SpongeBob Squarepants: The Cosmic Shake

Inledningen sätter stämningen direkt, på så sätt att den helt saknas. Efter en - visserligen föredömligt kort - laddningsskärm får jag kontrollen över Svampbob och äventyret tar sin början i vad som mest känns som ett avsnitt redan halvvägs in i säsong fem, snarare än att spelet ger mig någon som helst introduktion till Bikini Bottom och dess invånare. Jag anar oråd och funderar över om utvecklarna på Purple Lamp inte ens tänker anstränga sig att låtsas attrahera någon ännu inte redan frälst Svampbob-fan...

Men hur som helst. På grund av ett missförstånd råkar Svampbob och Patrik Sjöstjärna komma över en flaska magisk såpa, och utan att riktigt förstå konsekvenserna av att blåsa magiska bubblor har de snart öppnat upp sju portaler till parallella världar. De måste nu samla in gelé för att ställa allt till rätta, hämta hem sina försvunna vänner och upprätta kosmos i detta kaos. Bikini Bottom blir därefter, inte helt olikt slottet i Super Mario 64, en hubbvärld för att komma åt respektive parallellvärld (eller helt enkelt plattformsbana).

Dessa banor ståtar med ofta klassiska, dock tyvärr något trötta variationer på teman som vilda västern, halloween och riddarborgar, men även betydligt mer kreativa sådana såsom filminspelning på ett fängelse. Den grafiska designen på dem varierar, från ibland rätt charmiga vyer med pastellaktiga färgkontraster, till halvtrista och finesslöst grå korridorer. Tekniskt befinner sig The Cosmic Shake på en konsekvent låg nivå, där 60 bilder per sekund känns mer som ett absolut minimikrav än en härlig bonus.

På var och en av banorna introduceras en gimmick, och det är främst via dem som själva spelmomenten skiner. Till exempel på nämnda fängelse lär sig Svampbob att karatesparka, och när jag i en filmsekvens med fasta kameravinklar sparkar mig igenom en plattformsutmaning och får se Svampbobs tändstickor till karateben i profil - då drar jag ordentligt på munnen. Och det gör jag inte sällan, faktiskt. Med snygga leveranser av röstskådespelarna och samma typ av tramsigt trött och torr humor vilken är seriens signum är det svårt att göra något annat - men att skratta? Sådär högt och högljutt? Det händer inte.

Mellan de mer unika gimmickarna lider nämligen Spongebob Squarepants: The Cosmic Shake av en grundläggande trist spelmekanik som bara inte levererar och lägger sig som ett lock över allt som faktiskt funkar. Det den tecknade serien ofta gjort så bra genom att appellera till såväl ung som gammal, både barn och deras föräldrar, är fullständigt bortblåst här. Striderna mot vågor av enkla fiender kräver ingenting av en och engagerar inte ens från start, och bandesignen och plattformsutmaningarna är inte bara fantasilösa och upprepande, de är ofta alldeles för långa och enkla.

Jag minns till exempel den första banan där jag ombads hämta kaktusjuice. Jag fnissade lite åt det till en början när jag i ett minispel tvingades shotta ikapp med ekorren Sandy, men när jag gett mig ut och extraherat säkert åtta-nio kaktusar var det svårt att motivera mig att fortsätta. Två-tre hade räckt. Jag vill liksom bara klara av utmaningarna för att ta mig vidare till nästa, alldeles för sporadiska dialog eller filmsekvens för att få mig ytterligare en liten dos av äldre tiders lördagsmorgons-tecknat på teve. Får jag drista mig till att säga att ett spel som utspelar sig under vatten borde ha aktat sig för att kallas utspätt...

Det är helt enkelt som tecknad serie/film Svampbob gör sig bäst - eller kanske överhuvudtaget. Hade detta äventyr haft någon som helst annan, mindre känd karaktär i huvudrollen, då hade utgivaren THQ inte brytt sig en sekund om att finansiera spelet. Utan Svampbobs charmigt tändstickstunna ben hade The Cosmic Shake inte kunnat stå pall en sekund. Och det gör det ju bara extra irriterande då att Purple Lamp inte nyttjar den redan väletablerade, smockfyllda Bikini Bottom-världen bättre. I princip samtliga av spelets sju parallellvärldar hade kunnat förekomma i vilket anonymt och pengagirigt Crash Bandicoot/Spyro-spel från slutet på 00-talet som helst.

Med sin enkla svårighetsgrad, trista grundmekanik, låga ambitionsnivå, uppenbara fokus på redan frälsta fans och bara sporadiska höjdpunkter i tramsiga gimmickar och i dynamiken mellan Svampbob och hans vänner, kan jag inte rekommendera Spongebob Squarepants: The Cosmic Shake till andra än... frälsta, minderåriga fans. Och dem tillhör inte jag.