The Amazing Spider-Man 2

Det verkade ytterst märkligt när vi fick beskedet, men jag förstår nu varför recensionsversionen av The Amazing Spider-Man 2 inte "kunde" skickas till oss i tid för att vi skulle hinna klämma in recensionen i vårt kommande majnummer. Jag förstår även varför samma recensionsversion fortfarande inte anlänt hit till Gamereactors redaktion trots att spelet släpps imorgon. Som tur är lyckades vi ladda ned Xbox One-versionen från Xbox Live innan Microsoft insåg att de lagt upp titeln ett dygn för tidigt, och efter åtta timmar med Spindeln är jag redo att delge mina åsikter.

Det förra spelet fick betyget 6/10 av mig. En stark sexa. En sexa som verkligen var på vippen att trilla över på betyget 7. För även om det fanns gott om svagheter var frihetskänslan, atmosfären och den stabila spelmekaniken trots allt tillräckligt underhållande för att jag skulle stanna i soffan under flera kvällar, svingades högt över skyskraporna i rollen som världens bästa seriehjälte. Uppföljaren visades upp för över ett år sedan och utvecklarna Beenox har teasat mig med halvsnygga next gen-screenshots med jämna mellanrum de senaste månaderna. Jag hade inga skyhöga förväntningar på The Amazing Spider-Man 2 innan jag kastade mig in i serieäventyret, men hade helt klart hoppats på ett bättre spel än föregångaren.

Redan efter en dryg timme är jag övertygad om att jag hade hoppats på för mycket. Beenox har bevisligen varit superstressade i produktionen av det här spelet och genat genom viktiga delar som i slutändan känns slarvigt slafsiga och ovärdiga Spider-Man som karaktär. Storyn, till exempel, berättas genom slöa och risigt regisserade mellansekvenser och innehåller röstskådespeleri som lämnar massor och åter massor att önska. Hela produktionen går på halvfart (om ens det) och begreppet "typiskt licensspel" är ytterst passande för att beskriva The Amazing Spider-Man 2.

Den enda egentliga förbättringen som jag hittat i direkt jämförelse med föregångaren är mekaniken som styr Peter Parkers svingande. Att skjuta ut spindelnät och kasta sig ut över spelvärlden i vad som enklast kan beskrivas som en mix mellan Tarzans vildsinta eftermiddagsnöjen och en hissnande åktur i valfri berg-och-dalbana, fungerar klart bättre än i The Amazing Spider-Man. Peters nätskjutare måste denna gången alltid träffa ett fysiskt objekt för att fungera och kan alltså inte kasta ut en lina ut i tomma intet med hopp om att spelaren aldrig tiltar kameran uppåt och synar den bluff som föregångaren trots allt innehöll. Detta är en ganska minimal detalj rent spelmässigt som gör stor skillnad för helhetsupplevelsen. Det känns nu mer som att jag verkligen styr den riktiga Spider-Man och svingandet är mer krävande samt erbjuder en smula djupare mekanik.

Svingandet styrs denna gång av de analoga triggerknapparna och det tar en stund att till fullo bemästra hela momentet med att trycka ned vänster avtryckare för att tvinga Peter att skjuta nät och svinga sig fram med sin vänstra arm för att sedan, i rätt tid, byta till höger knapp/arm för att inte tappa fart. Men precis som i svenskutvecklade Bionic Commando spelar det verkligen ingen roll hur roligt det är att svinga sig mellan hus om allt annat i spelet är av direkt undermålig kvalitet.

När det gäller spelmekaniken för att smiska spelets hundratals olika, stendumma, fiender har Beenox ännu en gång sneglat på Arkham-spelen. Problemet är bara att man stulit allt från kombosystemet till de små ikonerna som dyker upp ovanför både Spindeln och fiendernas huvuden när de kastar sig in i ett slagsmål, men glömt att norpa livsviktiga indikatorer som gör spelaren varse om hur nära eller långt borta fienderna man slåss mot är, och hur långt olika attacker når. Ofta blir det en gissningslek som känns ofärdig i sitt utförande och till skillnad från Batman: Arkham City blir fighterna i The Amazing Spider-Man 2 väldigt snabbt enformiga. De sista fyra timmarna med spelet kändes för min del mer som ett straffbart harvande där jag utförde exakt samma trötta uppdrag om och om igen, än vägen mot ett spännande serietidnings-crescendo proppat med fanservice och läckra bossfighter.

Beenox har stoppat in vad de anser vara ett rollspelsaktigt element i The Amazing Spider-Man 2, också, som står sig som det kanske mest irriterande momentet i hela spelet. Många av mellansekvenserna är nämligen "interaktiva" och likt ett äventyrsspel kräver de att jag som spelare gör aktiva val under diverse samtal med storyns nyckelpersoner. Dessa val har dock absolut ingenting med själva storyn eller Peter Parker att göra och påverkar ingenting i spelet utan fungerar istället mer som ett effektivt och korkat sätt att dryga ut speltiden på. Visst, jag kan välja vilken kommentar jag ska använda när jag besvarar Kingpins oförskämda påståenden men eftersom de inte påverkar vare sig förhållandena mellan karaktärerna eller handlingen i sig borde de givetvis ha kastats ut från produktionen innan spelet färdigställdes.

Sen har vi det här med grafiken. Att släppa ett spel till Playstation 4 och Xbox One som i princip ser ut som ett Xbox 360/Playstation 3-spel borde vara förbjudet. Det märks så otroligt väl att utvecklarna Beenox använt sig av samma typ av renderingsteknologi och samma karaktärsmodeller som i föregångaren, men adderat mapping-tekniker och en smula bättre (dynamiskt) ljus som slutpolish, istället för att på riktigt nyttja den kraft som våra nya konsoler besitter. Att jämföra den audiovisuella kvalitet som exempelvis Infamous: Second Son erbjuder med Xbox One-versionen av detta, blir snabbt skrattretande.

The Amazing Spider-Man 2 är ett typiskt filmlicensspel. Slött, slarvigt, slafsigt och framstressat till tusen för att marknadsföra biofilmen i fråga.