Steelrising

Sedan From Software släppte Demon's Souls har de länge varit helt ohotade inom denna subgenre som kommit att få sitt namn, ''soulslike'', efter deras popularitet. På senare år har det däremot börjat dyka upp utmanare i form av Darksiders III, Lords of the Fallen, Nioh och Star Wars Jedi: Fallen Order. Nu har ytterligare en utmanare äntrat arenan i form av Steelrising från den franska spelstudion Spiders. Frågan är om det kan besegra denna best som så länge ägt arenan?

Steelrising utspelar sig precis i början av den franska revolutionen 1789. Kung Ludvig XVI har skickat i väg sin drottning Marie-Antoinette från Paris gator för att beskydda henne från den terror som numera präglar staden. Notera att detta är långt ifrån en verklighetsbaserad tolkning av den franska revolutionen där Frankrike kryllar av ovänliga robotar som vill dräpa allt de ser. Marie-Antoinette behöver dock inte oroa sig då hon har en alldeles egen robot som beskyddar henne - och det är du. I Steelrising får du själv skräddarsy din karaktär och välja alltifrån utseende till vilka vapen du ska utrusta dig med för att stå emot denna robotarmé.

Har man någonsin spelat Dark Souls, Bloodborne eller Elden Ring vet man exakt hur Steelrising går till. Svårighetsgraden är för det mesta helt vidrig och orsakar en att dö om och om igen. Genom att dräpa andra fiender samlar man på sig poäng som sedan går att använda för att förstärka sina egenskaper eller uppgradera sina vapen. Om du dör, ja då är det bara att traska tillbaka och hämta dina förlorade poäng. Det är dock lättare sagt än gjort då det inte finns någon svårighetsgrad att välja mellan, utan allt handlar om att lära sig hur fienderna beter sig för att sedan bemästra dem.

Till skillnad från flera av From Softwares spel har Spiders ägnat betydligt mer fokus på olika vapen. Alla vapen har nämligen specialförmågor i Steelrising där ett exempelvis kan förvandlas till ett gevär som du kan skjuta dina fiender med medan ett annat kan förvandlas till en sköld att skydda sig med. Det finns dock många fler vapen med speciella förmågor vilket öppnar upp för spelaren att experimentera efter bästa fantasi. På tal om specialförmågor plockar Aegis, som roboten man spelar som heter, även på sig olika förmågor som expanderar spelet på olika sätt. Dels öppnar det upp för nya sätt att strida på, dels kan man komma åt gömställen som annars inte hade gått att nå. På så vis är inte Steelrising ett lika linjärt spel som man vid första anblick kan tro.

Det dröjer inte särskilt länge innan man inser att det här är ett fruktansvärt svårt spel, men det finns en nyhet i Steelrising som gör det lite lättare än andra spel i samma genre. Varje fiende lämnar nämligen efter sig så kallade Alchemical Capsules som fungerar som en rad olika saker. Ett vapen som kan användas som ett gevär konsumerar exempelvis dessa som ammunition men de kan även användas till att snabbt återfå sin uthållighet efter att mätaren nått botten. Med andra ord lönar det sig att eliminera alla fiender man ser men det gäller också att vara sparsam, för man vet aldrig när man behöver dem som mest. Här och var finns mekaniska stolar att ta en välbehövlig paus på (spelets motsvarighet till lägereldar). Här kan man vila upp sig och återfå sin hälsa och eventuella tomma oljekannor som smörjer bort rosten från en och livet börjar komma tillbaka. Däremot återfår man inga kapslar här, utan de måste helt enkelt samlas igen.

För att undvika missförstånd bör det påpekas att världen i Steelrising inte är en enda öppen värld att upptäcka. Med andra ord är det inte så öppet som något spel ur Dark Souls-serien, utan det är desto lättare att jämföra det med Nioh som ingår i samma subgenre. Nioh är uppdelat i olika nivåer och Steelrising skiljer sig inte jättemycket där, men jag skulle likväl vilja beskriva spelets värld som en blandning mellan Dark Souls och Nioh. För här finns inga nivåer man måste klara av för att låsa upp nya, utan det handlar snarare om olika platser som man kan besöka genom att stiga in i sin vagn som drivs av robothästar för att besöka en ny del av Frankrike. Med andra ord är områdena man besöker inte gigantiska, men inte heller så små som i Nioh utan ett mellanting. Vad jag tyvärr inte är särskilt såld på är just spelvärlden i Steelrising. Faktum är att den är ganska trist att upptäcka då platserna ofta känns identiska med varandra och aldrig särskilt spännande att upptäcka. Visst, man stöter på olika fiender på olika platser men variationen av miljön är extremt liten vilket snabbt skapar en känsla av mättnad. Detta till skillnad från Dark Souls där de olika platserna hade en historia att berätta och där fantasin fick flöda vilt. Steelrisings enda försök att komma förbi detta är mellansekvenserna som berättelsen berättas igenom.

Som jag nämnde inledningsvis är berättelsen definitivt inte verklighetsbaserad (om någon ens trodde det). Spiders har försökt att berätta en helt egen version av franska revolutionen men lyckas tyvärr aldrig att göra den det minsta intressant. Trots att flera historiska personer från denna era dyker upp är berättelsen i stora drag lövtunn och när spelets omgivning inte heller har något intressant att berätta, är det inte mycket som kan hjälpa mig från att vilja spola förbi varje mellansekvens. Inte hjälper det att karaktärsmodellerna ser ut att vara från 2012 och att röstskådespelarna levererar med varierad ansträngning. På tal om det grafiska är Steelrising ett hyfsat snyggt spel, men det hade likaväl kunnat vara exklusivt till den förra generationen. På lång sikt ser hustakens texturer riktigt grötiga ut och röken från de brinnande byggnaderna ser oerhört pixlig ut.

Rent spelmässigt är Steelrising hur som helst ett ganska roligt spel. Det erbjuder extremt få nyheter i jämförelse med liknande spel men lyckas ändå kännas tillräckligt unikt för att man ska lockas av att vilja fortsätta spela. Ju mer tid man lägger ned på spelet, desto mer innehållsrikt kommer man inse att det är. Eftersom nya förmågor låses upp med tiden får man dessutom en anledning att resa tillbaka till tidigare besökta platser för att då komma åt gömställen som tidigare inte gick, vilket gör det mer meningsfullt att återvända, snarare än att endast göra det för att dräpa fiender och tjäna mer poäng. Striderna är suveräna och orkar man att testa nya saker komma man att upptäcka en mängd roliga spelstilar. Däremot hade jag kunnat önska att spelet bjussade på en bättre fiendevariation och att allt som stod i ens väg inte var robotar.

Med tanke på att man ändå spelar som robot hade det verkligen varit missad potential om man inte kunde modifiera sin karaktär. Lyckligtvis har inte Spiders famlat bort detta. För utöver att kunna uppgradera sina vapen och ens egenskaper såsom styrka, hälsa och balans så kan man även installera olika moduler. Fyra moduler finns installerade i ryggen på Aegis och kan låsas upp med hjälp av modulnycklar som man hittar lite varstans. Dessa kan i sin tur uppgraderas till en maximal nivå av tre och de ger en flera fördelar ute på de bloddränkta gatorna. Exempelvis kan de kritiska slag generera hälsa eller förstärka ens resistens mot eld, frost eller elektricitet. Här finns många olika alternativ att välja mellan och det är riktigt spännande att testa de olika modulerna.

Steelrising har som sagt en huvudberättelse att följa, men Paris är inte helt tomt än och ett par människor behöver din just din hjälp. Att gå utanför sin dörr är nämligen detsamma som självmord. Att spela igenom spelet från början till slut kan därför variera rejält vad det gäller speltid. Ignorerar man spelets frivilliga delar kan man räkna med en resa på lite över tolv timmar medan den som vill göra mer än så kan underhållas i över 20 timmar. Med andra ord får man valuta för pengarna om man väljer att köpa sig ett exemplar.

Sammanfattningsvis går det att konstatera att Steelrising inte har mycket att erbjuda som vi inte har sett förut. Samtidigt finns det inget som säger att man måste upptäcka hjulet på nytt, men i det här fallet känns det lite uttjatat. Hade berättelsen varit mer engagerande och spelvärlden hade varit vackrare och mer intressant att upptäcka, hade det lett till ett ännu roligare äventyr än vad det är i sitt nuvarande skick. Behöver man däremot fylla sin dos av soulslike-spel ser vi ingen anledning att gå miste om Steelrising.