Prodeus

Att retrovågen är stark är inget nytt under solen, och oavsett om vi pratar musik, film, serier eller spel så är ofta det nostalgiska skimret från förr som bistår med välbeprövad inspiration för att svarva fram en potentiell succé. När det sedan handlar om action i allmänhet, och old school-FPS i synnerhet, så är det främst med spel som Doom (2016), Doom Eternal och de nya Wolfenstein-liren som har stått för AAA-utbudet samtidigt som Quake-remastern häromåret rönte stora framgångar i kategorin strax därunder. Indie-scenen har därtill såklart fyllts på med ännu fler kvalitativa titlar som osar av storhetstiden a la 90-talet, och senaste given att ge sig i kast med att försöka fånga magin från vår svunna barndom går under namnet Prodeus.

Denna actiontunga förstapersonsskjutare har befunnit sig i det så kallade Early Access-formaten under en längre tid, men efter flera år av utveckling har det äntligen blivit dags att lansera äventyret för de stora massorna. Och satan i gatan vilket liten pärla man bjuder på. För här lyckas man göra otroligt mycket rätt i syftet att modernisera den snabba och visuellt brutala framtoningen som fick fäste med mästerverk likt Doom och Quake, och att man har blickat i backspegeln när det kommit till vilken typ av upplevelse man vill förmedla är glasklart från första stund.

Gällande grafiken så har man applicerat en pixeldoftande filter över de simpla 3D-modellerna, och även om man kan ta bort detta till en viss grad så är det tydligt att det är menat att äventyret ska upplevas på detta sättet. Det visuella intrycket är nämligen som hämtat från 30 år tillbaks i tiden samtidigt som det känns mer modernt och polerat för att passa en nyare publik. Miljöerna är varierande med allt från demoniska fabriker till övergivna rymdstationer och gotisk slott, och även om allt andas av en liknande estetik och upplägg så gör man ett gott jobb med att skilja många av nivåerna från varandra genom en tydlig nisch eller val av miljö. Själva bandesignen förtjänar även den berömd, då utvecklarna lotsar en som spelare med en osynlig hand för att se till att man hamnar rätt utan att förlora tempo längsmed vägen. Varje karta tar nämligen runt 15-20 minuter att klara och majoriteten av den tiden är verkligen fullt ös från start och där det handlar mindre om vart man ska och mer om hur många monster man ska slakta på vägen dit.

För du kommer behöva skjuta ner ett par ilskna demoner och argsinta monster på din resa mot eftertexterna, och även om fiende-faunan inte är jättedjup så är den tillräckligt varierande för att det inte ska bli monotont och trist. Mycket av underhållningen tillskrivs också såklart den ypperliga spelkänslan, och jag tröttnade verkligen aldrig på att bränna av min hagelbrakare i ett pixligt demonansikte under min 7 timmar långa kampanj-vistelse. För här finns det en maffig tyngd i de flesta skjutdon, och oavsett om man smällde av en raketstrut eller en kulspruta så kändes det tillfredställande från det att man klämde åt avtryckaren till det att man träffade sitt mål. Många vapen har dessutom en sekundär funktion där man till exempel kan avfyra alla sina patroner på en gång för att få till en starkare attack, alternativt skjuta iväg en målsökande projektil som sedan vägleder dina efterföljande skott runt hörn och hinder. Det är ett litet system i sig såklart, men det är samtidigt ett som håller spelglädjen levande och lekfull under hela resan utan att kännas gimmickartad eller malplacerad.

Ljudbilden gör sedan mycket för att höja upplevelsen, och bortsett från smaskiga effekter när armar och ben från diverse monster flyger över väggar och tak så erbjuder man här ett tungt och medryckande soundtrack som inte hade gjort bort sig i valfritt Doom-spel. Vi snackar om ett ljudlandskap med fokus på gnisslande gitarrer, saftiga baslingor och smattrande trummor som ackompanjerar den virtuella slakten som målas upp på skärmen, och när det inte dunkas ut ösig heavy metal ur högtalarna så gör svepande syntar ett ypperligt jobb med att bygga upp stämning inför nästa ankommande blodbad. Blandar man sedan den tjusiga retrografiken, den bombastiska musiken och den visuella spektaklet där pixligt demonsaft fullständigt sprutar över skärmen så inser man snabbt att Prodeus satsar på ett intryck som inte ber om ursäkt, utan det är snarare en solid spark i ens medvetande utan vare sig pardon eller ånger.

Allt är dock inte frid och fröjd i denna högoktaniga actionrökare, utan det förekommer även ett par element som ger ett mer splittrat intryck. En av dessa är att du måste ladda dina vapen vilket till en viss grad går stick i stäv med den gammalmodiga känslan man försöker förmedla. Att behöva invänta dessa animationer tillför visserligen ett visst mån av taktiskt tänkande där man tvingas växla pickadoller när det börjar hetta till runt öronen, men då alla vapen förblir oladdade tills du plockar fram dem på nytt (och laddar om!) så försvinner en del onödig tid efter varje batalj där man tvingas gå igenom sitt arsenal för att se till att varje krutpåk är fylld med bly och sprängämnen.

Svårighetsgraden och checkpoint-systemet är ett annat tillägg som får en att klia sig i huvudet. För det gör egentligen ingenting om du dör i Prodeus. Visst, om du siktar mot en hög high score-poäng så gör det givetvis skillnad om du dör en eller tio gånger, men för alla andra så är döden helt oväsentlig. Så fort du biter i gräset så slungas du nämligen bara till närmsta checkpoint, och du behöver inte ens besegra samma fiender på nytt utan allt som du gjort förblir också gjort - även vid ett nederlag. Detta kan sedan såklart förta lite för de som söker en utmaning, och att man inte ens erbjuds möjligheten att stänga av denna funktion känns lite bakvänt med tanke på att denna typ av spel oftast kan förknippas med skickliga spelare som vill sättas på prov. För min egen del, som är mer casual i denna genre, har det dock fungerat tämligen väl att bara uppleva miljöerna och kötta demoner på löpande band, men givetvis känns det lite skumt när man inte behöver bry sig om vare sig hälsopoäng eller säkerhet när framgången är så lättåtkomlig.

Det finns förövrigt ett par flerspelarlägen där allt från regelrätta dödsmatcher till samarbets-möjligheter står påmenyn. Tyvärr har jag dock inte kunnat testa dessa tillräckligt utförligt då spelarbasen verkar vara skrämmande liten i detta nu. Det är liksom snudd på omöjligt att hitta potentiella matcher eller co-op-sessioner utan att sitta och uppdatera sina sökresultat gång på gång, och är du ute efter ett nytt multiplayer-röj så skulle jag rekommendera något annat då såväl med- som motståndare lyser här med sin frånvaro.

Är du slutligen dock ute efter ett nostalgisk och svängigt actionspel från den gamla skolan så kan jag verkligen inte hylla Prodeus tillräckligt mycket. Kampanjen hade visserligen kunnat erbjuda mer kontext för att knyta samman storyn med den höga ambitionerna man visar upp med spelmekaniken, men bortsett från det tillsammans med ett par konstiga designbeslut så erbjuds vi testosteron-drypande underhållning av yttersta kvalité. Prodeus är nämligen en uppvisning i simpel, men ack så mustig, action från en tid där spelglädje var synonymt med ett högt tempo och ett visuellt spektakel, och för egen del kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att inleda den svenska hösten än med denna kvicka promenad genom demonfyllda korridorer där pixligt monsterblod bryter av det gråbruna ruskvädret i sällskap med skrikande gitarrer och pulshöjande trumslag.