Guitar Hero on Tour

Det känns absurt. Det känns som att kränga på sig ett dragspel muterat med en hötorgsvante. Som att hålla i en enorm leverpastejsmacka, eller en pyttig sparringkudde. Det är briljant och idiotiskt på samma gång. Guitar Hero: On Tour är mycket svårt att få grepp om. Bokstavligen.

I den läckra lilla boxen som lyder Guitar Hero: On Tour finns en greppbräda med fyra knappar, som sätts in i Gameboy Advance-luckan i din Nintendo DS. Runt vänsterhanden (om du är högerhänt) drar du åt en kardborresnara för att få ett stadigt grepp kring själva konsolen och de färgmärkta knapparna. I högerhanden håller du det medföljande plektrumet, som är tjockt och av skön kvalitet. Greppbrädan passar i både Nintendo DS Lite och (med lite mekande) i den gamla modellen. Du håller din DS som en bok och knäpper med plektrumet på den högra skärmen när noterna rusar mot dig på den vänstra.

Den stora frågan är förstås om samma smidiga, läckra spelkontroll från de stationära Guitar Hero-spelen har kunnat översättas. Svaret är till 80% nej. För mig, som har plöjt igenom varje låt i samtliga Guitar Hero-spel och har permanenta avtryck från en Gibson-replika i händerna, tog det oväntat lång tid att vänja mig med Guitar Hero: On Tour. Under de första två speltimmarna bytte jag oavbrutet sittställning och grepp kring min DS för att hitta något någorlunda bekvämt. "Ett av tio", muttrade jag och uppfann några nya svordomar.

Problemet är att remmen kring handen måste dras åt ganska hårt för att få stabilitet, vilket gör att fingertopparna inte får det spelrum de behöver. Fingrarna böjs också i en onaturligt krokig position och efter bara några låtar hörde jag smärtsamma protestrop från Slickepott, Långeman, Gullebrand och även från Lilla Vickevire, annars en så kaxig jäkel. Jag tvingades ta paus och räknade ut att 15 minuter Guitar Hero: On Tour borde motsvara cirka 3 timmar stationärt Guitar Hero.

Ett annat problem är att konsolen och skärmarna konstant skakar, hur försiktigt man än petar med plektrumet och trycker på knapparna. Att under såna omständigheter koncentrera sig på färgprickar som rusar mot en är varken lätt eller särskilt roligt. Jag blir fruktansvärt irriterad när notpassager som jag i ett normalt Guitar Hero hade klarat med fötterna misslyckas på grund av otympligheten.

Till slut vande jag mig dock någorlunda och spelandet på expert-nivån gick hyggligt och visst kändes det lite tufft att ha en tänkt gitarr av sådan ringa storlek i handflatan. Förutom själva bärbarheten finns här en del andra DS-exklusiva funktioner. När du har fyllt på star power-mätaren kan du skrika något kul, eller varför inte sjunga med i låten, i mikrofonen för att aktivera den oumbärliga stjärnkraften. Under långa noter kan du svaja genom att gnugga med plektrumet på pekskärmen.

Låtlistan är med sina 25 låtar ganska knaper, men detta är trots allt ett DS-spel och lagringsutrymmet är begränsat. Här finns några sköna bitar i hygglig ljudkvalitet, bland annat från tidigare Guitar Hero-titlar. Bluesmysiga "Pride and Joy", mystiskt finstämda "Black Magic Woman" och Nirvanas "Breed" är alla roliga att spela, särskilt den sistnämnda där man på expertnivån gnuggar sextondelsnoter som en trisslottsskrapande dåre med spasmer. Men, återigen, det hade varit betydligt roligare med en "riktig" låtsasgitarr.

Grafiskt är Guitar Hero: On Tour föga förvånande inget att jubla åt. Arenorna är grådaskiga, bandmedlemmarnas animationer är osynkade med musiken samt fula som stryk och även menyer känns sterila och oinbjudande. Själva notsektionen ser däremot okej ut, vilket är tur eftersom det är den man stirrar på större delen av spelet.

Guitar Hero: On Tour är en imponerande bedrift när man tänker på förutsättningarna. Det är ett bärbart spel som faktiskt känns som Guitar Hero och som utnyttjar konsolen så gott det går. Jag vill ge en massa poäng för en originell idé, men när spelet i slutändan är tråkigare att spela än alla andra Guitar Hero (och en drös andra musikspel) känns hela påfundet meningslöst. Ett bärbart Guitar Hero kunde nog inte ha gjorts bättre, men det betyder inte så mycket. Vickevire hälsar att han håller med.

Låtlistan:

Blink-182 - "All The Small Things"
Bloc Party - "Helicopter"
Daughtry - "What I Want"
Freezepop - "I Am Not Your Gameboy"
Incubus - "Anna Molly"
Jet - "Are You Gonna Be My Girl"
Kiss - "Rock And Roll All Nite"
Los Lonely Boys - "Heaven"
Lynyrd Skynyrd - "I Know A Little"
Maroon 5 - "This Love"
Nirvana - "Breed"
No Doubt - "Spiderwebs"
OK Go - "Do What You Want"
Ozzy Osbourne - "I Don't Wanna Stop"
Pat Benatar - "Hit Me With Your Best Shot"
Red Hot Chili Peppers - "Knock Me Down"
Rick Springfield - "Jesse's Girl"
Santana - "Black Magic Woman"
Skid Row - "Youth Gone Wild"
Smash Mouth - "All Star"
Steve Miller Band - "Jet Airliner"
Stevie Ray Vaughan - "Pride And Joy"
Stray Cats - "Stray Cat Strut"
The Doobie Brothers - "China Grove"
Twisted Sister - "We're Not Gonna Take It"
ZZ Top - "La Grange"