The Entropy Centre

Att Valves populära Portal-serie har ynglat av sig i form av inspirerande och futuristiska pussel-visioner är inget nytt under solen, och i brist Portal 3 så har framförallt Indie-scenen plockat upp fanan som den sympatiska mördaroboten GLaDOS lämnade efter sig. De allra flesta av dessa hyllningsförsök har förvisso inte lyckats matcha sin förfader i renodlad spelmagi, och även om senaste alstret The Entropy Centre inte heller gör något direkt nytt som drar genren, som Gabe Newells mannar stakade fram år 2007, framåt så lyckas man ändå leverera en upplevelse som inte behöver skämmas i skuggan av sina mästerliga föregångare. Det är ett bra spel i grund och botten helt enkelt, men absolut inte något mästerverk på något sätt.

Precis som i fallet Portal så vaknar vår protagonist upp inuti ett laboratorium utan att veta mycket om vare sig vart man befinner eller hur man kom dit. Det visar sig dock snart att man har blivit stationerad på en forskningsstation på månen kallad The Entropy Centre, och det är här vår hjältinna vid namn Aria är tänkt att lösa pussel tillsammans med sina medarbetare för att på så sätt skörda energi som kan hjälpa jorden och dess befolkning. Kruxet är dock att Aria tycks vara den enda personen vid liv på stationen i fråga, och huvudmålet blir efter den smärtsamma uppenbarelsen således att försöka lista ut vad det är som har hänt och vilken roll man spelar i en betydligt större berättelse.

Du är dock inte helt ensam på denna avlägsna rymdstation, utan de övergivna korridorerna och de fallerande hallarna befolkas av ett par gulliga robotar som, för de mesta, är vänligt inställda till människorna ombord. Du träffar även tämligen omgående en AI-kompanjon i form av ett gevär vid namn Astra, och denna uppmuntrande mjukvara agerar som ditt primära stöd och hjälpmedel under det nio timmar långa äventyret. Astra är nämligen inte en krutpåk i den klassiska benämningen utan istället för hårdträffande blykulor skjuter hon ur sig en energiladdad plasmastråle som har förmågan att spola tillbaka tiden.

Denna egenskap kommer sedan, som ni säkert kan förstå, till sin rätt under kampanjens gång, och det är med hjälp av det förgångna som spelets många pussel hittar sin lösning och öppnar upp en väg in i framtiden. Att manipulerade tiden är överlag ett fiffigt koncept att tackla pussel-genren med, och tillika ett som påminner lätt om den underskattande actionpangaren Singularity, men emellanåt kan det tyvärr kännas smått underkokt om man jämför med briljansen som vi blivit vana vid i till exempel Portal 2. The Entropy Centre är nämligen lite av en så kallad "One Trick Pony" där det många gånger är uppenbart att man enbart behöver lösa ett rums gåta genom att tänka allt bakvänt, och det kan således bli lite uttjatat ju fler timmar man plöjer ner. Med det sagt förekommer det dock ett par underhållande tankenötter som är svåra att bemästra, och framförallt i äventyrets senare delar kan man få klia sig rejält över skalpen då allt från tidsrymden till fysiska hinder med kuber (som besitter speciella förmågor) måste tas i beaktande.

En jobbig detalj i själva spelbarheten är dock att minsta fel kan tvinga en att göra om hela moment och spela om tidskrävande sekvenser. För då du alltid måste flytta dina föremål och plattformar i rätt ordning, och bakifrån sett till vilken ordning de ska hamna i, så kan ett simpel missriktat knapptryck göra att man får börja om från början. Som exempel var jag inuti ett rum där jag skulle flytta med mig en plattform som tillät mig att studsa från en platå till en annan. Detta skulle sedan upprepas hela tre gånger, men då jag mellan sektion två och tre glömde bort att släppa plattformen en sista gång så registrerades inte mitt hopp, utan det var bara att vända på klacken och göra om allt på nytt. Här hade det i mitt tyckte varit bättre om man både kunde styra tiden fram och tillbaka samt ha möjligheten att rätta till mindre misstag för att hålla tempot uppe och dra upplevelsen framåt. Ett story-drivet pusselspel ska nämligen handla mer om att hitta rätt lösning och mindre om att göra ett klanderfritt utförande, i alla fall enligt mig.

Storyn och presentationen är annars inte något häpnadsväckande eller överdrivet exalterade, även om det absolut finns ett par guldkorn att finna här och var. Apokalyptiska undergångssagor har nämligen gjorts flera gånger förut, och även om berättelsen får en att ta sig en funderare så är det i slutändan inget som kommer leva kvar i mig efter det att eftertexterna har rullat förbi. Bättre är det dock med nämnda AI-geväret Astra som lyckas knyta band med en som spelare trots att spelvärlden sannerligen inte saknar kalkylerande robot-kamrater med en fallenhet för taktfast logik och mindre portioner sarkasm och ironi. Det är fortfarande såklart inte något i samma paritet som GLaDOS eller Wheatley, men det lilla robotgeväret gör ett annars tämligen standardmässigt pusseläventyr till ett spel som ändå kan stå rakryggad i närheten av sina inspirationskällor.

För i slutändan så är The Entropy Centre en gemytligt pusselresa främst gjord för de som suktar efter Valves storhetstid som spelutvecklare, utan att det för den sakens skull vara byggt för att hänföra de stora massorna. För Portal-vibbarna är genomgående starka, och i brist på en tredje del i sagan om "kakan som var en lögn, fast egentligen inte" så väntar här en titel som temporärt kan stilla behovet efter fysikbaserat förstapersonspusslande. Tyvärr når man däremot inte hela vägen fram till genrens absoluta mästerverk.