Resident Evil 5

Det är förmiddag i Kijuju, men solen står redan högt på himlen. Längs med gränderna ekar en statisk radiopredikan, och i den lilla skugga som kåkstaden bjuder sitter byborna och blickar ut över det glapp mellan skjulen som funderar som stadens esplanad. Deras trötta ögon följer varje steg jag tar, men det är inga välkomnande blickar. Ändå ler jag för mig själv.

Lite längre ned på gatan ser jag fem unga män som sparkar på en stor säck. Vad (eller vem) som ligger där i vill jag inte veta. De stannar upp när jag passerar, sen blir allt tyst. När jag vänder mig om är de borta. Är det det här som kallas lugnet före stormen? För säkerhets skull lägger jag på en rem och håller tummarna för att min kontaktperson har både sydväst och skottsäkert gallonställ i storlek dubbel XL.

Tio år har gått sedan den ödesdigra julinatten i Spencers herrgård. Chris Redfield, som av fysiken att döma spenderat merparten av dessa år på pressbänken, har lämnat sin lovande karriär på STARS och jobbar nu heltid för en specialstyrka som koncentrerar sig på biokemiska terrorhot, Bio-terrorism Security Assessment Alliance. Och BSAA är inte Läkare Utan Gränser direkt.

Här finns varken tid för karantänsanstalter eller sjukvårdsupplysning. Nej, i Kijuju är det Kurt Cobains egen huskur som gäller, och Doktor Redfield ordinerar frikostigt blypiller så långt lagret räcker. Du som förväntar dig en kuslig skräckfilmshistoria lär med andra ord bli besviken, men om du gillar när det smäller så kan du räkna med en rågad adrenalininjektion rakt in i hjärtat.

Och det här är givetvis både den största och den första skillnaden som slår en när man spelar Resident Evil 5. Det är inte det minsta läskigt, inte en endaste gång. Jag slits i stycken av blodtörstiga byrackor och dansar zombietryckare i bäckmörka gruvshakt, men inte ens så mycket som ett flimmerhår krusar sig av obehag. Jag känner en viss panik när en kille med blöja på huvudet som är barnsligt förtjust i motorsågar börjar jaga mig nedför kvarteret, men det är stress som får hjärtat att klappa, inte byxångest.

För fem år sedan hade jag antagligen älskat det villkorslöst, men med Leon S. Kennedys dust med Los Illuminados i backspegeln är det svårt att inte ställa höga krav. Resident Evil 4 både hjärtmärktes och utnämndes till 2005 års bästa spel här på Gamereactor, en utmärkelse som många med mig förmodligen skulle vilja uppgradera till hela förra generationens lilla favorit, och med all rätt. Det hade verkligen allt man kan önska sig. Spänning, action och ett fängslande äventyr i en fascinerande atmosfär.

Att följa upp en sådan succé är lite som för ett band att följa upp sitt bästsäljande album. Om man inte förnyar sig så riskerar man att folk tappar intresset, men svävar man ut för mycket så riskerar man å andra sidan att tappa sina gamla fans. Här har Capcom istället valt alternativ X, det vill säga en blandning av alternativ ett och två. Ett sorts försök att vara alla till lags, utan att egentligen tillfredställa någon fullt ut.

Men även om jag saknar väldigt mycket så uppskattar jag ändå det som bjuds. De afrikanska slumkvarteren trakterar verkligen briljanta förhållanden när det kommer till lite barbariskt övervåld, och även om mulen hösthorisont må vara ruggigare än molnfri himmel så tar jag ändå emot solen i ögonen med ett leende. För Resident Evil 5 är snyggt. Riktigt snyggt, och bortser man från den bitvis röriga stadsplaneringen så är det en fröjd att ta sig an U-landsproblemen i en varierande uppsättning av fallfärdiga skjul och hamnkvarter i civilisationens vagga.

Omgivningarna är läckert detaljerade på klassiskt Resident Evil-manér. Förfallet är formgivet med en uteliggares fingertoppskänsla och både ljussättning och skuggor används exemplariskt. Därmed inte sagt att det är Hej Hej Sommartider hela spelet igenom. Nej, inte ens i Afrika står solen i zenit tjugofyra timmar om dygnet utan här finns såväl dunkla gränder, mulna sumpmarker, öppna hav och möjligheten att möta skymningen på ett lastbilsflak med ett maskingevär i näven. Banorna är dock ganska linjära, så du behöver i alla fall inte frukta att gå vilse i mörkret.

Men det givetvis inte mörkret du bör frukta utan de tusentals glupska bybor som fått smak för amerikansk råbiff med Shevad lök. Dessa hungriga munnar blir snabbt ett problem om man är ett delikat muskelberg à la C-Flex som förmodligen framstår som en skaplig all you can eat-buffé i deras svultna ögon, men vill du undvika att bli dagens rätt kan du i sann actionanda ta skydd bakom vissa utvalda husknutar och avsluta skadeskjutna illdådsmän med ett våldsamt quick time-moment, inte helt olikt de i The Bourne Conspiracy.

En annan nyhet är spelets realtidsinventarie som i stridens hetta kan kosta både tid och hälsa, men med lite smart ompackning i attachen kommer du snabbt åt dina vapen med styrkorset. Nu tar också ett hagelgevär lika lika plats som en pistol, så systemet från fyran där portföljen i sig var lite av ett pussel som behövde lösas med pedantiskt noggrannhet är med andra ord borta, och många andra pussel med det. Problemlösningen handlar här mer om att pricka oljefat i precis rätt ögonblick för att grilla någon superzombie hela vägen till helvetet. Så bunka upp ordentligt med ostbågar, för det blir inte många tankenötter att snacksa på mellan våldshandlingarna.

Diamanter och penningpungar dräller det däremot av, och precis som i föregångarna kan du samla på dig värdesaker och lämna in mot tillgodokvitton på nya vapen och uppgraderingar. Den muntre handelsmannen stannade emellertid kvar i Europa. Lite trist och opersonligt tycker jag nog. Han var en härlig skojare som alltid fick en att känna sig välkommen efter en hård batalj i de spanska skogarna, men utbudet är i alla fall detsamma. Sånär som på aummnition kan det mesta inhandlas, men prioriterar man rätt uppgradering så brukar handlarn slänga med några patroner, något man bör tänka på om det tryter i magasinet.

Möjligheten att finstämma sina instrument efter behag ger dessutom spelet extra återspelningsvärde, och banorna kan spelas om på stubinen, dessutom med vapenarsenalen intakt. Borta är nämligen Resident Evil-skrivmaskinerna så istället för att stenografera sina sparfiler använder man nya fräscha checkpoints och kapitel för att säkra sina framsteg. Att som allt snackar vi sex kapitel med ett par timmars speltid vardera, alla med sin egen individuella miljö.

Tycker du att det låter som en helt ny spelserie? Kanske kan jag då lugna dig med att i alla fall monsterutbudet i stort sett är identiskt med föregångaren. Lättskjutet blandas med något mer stryktåligt och sen en seglivad bjässe på slutet. Ett klassiskt plattformskoncept som jag gillar, men jag hade på samma gång önskat lite mer kämparglöd hos mina motståndare. Bossfighterna klaras oftast på ren flax och ibland det känns ärligt talat nästan lite för lätt. Fotsoldatsutbudet är även det en aning skralt och det dröjer inte lång tid innan mannen du hivade genom Pärleporten för några minuter sedan är tillbaka i cirkulationen.

Och gräver vi lite djupare i den fördomen så stöter vi snabbt spaden i en annan het potatis, nämligen den påstådda främlingsfientligheten. Så hur var det nu egentligen? Tjaa, Chris är fortfarande caucasian som det heter i staterna och spelet utspelar sig fortfarande i Afrika. Och det är våldsamt, som bara den. Värt att påpeka är dock att måltavlorna varierar och täcker betydligt fler raser än bara den stereotypa negroiden, och då snackar vi även vita män, och en och annan kvinna. Hur jämnställt som helst.

Men alla stofiler som skallrade sina löständer över miljövalet från början kommer förmodligen att fortsätta rassla. I min bok är dock Chris Redfield inte mer rasist än personen som håller i kontrollen, och i mitt fall inte så värst med andra ord. Men utan att göra den här recensionen alltför politisk så vill jag ändå inflika att man borde sluta se den svarte mannen som gammal slav och istället se honom som vilken go gubbe som helst. Att dalta löser inga problem, och att tycka synd om någon är verkligen ingen komplimang.

Ska man anklaga en studio bör man dessutom ha mer kött på benen än de skinkskivor som Capcom kastade till spelpressen under E3 2007. Historien i Resident Evil 5 är betydligt djupare än ett par magnumskott mellan lysmaskarna, och tar man sig bara tid att sätta sig in i den så står det snart klart att de porträtterade afrikanerna är mer offer än ocivilicerade bestar. Är det någon som bör känna sig förnärmad så är det snarare skrupelfria storföretage, så vi får väl se om de gamla Enron- och Skandia-pamparna går ut och rasar i pressen om några dagar.

Chris är i alla fall inget annat än en man som vill världen gott, och skälet till att han befinner sig i Afrika är för att han vill göra sitt jobb, ett jobb som i slutändan förmodligen räddar fler (artificiella!) afrikaner än de berövar livet, även om han använder något bryska metoder. Någon annan som gillar att stuva Karons båt till bredden är Sheva Alomar, en hjälpande hand från den afrikanska BSAA-grenen.

Sheva är alla butchfeministers våtaste dröm. Självständig och bildskön skjuter hon glatt alla män som försöker bära hand på henne och hennes kavaljer, men ibland kanske lite för glatt. Sheva är nämligen en kvinna som tar för sig av livet, och amunitionen. Lyckligtvis kan du som mannen i förhållandet kräva henne på allt hon äger och sedan portionera ut don efter person och reson. Själv väljer jag att packa så mycket hetta det bara går och låter henne ansvara för pistoler och förband, lite som en sjuksyster, fast med rätt att döda.

Sheva är en cool tjej. Hon plåstrar om dig när du fått mer stryk än du kan hantera och hon inbjuder till dubbel glädje eftersom det i första hand är tänkt att du ska kunna halvera västafrikas population tillsammans med en god vän över nätet eller i samma soffa via split-screen. Men det är just det jag inte gillar. Visst är möjligheten välkommen, men låt det då också vara en möjlighet och inte ett tvång. För utan en god vän så berövar det spelet på en stor del av utmaningen, och Sheva sabbar dessutom mycket av själva upptäckarglädjen när hon stormar in i rum och roffar åt sig allt som inte sitter fastskruvat.

Spelkontrollen har även den varit fokus för en del frustration och arga kommentarer sedan demot säpptes. Lite orättvis kritik kan jag tycka eftersom man ändå kan välja mellan fyra olika kontrolltyper och själv ställa in hur fort du vill svänga med bössan. Visst, jag har sälv refererat till den som en krymplingsemulator, men i takt med att Chris blir varm i kläderna så känns den snart lika pålitlig som stabil. Förutom i extrem närstrid försås. Kommer Stryp-Lasse närmare än en armlängds avstånd blir det nämligen snabbt panikartat klaustrofiobiskt, men tanken är väl å andra sidan att hålla lynchmobben på andra sidan gevärspipan, och alla spel kan inte ha rostiga motorsågsbajonetter.

Något annat som känns lite stelt är att Chris varken kan hoppa, ducka eller dela ut rallarsvingar om inte X-knappen tillåter det. Visst är det något som vi redan är vana vid sedan tidigare, men det skulle inte skada med lite mer frihet i kontrollen. Att inte få klättra upp för en stege eller hoppa ned från ett hustak när det brådskar på bara för att man inte står vid en exakt utmärkt punkt är inte bra programering.

Men visst fungerar det, och med det färdiga spelet i handen är det tydligt att demot höll precis vad det lovde. Det är Crippa, Sheva och en kasse skjutjärn mot världen. Ett hårt actionpaket som doftar blod, svett och krut. Det är mindre smygande och mera pang på och tack för kaffet. Gillar du vad du fått se hittills? Ja, då är chanserna ganska goda att du kommer uppskatta resten. Jag må låta hård och skeptisk och en smula besviken i min bedömning, men sanningen är att trots alla mindre missar och ouppfyllda önskningar så är det här ändå en ganska välkommen kontrast till de tidigare delarna.

För jag trivs med bössan i hand. Jag märker snabbt att det är här jag vill vara, att det är det här jag faktiskt har längtat efter. Resident Evil 5 må inte riktigt leva upp till alla de förväntningar som föregångaren lämnade efter sig, men det vore å andra sidan omöjligt. Chris förför mig inte lika omedelbart som Leon bakom sin snygglugg, och historien är ingen kioskvältare direkt. Men jag njuter, för fulla muggar. Jag sugs direkt in i nuet och blir kvar där i timmar. Kort sagt, det är långt ifrån det bästa spelet i serien, men fortfarande riktigt bra.