag, väldigt innehållsrikt, god multiplayeridé
-
Uppdelad spelvärld, tråkigt stridssystem, bristande dramaturgi, haltande röstskådespeleri
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Suzanne Berget, Gamereactor Norge
Frågan är huruvida Dragon Age: Inquisition lever upp till mina högt ställda förväntningar? Svaret är "inte helt". Men detta är ett strålande rollspel som jag kommer att fortsätta att njuta av i månader efter det att Gamereactors recension publicerats. 9/10

Medlemsrecensioner

  • Misternice
    Omotiverat det bästa spelet som jag har spelat på den nya generationen. Jag är väldigt imponerad över hur vackert och snyggt Inquisition är och... 10/10
  • Dreaminghollow
    Jag klättrar upp för ett slags berg och möts av en grön, svävande karaktär. Några minuter senare så dödar jag getter med en pilbåge. En... 9/10
  • Edenhorn
    Det räckte inte med gröna färger på Metacritic för att ge mig hopp. Efter katastrofen som stavas Dragon Age II, och Mass Effect-seriens... 6/10

Relaterade texter

Dragon Age: InquisitionScore

Dragon Age: Inquisition

RECENSION. Skrivet av Simon Eriksson

Bioware försöker att tämja en öppen värld och slänger in en brokig skara karaktärer att bekanta sig med - Simon har äntligen recenserat Dragon Age: Inquisition...



Loading next content