Killzone: Mercenary

Wow-upplevelsen är total. Inte sedan Killzone 2 har jag blivit så makalöst hänförd av Guerrillas hårdföra krig. Låt mig säga det direkt, det här är det överlägset snyggaste spelet till PS Vita hittills och titeln som mer än någon annan visar vilket kraftpaket den här enheten är i händerna på rätt utvecklare. Det är nästan så jag vill slicka på skärmen när jag under introt till första banan i Killzone: Mercenary kastar mig ut från ett fönster för at likt i Call of Duty: Black Ops 2 glidflyga till en annan byggnad. Det är precis så snyggt.

Till skillnad från andra Killzone-spel jobbar man den här gången för något aningens mindre hedervärt än fred i universum - pengar. Det gäller att döda, och att göra det snyggt. Att smyga på ett befäl och tortera sig till information ger storkovan, liksom att dräpa en fiende medelst jättelik Rambo-kniv på nära håll, medan en kärve kulor i överkroppen inte ger så mycket dollars överhuvudtaget. Att spela smart och målmedvetet blir därmed betydligt viktigare än tidigare eftersom man får direkt-feedback på sina handlingar.

Därmed kommer jag på mig själv redan efter en spelad bana att jag nog vill köra den igen. Liksom maximera antalet headshots, försöka överrumpla fienden genom schyssta stealth-moves och framför allt ta ihjäl flera åt gången med välriktade granater för fet multiplikator. Man får till och med loota fienden för att se till att inget går till spillo. Katching säger det, medan pengarna växer på kontot. Pengar som jag sedan kan använda för att köpa vapen, ammunition, krallig utrustning och så vidare.

Längs banorna finns gott om utrustningslådor där man kan handla på sig dessa nödvändigheter. Kanske vill jag ha en rustning som skyddar mot splitterskador? Eller känner jag mig så vågad att jag hellre investerar i pansar som faktiskt sänker mina grundläggande data men istället gör att jag kan mjölka mer pengar ut fienden? Jag valde faktiskt sistnämnda och fick därför spela Killzone: Mercenary lite extra försiktigt för att vara säker på att överleva.

Något som är lättare sagt än gjort. För Killzone: Mercenary är oväntat utmanande även på de lägre svårighetsgraderna, och jag imponeras ofta av de artificiella intelligensen som aldrig fattar några idiotbeslut trots att processorn jobbat högtryck med att rita upp tjusig grafik. Att spela Killzone: Mercenary till PS Vita känns lite ovant till en början. Spakarna är mindre och därmed inte riktigt lika förlåtande som de till vanliga handkontroller. Man vänjer sig snabbt dock och jag har egentligen inget att klaga på annat än att bristen på knappar tvingat Guerrilla Cambridge till nödlösningar.

De består främst av att man springer och duckar på samma knapp, vilket inte fungerar sådär riktigt klockrent och ofta leder till att fel kommando utförs. Visserligen finns alternativet att dubbel-tappa på den tryckkänsliga baksidan, men det är heller ingen höjdarlösning. Dessutom ligger funktioner som att använda granater och liknande som tryckbara ikoner till höger och vänster på skärmen. Det fungerar, men är inte helt optimalt. Det går lyckligtvis att modifiera det här efter smak och tycke, men helt perfekt blir det aldrig.

Jag gillar hur Guerrilla Cambridges koncept för Killzone: Mercenary, det passar det bärbara formatet bra. PS Vita är ingen Playstation 3, och att spela om något man redan gjort för att maximera highscore känns mer vettigt än att hacka upp en story och försöka minnas vad som hände sist. Nu kan jag spela en stund bara för att få mer pengar och ha kul. Därmed inte sagt att story saknas dock. Även som legoknekt börjar man så småningom tvivlar på om det man gör är rätt. Storyn berättas mestadels i ljudklipp mellan banorna på ett sätt som för tankarna till Call of Duty: Modern Warfare.

Även banorna är utformade så att man raskt forslas runt i olika omgivningar. Ingen bana är den andra lik. Normalt skulle jag ha invändningar mot detta, då det är en typ av berättande som jag egentligen inte är så förtjust i. Men som sagt, Killzone: Mercenary handlar om pengarna, och storyn åker baksätet. När jag för tionde gången väljer att spela en bana direkt genom att välja kontrakt i menyerna så är det ju inte för att jag njuter så mycket av att höra militärtugget om hur viktigt vapen X på plats Y är och varför det måste skyddas från person Z. Utan för att det är kul att spela och samla pengar. Lite som ett bra arkadspel.

För första gången till PS Vita erbjuds även bra multiplayer som fullt ut innehåller allt man kan förvänta sig från de påkostade konkurrenterna till stationära konsoler. Flera spellägen och klasser står till buds liksom en hygglig vapenarsenal. Helt har Guerrilla Cambridge dock inte lyckats med spawn-punkterna som ofta är direkt usla. Att dräpa någon bara för att sekunder senare själv skjutas av samma person hör inte till ovanligheterna.

Likaså är jag inte helt såld på den tidskrävande animationen i närstriderna och nätkoden har varit bristfällig mellan varven. Sammantaget erbjuder Killzone: Mercenary ändå de bästa dödsmatcherna som går att finna till PS Vita, men jag kan ändå inte låta bli att känna att det med enkla medel hade kunnat bli ännu lite bättre.

Sammantaget är Killzone: Mercenary en riktigt underhållande actionkaramell och det bästa i serien sedan Killzone 2. För första gången upplever jag verkligen stationärt spelande fast bärbart och det är nästan så jag kan rekommendera Killzone: Mercenary bara för att njuta av grafiken. Med mer av den här varan ska nog Sony lyckas få liv i enheten igen.