Scorn

Det är bäst att erkänna det nu på en gång, så ni kan ta in den här recensionen på ett korrekt sätt. För jag är i vanliga fall inte den största av skräckfantaster när det kommer till vare sig TV-spel eller film. Det handlar dock inte på något sätt om att jag inte finner genren intressant med sitt ofta makabra innehåll och hårresande premisser utan det har mer att göra med att jag är en regelrätt fegis. Jag tycker helt enkelt inte om att vara rädd, och jag har svårt att tvinga mig själv att uppleva den typen av känslor när jag inte måste. Så när redaktör Mäki frågande mig i början på veckan om jag ville recensera den nya skräcktiteln Scorn så kan ni säkert förstå att jag tvekade rejält om jag vågade svarade ja eller inte. Att ha en deadline hängandes över huvudet är nämligen inte den bästa idéen när man panikskriker som en liten flicka samt sliter ut rena kalsipper på löpande band, och när man inte ens kan kolla på The Walking Dead efter klockan 19:00 så vet man att man har nerver som en mycket fragil farbror som knaprar hjärtmedicin fem gånger om dygnet. Efter mycket velande fram och tillbaka, och efter mängder av internt peptalk med mig själv, så valde jag dock att linda in min underkropp i gladpack samtidigt som jag svepte ett stort glas laktosfri mjölk (för att lugna nerverna) så jag kunde konfrontera Mäkis förfrågan med knivskarp beslutsamhet:

- Alltså... Jag vet inte, finns det ingen annan som kan recensera?
- Nej.
- Hepp... Fan också.

Scorn har sedan, som ni säkert känner till vid det här laget, varit under utveckling under flera år, och titeln presenterades faktiskt för första gången år 2014 vilket var en tid då Nintendos huvudkonsol fortfarande gick under namnet Wii U. Yes, det var så pass längesen. Resan har således varit lång för utvecklaren Ebb Software och flertalet rapporter har vittnat om en problematisk utveckling där man tvingats skrota mycket material och börjat om från början i omgångar. Idag är det däremot äntligen dags för release, och om du tycker om "udda former och dystra vägg-tapeter" så kommer du fullkomligt älska denna ökenvandring (på bästa tänkbara sätt) bland läbbiga byggnader och ogästvänliga korridorer.

Spelet är medvetet väldigt kryptiskt, och till en början får du inte veta mycket om vad du har gett dig in på. Din karaktär, en tillsynes muterad och utmärglad individ, vaknar nämligen upp på en främmande plats (tänk er insidan av ett sånt där Space Jockey-skepp från Alien-filmerna), och det är ditt jobb att lista ut vart du befinner dig, och hur du ska ta dig därifrån. Initialt handlar det främst om att stappla fram från det ena obehagliga rummet till den andra, men snart blir spelbarheten mer komplext då det gäller att lösa flertalet pussel där lösningen oftast känns obskyr och tvetydligt. Allt passar dock väldigt bra in i den typ av upplevelse man vill måla upp, och bristen på information och vägledning tillför till helheten där ens egna handlingar känns lika oklara som ens omgivning. Du måste som exempel manövrera flertalet olika maskiner under resans gång, men då allt känns så surrealistisk och märkligt är det verkligen som om man befinner sig i en alternativ verklighet där man blint drar i spakar och reglage för att långsamt pussla ihop en mer sammanhängande världsbild så man kan ta sig lite längre fram, och lite närmare sitt slutmål.

Designen bidrar sedan såklart mycket till den besynnerliga känslan som grabbar tag i en, och jag kan ärligt säga att jag inte upplevt något som är precis som Scorn. Visst, Alien-rullarna (med konstnären H.R. Giger i spetsen) har uppenbarligen varit en stor inspiration, men här är den utomjordiska arkitekturen nästan ännu mer sammankopplad med en form av biologisk mekanism som gör varje panel och maskin obehagligt levande. Överallt finns det nämligen stora blodkärl och köttlika slangar som krälar över väggar och tak, och många gånger känns byggnaden man är inuti som ett stort levande väsen där dess maniker och korridorer agerar organ och blodomlopp, och där man själv enbart är en liten parasit utan mening och mål.

Jag vet liksom inte hur många gånger jag har bara stannat upp i ren förundrad över vad det är jag egentligen tittat på, och utvecklarna har onekligen lyckats skapa en unik och egendomlig värld där inget känns vare sig självklart eller bestående. För allt är äckligt organiskt på ett gastkramande sätt, och även om jag inte ska säga att det är världshistoriens läskigaste spel (det är det inte) så finns det ett konstant obehag som sakta växer fram under äventyrets gång, och det är sannerligen en olustig känsla som är svår att sätta fingret på. Att lira Scorn ger nämligen på många vis samma uppenbarelse som när man har en mardröm man inte kan vakna upp ur. Man vet liksom om att man drömmer, och man vet att det inte är farligt, men samtidigt sugs man ner i en mental spiral av besynnerliga märkligheter som sätter ens psyke på prov och skjuter kalla kårar längsmed ryggraden.

Skräcken i Scorn handlar i regel däremot inte om att du blir attackerad av tiotalet fiender som hoppar fram från diverse skrymslen och vrår. Visst, det finns varelser som kan skada dig men oftast finns det inget omedelbart incitament för att du ska bege dig in i strid med dessa för att ta dig fram - snarare tvärtom. För du är, precis som allt i denna spelvärld, en del i ett större maskineri och det handlar således mer om att hålla dig undan, hålla dig vid liv och ta dig vidare på det sättet. Mycket av detta tillkommer såklart av att dina möjligheter att försvara dig är väldigt begränsande, och till en början kan minsta kreation förpesta din tillvaro utan att du kan kämpa tillbaka.

Med tiden så låser du dock upp en något större arsenal försvarsvapen, men Scorn är fortfarande på inget sätt ett actiontungt FPS-lir utan dessa vapen är mer likt verktyg som hjälper dig att ta dig framåt. Att kalla Scorn ett skräckspel eller ett actionspel kan således vara missvisande då det inte försöker skrämma dig eller få dig att uppleva medryckande och högoktaniga bataljer. Allt känns istället som en stort sammanhängande pussel och tillika en interaktiv mardrömsresa där vad som pågår inuti ditt eget huvud är minst lika viktigt som det som utspelar sig på skärmen, och är du öppen för just den typen av känslotortyr så finns här mycket att se och upptäcka.

Kort och gott: Scorn är ett spel som påminner betydligt mer om Myst och The Witness istället för Dead Space eller Condemned. Så nu vet ni det.

En annan sak som bidrar otroligt mycket till den allmänna sinnesstämningen är ljudbilden. Det är nämligen en fyllig rymd av ensamhet man har svarvat fram här, och även om det är ett stort fokus på ekande tystnad så lyckas varje ljudeffekt utöver detta att skära som en vass dolk genom den uppmålade spänningen. För byggnaderna man är inuti känns som sagt levande, och varje knarr från de små passagerna är som ett påminnande andetag om att man inte är ensam, och de dova instrumenten i bakgrunden sätter sedan tonen på ens växande oro utan att de äter upp dramatiken och kräver för mycket utrymme.

Det förekommer även en hel del "biologiska ljud" när man drar i spakarna och vevarna som finns bland de blodiga maskinerna, och när varje litet knapptryck låter som man gräver runt bland tarmar och inälvor är det otroligt lätt att avstå från den där extra mackan under lunchen då magen ofrivilligt vrider på sig titt som tätt. Att lira Scorn den senaste tiden har förövrigt gjort att jag säkert gått ner 3-4 kilo då mitt matsug varit i det närmaste obefintligt, och för en som tänker på figuren kan det vara värt en genomspelning av enbart den anledningen.

Att jag sedan är tämligen imponerad av Scorn är förmodligen uppenbart vid det här laget, men det finns ett par saker som jag tycker känns lite malplacerade. När man dör efter en dust med en fiende så kan man nämligen tvingas spela om hela sekvenser, och även om det för det mesta rör sig om ett par minuter (5-10 minuter på sin höjd) så tycker jag det går lite emot fokuset som annars genomsyrar hela äventyret. Det är nämligen en livfullt pulserande resa man gör tillsammans med Scorn, en slags interaktiv berättelse baserat på intryck och känslor, och när den föreställningen bryts av att spelet plötsligt väljer att vara väldigt mycket TV-spel så sticker det lite i ögonen - i alla fall för mig.

När jag till exempel tvingas lära mig ett par monsters rörelsescheman och leka kurragömma innan jag kan ta mig vidare adderar det visserligen mer utmaning, men det förtar samtidigt av tempot och stämningen (och till viss del även mystiken) när varelserna man möter blir regelrätta fiender som ska bemästras/besegras på ett specifikt sätt istället för att man fortsätter bygger upp ett falsk föreställning av att vara i fara. Det är dock på det stora hela ett tämligen litet minus i ett annars briljant upplevelse, men hade jag fått välja så hade man gjort interaktionen med äventyrets monster ännu mer mystisk och bibehållit illusionen om ens sårbarhet under hela resans gång.

I slutändan finner det jag extremt svårt att betygssätta Scorn. En anledning är såklart att jag har ett kämpigt förhållande med skräckspel överlag, men en annan anledning är även hur Ebb Softwares har fått mig att känna mig under mina 6-7 timmar det tog att nå eftertexterna. För jag har varit äcklad, jag har känt obehag och jag har därtill varit snudd på utmattad efter varje spelsession, och när jag väl hade klarat äventyret så kände jag mig så extremt lättat över att aldrig behöva sätta min fot i Scorns groteska miljöer igen. Att inte vilja spela kan sedan tolkas som något negativt, men det är dock dessa attribut som gör denna typ av titel så otroligt bra, och när man adderar en unik design som kittlar ens intresse och får en att vilja övervinna det där obehaget för att ta sig vidare så vet man att det rör sig om något utöver det vanliga.

Scorn är nämligen enligt mig mer än summan av sina komponenter, och att försöka bryta ner denna unika upplevelse till gameplay, ljud, grafik och omspelningsvärde är egentligen att missa själva poängen. För Scorn handlar mindre om värdet på alla beståndsdelar på ett individuellt plan och mer om vad dessa ingredienser gör tillsammans och känslan man får att av vara den som håller i handkontrollen samtidigt som ångesten sakta kryper fram. Att koka ner denna upplevelse till en ynka siffra är på så sätt väldigt problematisk, och det finns stunder jag tycker en stark åtta känns väldigt rättvist för att i andra stunder fundera på om kanske en fullpoängare är inom räckhåll enbart för den unika framtoningen och det överväldigande känslosvallet man konstant tvingas simma runt i. I slutändan väljer jag dock att parkera någonstans mittemellan, och min nia blir av den något svagare karaktären även om rekommendationen att spela är otroligt stark. För det finns som sagt inget riktigt som Scorn på spelmarknaden idag, och av just den anledningen bör alla, oavsett om du är en fegis som mig eller inte, doppa tårna i denna makabra mardröm och uppleva ett av årets tveklöst mest atmosfäriska titlar.